Uppväxtskildring om Einar i Stockholmsförorten Midsommarkransen på 40-50-talen. (Åtminstone den delen sammanfaller med författaren själv.) Barndomen kantas av fattigdom, missbruk, våld, psykisk ohälsa och giftig maskulinitet. Hans pappa är alkoholist och våldsam. Modersporträtt är snyggt utformat. Mamma Anna är en stark kvinna som kämpar för att hålla ihop sin familj, men hon är långt ifrån perfekt. Hon har en läshunger som smittar av sig på Einar. Systern Eva känner jag mycket för.
En eländig proletärroman berättad med distans utan smetig sentimentalitet eller offerkofta. Explicita beskrivningar av våld, förnedring och mobbing. Det är nästan att jag känner att författaren använt lite magstarka beskrivningar stundtals. Men ibland är det ju så att när en författare skriver om något självupplevt har läsarna svårt att tro att det är sant. Verkligheten överträffar dikten.
Det här är intressant, spännande, välskrivet och berörande. Jag gillar berättarjagets lättsamma inställning till verkligheten. Här hyllas litteratur och bibliotek på ett fint sätt.
”Jag hatar Barnavårdsnämnden
Jag hatar kärringjäveln
Jag hatar gubbjäveln
Jag hatar tjejjäveln
Jag hatar alla
Jag älskar att hata”
”När man gräver djupt i våldets ursprung hittar man rädsla.”
”En underdånighet som gav en lust att vara elak.”
Bra uppläst av Torsten Wahlund.
Huset vid flon är del ett i en trilogi. Den Augustnominerades 1997.
Länkar till resten av böckerna i serien: del 2, del 3, del 4.
Senaste kommentarer