Det tredje kriget av Line Papin

En variant av Romeo och Julia föranledde Line Papins födelse. Den franska pappan och vietnamesiska mamman träffades strax efter Indokinakrigens slut. Line Papin är namnet på både författare och protagonist.

De tio första åren framlever hon i Vietnam. Line Papin jämför sin barndoms dagar i Hanoi med att vara kvar i livmodern, så tryggt var det. Den konventionella kärnfamiljen var ingen stark norm i Vietnam. Med tre mammor, fyra om man räknar in staden Hanoi, (vilket hon gör), och fem familjer var hon aldrig ensam och älskad av många. Att sedan som tioåring flytta till Frankrike innebar att marken under hennes fötter rämnade. Dörrar som alltid hållits öppna var nu stängda. Det trygga var borta och allt var främmande, ordnat, grått och kallt. Lusten att förvalta sina ägor tog över och känslan av frihet var ett minne blott.

Det här är en välskriven berättelse om att stå med den dominanta foten i ett land och andra foten i ett annat. Om den alienation som uppstår när allt man känner tas ifrån en och ingenting längre är ens eget, inte ens känslolivet. Den enda plats hon fann att sätta den foten som tvingades lyfta från Vietnam, var i graven. Line blir sjuk i anorexi. Hon lever i limbo. Sätter sig i någon slags tvångsmässig karantän. Att leva ett liv blir att utkämpa ett krig, för att vinna över letargin. I texten tar hon sig an sin historia och sin person i plural. Tilltalar sitt yngre jag med ett du. Det är fint.

Jag är glad över att få läsa Papins berättelse om hur det var i Vietnam under kommunistiskt styre, indokinakrigen, när embargot upphävdes. (Tack Elisabeth Grate förlag för att vi har tillgång till den här boken på svenska.) Läsken, elen och jeansen kom till Vietnam först i mitten av 90-talet. En kastrull från Ryssland kunde smältas ner och räckte sedan till tio stycken kastruller att sälja vidare i Vietnam. Sådan var fattigdomen. Men vi får också läsa om den stora kärleken Line hyser för sitt födelseland.

Hennes kraftfulla prosa om yttre och inre krig fängslar mig. På samma gång är det skrivet med lätt hand. Och med en försmak för siffror. Jag läser gärna fler böcker av Line Papin.

Nödvändigheten i att dansa av Kerstin Thorvall

Som jag använder litteraturen, hade Kerstin Thorvall med sin inneboende vindande, dansen som livsbejakande medel. När hon dansar känner hon sig maximalt levande. Uppgivenhet, depression och ålderdom flyr sin kos. Utan prestige med stor glädje tar hon sig an alla typer av danser från disco till tango. Hon dansade jazz flera gånger i veckan i tio års tid, 20 kg äldre och 20 kg tyngre än de andra i gruppen.

Problemet är att hon tar ut svängarna för mycket. I den svenska kulturen som Magnus Uggla sjunger om, passar sig inte den typ av extas som hon ger uttryck för. Hon sätter huvudet på spiken när det kommer till den alkoholromantiska dubbelmoral som förekommer i vårt avlånga land. Om man gör bort sig och tar ut svängarna för mycket när man är full, då är det ok. Men när man håller sig till läsk och kaffe – som i Thorvalls fall – då är det inte okej att tjoa och tjimma eller låta höfterna gunga vildsint. Som en röd tråd genom hennes liv går skammen som närstående får henne att känna. Eller egentligen är det väl de som skäms. Inte konstigt alltså att hon kände sig mer hemma i kulturer med ursprung på sydligare breddgrader. Muslimer är ofta ett gott sällskap då de inte heller dricker.

Sen har vi det här med männen. Många tycks tro att det är mäns uppskattning som gör henne upprymd. Enligt Thorvall är det sekundärt, mer som en bonus. Att utses till baldrottning är förstås roligt när man är präglad av amerikansk kultur där ungdom, smalhet och försiktighet premieras hos en kvinna.

Thorvall ville med den här boken sprida dansens goda kraft. Hon använde den själv som veckogudstjänst, magisk kraft, istället för terapi och antidepressiva. Hon ville främja disco för pensionärer.

Kerstin Thorvall var en fantastisk författaren och en inspiratör som trotsade sina rädslor och gick sin egen väg. Både i sina böcker och i livet. Den här boken är inget undantag, jag blir inspirerad och intresserad. Och som jag längtar tills jag är vaccinerad mot corona och själv kan dansa igen.

Här får vi också läsa om hur föraktad hon blev efter att ha brutit ny mark med sin bok Det mest förbjudna. Och om hur dansen lockade henne till Senegal där hon skulle medverka i en slags nyförlösande ritual, (vilken hon smet ifrån).

Cora Sandel skrev den fantastiska novellen Lyckan inspirerad av Thorvalls förhållande till dansen. Lyckan finns med i den här boken. Sandel skriver: ”Och nu hade han låtit henne uppleva det här, denna befrielse, denna förnyelse, detta mirakel [dansen]. En gammal ful hamn hade fallit av henne medan hon dansade. Löst ifrån den och fri hade hon rört sig i ett nytt element, känt sig hemma i det med kropp och själ. Det var jag som dansade, tänkte hon konfyst. Men det är inte jag som sitter här.”

”Leendet blev stort, vilt och strålande – Och plötsligt släppte hon alla sina levnadsårs grepp om sig själv. Som man kastar sig i sjön, kastade hon sig framåt i dans. – – – Hon var fullkomligt lycklig. Befriad, ung, lätt och spänstig. Det tog sig också uttryck. Hennes dans blev djärv, med kraftiga armsvängningar. Hon studsade från marken som en fjäder man släpper.”

Avslutningsvis lyfter Thorvall några dansterapeuter och deras goda arbete: Britta Haugen, Maria Llerena (flickan från Havanna) och Karin Thulin.

Vitormen (Pax #8) av Åsa Larsson & Ingela Korsell

Den åttonde boken i Pax-serien om bröderna Viggo och Alrik. Den här gången ligger Iris illa till och stora delar av narrativet går ut på hennes kamp för frihet. Men vi får också följa en för oss ny tjej, Lykke-Marie som alltid verkar glad och skrattar mycket. Men Lykke-Marie har sina problem. Alla har vi vår ryggsäck.

Som vanligt uppskattar jag (och 12-åringen) relationsdramat mer än fantasyn, och i den här boken var det tyvärr mer av det sistnämnda. Men det blev några riktigt goda skratt när Estrid fick någon typ av militärsjuka.

Ya Leila av Donia Saleh

Ya Leila är Donia Salehs debutroman. Och vilken debut sen! Hon är redan nominerad till två priser. Jag älskar hennes rappa stil. Orden liksom nonchalant utkastade på måfå men ändå åstadkommer de en poetisk helhet. Det känns ungdomligt och modernt och mycket professionellt. Romanen har bra driv och jag vill inte lägga den ifrån mig.

Det är beundransvärt hur mycket hon lyckas få med i en och samma roman utan att det känns som att man läser en roman. Jag är i Leilas värld. Leila går sista året i gymnasiet och hon har en bästa vän och vapendragare i Amila. De delar varandras erfarenheter av att tillhöra två kulturer, se baksidan av den vita feminismen, klassklyftor, känna för den autistiske brodern, utsättas för rasism, rasifiering och exotifiering.

Saleh är skicklig, modig och rolig när hon dräper de hycklande feministerna som inte förstår intersektionalitet. Jag älskar när ”sköna” snubben säger hennes namn fel. Hon lyckas skildra utsatthet och svårigheter men utan att förvandla Leila till enbart ett offer. Här finns varken klichéer eller stereotyper, bara fantastiska karaktärer som jag inte kan få nog av. Jag hoppas Donia Saleh skriver mera, och jag hoppas att hon gör det snart.

Stort tack Albert Bonniers Förlag för det här snygga recensionsexemplaret.

Ett rent helvete av Anne Liljeroth

Jag vill tro att det är en bra idé som ligger bakom den här boken, vilken är anledningen att jag gick emot min vilja att avsluta efter tredje kapitlet. Dels följer vi några personer som använder sig av städhjälp. Ossian som bor på Strandvägen och jobbar som modell i USA, han mår skit. Utbrända Caroline Seger som mår skit, trots yoga. Dels följer vi Danuta som jobbar som städerska.

