Det är Yeong-hye som plötsligt, efter att ha haft en mardröm, blir vegetarian. Hon och hennes man Cheong, boende i Seuol, har varit gifta i fem år när hon börjar förändras. Det är genom hans blick vi får lära känna protagonisten Yeong-hye, som varit en alldaglig, tystlåten och därför utmärkt fru enligt Cheong. I samband med att hon upphör med att äta produkter som kommer från djur, ligger hon vaken om natten, slutar prata, magrar kraftigt och ger inte längre sitt samtycke till att ha sex.

Vegetarianen är en suggestiv tragedi i tre akter. En triptyk med tre olika berättare som kretsar kring Yeong-hye. Hon blir allt sjukare och omgivningen alltmer desperat. Texten är tät och extremt välskriven med scener så starka att det känns som att jag aldrig kommer att glömma dem.

Det finns gott om utrymme för läsaren att göra egna tolkningar kring vad det är som händer med huvudpersonen och varför. Yeong-hye tycks genomföra en tyst protest mot normers tyranni. Foucault sa att där det finns makt finns alltid motstånd. Aldrig har det varit tydligare. Det sydvietnamesiska samhället är uppenbarligen oerhört patriarkalt vilket förtydligas genom att den kvinnliga huvudpersonen saknar en egen röst i den här berättelsen. Yeong-hye kan inte kontrollera huruvida hon ska objektifieras, däremot på vilka sätt. Hon avstår kött som ett första steg i att betacka sig patriarkatet. När hennes man frågar varför svarar hon likt Martin Luther King ”jag hade en dröm”. Hennes sätt att göra motstånd blir genom att avhumanisera sig själv och försöka bli en växt. I det svenska språket säger vi att någon är en grönsak som inte längre har ett medvetande, som förlorat sin mänsklighet.

Ett samhälle präglat av despotism implicerar också våld. Herravälde över kvinnors kroppar manifesteras både sexuellt och i matsituationen. Yeong-hyes blir våldtagen och hennes pappa, bror och far försöker tvinga in mat i hennes mun. Den enda som protesterar är storasyster In-hyes.

För det finns – tack och lov – ett konkret systerskap här som trots den hopplösa situationen ändå är ett ljus i mörkret. Systrarna är på många sätt väldigt olika, In-hyes är högpresterande och har valt det andra sättet att följa det patriarkala vågspelet. Att följa normen eller protestera mot den är egentligen två sidor av samma mynt. Ingen av systrarna är fria, båda ”blir mördade”.

Han Kang lyckas med konsten att beskriva ett offer, en objektifierad kvinnokropp och samtidigt ge henne agens och kroppen självstyre. En del av Yeong-hyes protest görs gällande genom att hon vägrar dölja sina bröst. Eftersom hon magrar krymper hennes bröst vilket medför att hennes kvinnlighet och med det också mänsklighet, minskar. När den nakna människokroppen målas med blommor intresserar den Yeong-hye på ett sätt som framstår som väldigt sensuellt för läsaren, men för henne tycks det sammankopplat med avhumaniseringen.

Romanen är som en lök, med många lager. Den berör existentiella spörsmål i det att mänskligt liv oundvikligen innebär lidande. Enligt Yeong-hyes handlar det om att mördas eller mörda. Men hon tycker sig ha hittat ett tredje alternativ i sin flyktlinje, att bli ett träd.

Jag tänker på historiens diagnostiserade kvinnor som ansågs hysteriska i en tid då samhället gjorde dem sjuka. En sund människa kan således bli sjuk i ett sjukt samhälle och en sjuklig människa kan verka frisk i en sjuk kontext. Läsningen uppmuntrar till funderingar kring hur sjukt förhåller sig till friskt. Hur står människans rätt till egenbestämmande i relation till tvångsvård? Hur förhåller sig kollektivet till individen, dröm till verklighet? Och var går gränsen mellan en förälderns omsorg och övergrepp?

I Vegetarianen är det tydligt att så länge fundamentet är ruttet så hjälper det inte att reparera på ytan. Förändringen måste ske från grunden. Att författaren blev svartlistad när hon utkom med den här romanen i Sydkorea talar sitt tydliga språk. Det är långt kvar.