Den här diktsamlingen är (Håll käften och var söt-författaren) Vita Andersens debut. Den publicerades 1977. Jag tycker det här är en samling helt fantastiska och begripliga dikter. Extremt feelbad. Hon skriver verkligen med hjärtat i handen och gör inget för att dölja sin sårbarhet. När jag läser det här försvinner allting runtomkring.
Ur Arkitektens specialitet: ”Hon frågade aldrig / hade alltid tid när han ringde / ville vara helt annorlunda än hans fru / sexig, härlig, rolig, spännande / varje gång bestämde hon / vad hon skulle vara / och det var inte svårt att falla in i rollerna / det var faktiskt hon”
Det handlar om utsatta barn och kvinnor. Om vuxna som sviker, om att må skit och sexualitet, allt ur ett klass- och kvinnoperspektiv. Hon skriver otroligt klarsynt om det obehagliga i vardagen att inte känna att man duger exempelvis eller en dålig relation, men också om grava trauman. Det är bitvis väldigt tragiskt. Men här finns ett eggande motstånd och en humor som lättar upp.
Ur Det krävs goda bröst: ”det är inte som förr i tiden / du sade att jag hade världens härligaste bröst / nu rör du aldrig vid dem / jag har försökt ta din hand / lägga den på mitt bröst / då tar du bort handen igen med detsamma / men ibland hämnas jag / jag låter bli att röra vid din kuk / fastän jag vet att du älskar det / och jag också tycker om det / då lägger du min hand på din kuk / och jag flyttar bort handen lika fort / när jag blir riktigt ilsken / nyper jag dig i ena ballen / och du jämrar dig och säger va fan / och jag säger helt oskuldsfullt vad då”
Stilen är som en mix av Sonja Åkessons och Kerstin Thorvalls. Andersen skriver också om det man vanligtvis inte skrev om. Hur det var och inte hur man ville att det skulle vara. Givetvis blev hon kritiserad för detta. Förmodligen är hon realismens danska drottning.
Jag älskar ABC-ramsan om Adda som äter sårskorpor och Belle som river av sina ögonfransar. Men jag kan ju inte citera hela boken, Jag tycker verkligen ni ska läsa den här.
Senaste kommentarer