dec 24
Som jag varit inne på tidigare när det gäller Kerstin älskar jag att hon påminner mig om hur det var att vara barn. Jag kan känna igen mig och det hör inte till vanligheten när det kommer till barnbokskaraktärer. Hon vågar inte räcka upp handen och hon står inte omedelbart upp för sig själv. Kerstin …
maj 04
I fjärde boken om Kerstin kommer vi henne ännu närmare. Det jag uppskattar mest i den här berättelsen är hur den tar itu med Kerstins ”känslighet”. Dessutom är känsligheten relaterad till något så viktigt som normbrytande vänskap. En grupp tjejer i klassen ”frågar” Kerstin om hon är kär i Gunnar eftersom de två är tillsammans …
apr 16
På den här, tredje boken om Kerstin, hade jag och nioåringen höga förväntningar eftersom vi tyckte väldigt mycket om de tidigare. Även den här gången känner vi igen oss, och det är inte alla gånger vi i den här familjen känner igen oss i barnkaraktärer vill jag lova. I den här boken kommer Pavel in …
feb 10
Det här är alltså andra boken i en trilogi om Kerstin. Jag och nioåringen gillade ettan, och vi älskade den här. Kerstin är kanske den mest realistiska barnbokskaraktär jag stött på. Genom Kerstins blick minns jag hur det var att vara barn. Det var nämligen precis så. När ens mamma hade en ny frisyr, (eller …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer