Sjön utan namn är en fristående fortsättning på Huset vid flon som jag tyckte mycket om. I den första var det Einar som berättade. Nu är det hans storasyster Eva. Boken utspelar sig under en helg hos ”kusinerna på landet” (dem, som citatet nedan syftar på).
”Framåtskridandet, som det heter, hade gjort dem arbetslösa. De hade hela tiden hängt i den yttersta svansen på Sveriges utveckling från fattig land till folkhem och välfärdsstat. Och till slut hade de tappat taget.”
Det här är en litterär uppgörelse med den så kallade klassresan. Om att ha sitt ursprung i trasproletariatet och att egentligen aldrig bli fri från det. En dyster berättelse om upprepningens lagbundenhet. Man kan, som i Evas fall, med utbildning lyfta sig ekonomiskt men man bär alltid sitt ursprung med sig. Debatten om samhällets exkluderingsmekanismer och segregation är ofta inriktad på flyktingar och nysvenskar. I den här texten gör författaren upp med maktstrukturerna klass (framförallt) och kön, som placerar människor i samhällets utkant, inte etnicitet. Det stora glappet mellan å ena sidan politik och byråkrati å andra sidan människors vardagliga liv. (Kom att tänka på en annan bra bok som utspelar sig i modern tid på samma ämne; Lite död runt ögonen.)
Jag tycker att Kjell Johansson bemästrar att gestalta Eva in ifrån. Hon är en komplex och realistisk karaktär som bland annat brottas med våld, män, psykisk ohälsa, abort, medberoende, övergrepp, missbruk. Författaren är uppenbart feministiskt bevandrad. Språket är osentimentalt och elegant, Jag uppskattar att det existentiella och filosofiska varvas med det vardagsnära.
Ett ämne som jag uppskattade mycket i första boken och som återkommer i den här är diskussionen om sanningsanspråk i minnen och berättelser. Eva kommer fram till att kärleken är viktigare än sanningen. En lärdom om att tolka sina minnen välvilligt.
Den här var inte riktigt lika gripande som första boken, men den slutar med en cliffhanger så jag ser fram emot del tre.
Senaste kommentarer