Jag har svårt att behålla koncentrationen när jag lyssnar på den här romanen. Det är för övertydligt, för klyschigt och förutsägbart. För många knivar som vrids om i hjärtan, ben som viker sig, alltför många gånger tar luften slut. Jag får inte någon av karaktärerna att gå ihop. Danuta allra minst. Hon njuter alltså av att städa andras hem. Det är ljuv musik för Danutas öron när rika människors damm åker in i dammsugaren. Att författaren valt att skildra Danuta som fullständigt uppoffrande – hon bekräftar sina kunder, frågar och lyssnar – är rent av obehagligt. Ibland får hon klagomål och skäll, hon känner sig vid ett tillfälle också hotad. Dessutom är hon sjuk och har ont. Trots detta tänker hon på att hon inte lyckas hjälpa de stackars rika priviligierade kunderna att må bättre. Å ena sidan är Danuta nöjd med sig själv å andra sidan smyger hon skyggt fram med sin städutrustning. Hon får en stolt hållning i den dyra kappan hon erhåller i present av kunden Ossian. En present som naturligtvis fick henne att tappa andan.

Ett av problemen jag har med det här boken är att det är feelbad, som försöker vara feelgood. Jag gillar ju feelbad det vill säga att läsa om människans smutsiga sidor. Men att människor i medelklassen skulle vara så helt igenom ruttna att de aldrig före de mött Danuta, träffat en människa som faktiskt bryr sig om andra människor, verkar för osannolikt.

Det det känns som att författaren silar mygg och sväljer kameler. Antingen är det aningslöst att skriva en roman om en polsk kvinna som städar hos den svenska övre medelklassen utan att beröra politik, klass, makt, ras och genus. Eller så är syftet att lindra dåligt samvete hos de som använder sig av städhjälp och rut-bidrag. Att försöka sätta sig in i en polsk kvinna och skildra henne inifrån, lyckades inte. Jag tror väl att intentionen är god. Samhällskritiken som Liljeroth för fram är befogad. Medelklassens leverne är ohållbart. Författaren vill säkert lyfta fram att de som städar gör ett viktigt jobb. Att vi inte ska se ner på städning som syssla, och absolut inte på de som städar. Och det är ju riktigt. Men eftersom det står hemskt konstiga saker i den här texten hittar jag ingen riktning. När Carolinas dotter Matilda säger att Danuta ska sluta skämmas och istället vara stolt. Då bli Danuta varm inombords och fylls med hopp. (Vad vet väl du, snorunge! Hade varit ett lämpligt svar.) Eller att alla har vi en plats på jorden, och vi måste försöka göra det bästa av det vi tilldelats. (Försök inte rättfärdiga ojämlikhet, tack.) Eller att inga andra nationaliteter än skandinaver har god inredningssmak. (Usch! Bara usch!)

Jag vill istället tipsa om Fanny Ambjörnssons Tid att städa: om vardagsstädningens praktik och politik.

En dos av Kants kategoriska imperativ vore på sin plats här. Det är alltid omoraliskt att använda människor endast som medel. Danuta framstår för mig, helt och hållet som ett medel i den här romanen. Det gör mig nästan arg. Jag var tvungen att lyssna klart på hela också för att se om det skulle komma en vändning. Men det gjorde ju tyvärr inte det.

Författaren är säkert bra på att städa. På pressbilder i samband med boksläppet poserar hon med knuten höjd näve, och med diskhandskar på. Oavsett vilken erfarenhet hon har av att städa åt andra, vill jag påstå att hennes förmåga att skildra detta lämnar en hel del övrigt att önska.

Att älska Sussy av Kerstin Thorvall

Sussy är en orädd flicka på 14 år som utifrån sett tycks vara självtillräcklig. Hon gör som hon vill och räds inte lärarens åthutningar. Ögonen är omringade av prunkande ögonskugga. Hennes hesa skratt och stora röda lockiga hår imponerar.

I samma klass som Sussy går väluppfostrade Leif. Han är duktig i skolan, men har inga vänner. På fritiden är han med sin mamma. Han pysslar med sina fiskar eller modellbyggen. Han är lite kort och lite tjock och han älskar Sussy.

Man kan misstänka att Sussys orädda person speglar Thorvalls alter ego. Eller den hon i efterhand önskat att hon vore i tonåren men som hon tog igen på äldre dar. Leffe kanske är inspirerad av hur Thorvall var som ung.

Det här är en realistisk ungdomshistoria om kärlek i ”den svåra tiden” där allt är marinerat i osäkerhet och stora känslor. Jag tycker mycket om att Thorvall tar barns känslor på största allvar. Hon tar förresten alltid känslor på allvar i sina böcker. Som vanligt känns varje ord viktigt. Det finns inga transportsträckor, överflödiga beskrivningar eller sidospår.

”Vart ska du gå?” ”Vet inte” av Kerstin Thorvall

Det här är fortsättningen på (den bästa bok jag läst så här långt i år) ”Vart ska du gå?” ”Ut”. Nu har Kjelle blivit 18 år. Han bor inledningsvis fortfarande hemma hos sin numera ensamstående mamma. I den här kortromanen får vi följa hur han håller på att utvecklas till man. (Vad det nu egentligen innebär?) Han är skoltrött och less på vuxnas tjat om framtiden/vikten av utbildning/konkurrenssamhället. Kjelle vill inte acceptera spelreglerna varken för egen del eller för samhället i stort. Han funderar fortsatt kring politik och tjejer, som i första boken. Men alltmer börjar spänningen runt tjejerna minska, han vill ha lite motstånd. Den som får gå hem med Sportiga Marie förtjänar knappast någon trofé.

Kjelle är väldigt negativ och arg, ser fel i det mesta och tycker att det beror på andra. Hans pannlober är inte färdigutvecklade, för det krävs ytterligare sju år. Han förmår inte riktigt att självrannsaka.

Jag gillar att Thorvall hjälper läsaren att tolka berättarperspektivet. ”Medan regnet som var snöflingor plötsligt kom och la sig som glitter över hennes hår. Ja, över hans med förstås. Men det såg han ju inte.” Här är det som att författaren påminner läsaren att komma ihåg att allt är skildrat ur Kjelles perspektiv och att det är hans sanning vi får ta del av.

Thorvall fångar tonårens ångest så väl. Vad ska det bli av en? Vad ska man jobba med? Är jag kär eller inte? Boken är också ett intressant tidsdokument. Det verkade ju vara en ljuvlig tid 70-talet när borgare var ett skällsord.

Som en röd tråd genom båda böckerna om Kjelle går tonåringens förakt för de som är äldre, framförallt mammorna. Det är patetiskt när gamlingar dansar, festar och har sex. Om mamma lyssnar på hög musik är hon pinsam och galen. Men när hon ber honom sänka är hon gammal och tråkig. Dubbelbestraffning, underskattning och missförstående av mödrar pågår! Kjelle har till och med svårt att få ihop att en mamma har ett namn, och så var det ju faktiskt. Minns jag plötsligt då. Att andra kallade min mamma vid namn var märkligt.

Morsan är som en ko man inte saknar förrän båset är tomt. Den iskalla och hårda verkligheten är dock så jävlig att det är helt i sin ordning med otacksamma barn. Då är man på rätt spår i sitt föräldraskap, tänker jag. Att aldrig få en eloge av sina barn, är en sund förälders lott. Barn ska liksom inte behöva tänka på att tacka sina föräldrar. En bra morsa hanterar detta utan att skuldbelägga barnen. En dålig morsa blir martyr och offer. De allra flesta föräldrar är nog både bra och dåliga. Thorvall vågade skriva om det bistraste, långt ifrån hur man önskar att det ska vara.

De två böckerna om Kjelle var nog tänkta att tillhöra genren ungdom. Jag tycker att de passar minst lika bra om inte bättre i vuxengenren. Den här sista boken tycker jag inte lika mycket om som den första och jag skulle avråda tonåringar att läsa den. Triggervarning självmord.

Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark

Serieroman om kärlek mellan kvinnor i medelåldern. Om att våga kasta sig ut och satsa för att kunna vinna stort men också med risken att förlora vad man har. Säkerligen fyller den här boken en viktig funktion då den breddar synen på kärlek, sex och normer kopplade till kön och ålder. 50-åringar kan bli kära och galna, (om det nu finns någon som betvivlar det).

Den här typen av ”komma ut”- historier finns det ju ganska många av inom hbtq-genren. Det vore roligt att läsa om ett par bögar eller flator och deras vardagsnära upplevelser. Jag gillar karaktärerna, de är mångsidiga och realistiska. Bilderna gjorda delvis med vattenfärg är vackra, små konstverk i sig.

Ararat av Louise Glück

Wow så bra! Skoningslöst och rakt på.

Jag är ingen van poesiläsare. Jag tycker ofta poesi är obegripligt. Det är dock inte fallet med diktsamlingen Ararat. Här hänger dikterna samman. De handlar om familjen med mamma, pappa och syster, samt den egna sonen. Det är mörkt och bittert. Utlämnande. En gnutta ironi kan skönjas, vilket lättar upp något. När jag just läst en text som på ett oerhört skickligt sätt har orden formade till rena magin, får jag svårt att formulera mig. Hennes egna ord får tala:

Brun cirkel
Min mor vill veta
varför jag, som hatar
familjer så mycket,
gick och skaffade
en. Jag svarar inte
min mor.
Det jag hatade
var att vara barn,
att inte kunna välja
vilka jag skulle älska.

Jag älskar inte min son
så som jag tänkte älska honom.
Jag tänkte jag skulle vara
en orkidéälskare som
finner purpurtreblad växa
i granens skugga, utan att
röra det, utan att behöva
äga det. Jag är som
vetenskapsmannen
som kommer till den blomman
med ett förstoringsglas
och inte ger sig av, fast
solen bränner en brun
cirkel i gräset runt
blomman. Vilket mer
eller mindre är det sätt
min mor älskade mig.

Jag måste lära mig
att förlåta min mor,
nu när jag inte klarar av
att skona min son.

Återvändsgränder av Gabi Beltrán

”Om man vet att man inte är värd någonting
är det bara en lek med döden
som kan smickra ens fåfänga”

Det här är en seriebok med text av och om Gabi Beltrán. (Han är serietecknare men har inte tecknat serierna i den här boken, det har Bartolomé Seguí gjort.) I Återvändsgränder, min uppväxt i Palma de Mallorca, får vi ta del av Gabis ungdomsår på 80-talets Mallorca med droger, våld, vapen och kriminalitet. Gabi och hans kompisar var tonåringar som fick klara sig utan kärlek, stöd och tillsyn från vuxenvärlden. De var barnen som gick och la sig utan att någon önskade dem god natt. Många av dessa barn – och vuxna – klarade sig inte.

Fattigdom och misär som blir till psykisk ohälsa och kärlekslöshet. En smärta för stor för att kunna tas om hand av en själv, den måste läggas över på andra. Barnen fick bära och utstå mycket. Smärtan blir som en smittsam sjukdom, ett virus som sprider sig. Hur kan man tackla detta? Gabi söker efter en modersfigur bland kvinnor i prostitution. Han upprepar samma misstag många gånger för att det är bekant. Han hittar en tillflykt i läsningen.

Det här är en oerhört berörande och smärtsam historia som tack och lov har ett lyckligt slut. Det vet vi eftersom Gabi gett ut boken. Slutet i boken fick mig att gråta. Gabi kan uppenbarligen inte bara teckna, han kan skriva också. Bilderna skildrar väl hur flugorna, stanken av urin och cigarettröken kretsar kring Gabi och hans kompisar. Att lukta rent är att lukta tjej.

”När jag var ensam tänkte jag att ingen kunde skada mig. Men man är aldrig helt ensam. Man är alltid med sig själv. Och ingen kan skada en mer än den som vet om ens innersta rädslor.”

Tack till Galago förlag för recensionsexemplaret!