På Drömmegården – en institution för missbrukare – i Örnsköldsvik möts romanens två protagonister; Tom som klient och David som behandlingsassistent. Båda är adopterade från Sydkorea, båda är duktiga på judo. De har sedan barnsben utsatts för rasism, fördomar, stereotyper och nidbilder vilket präglat deras personligheter. Tom vars adoptivfamilj fungerat väldigt dåligt, tacklar övergreppen genom att agera utåt och missbruka. David, vänder hatet inåt mot sig själv vilket gör honom deprimerad och hämmad.
Parallellt med den nutida berättelsen löper återblickar från deras uppväxter och tidigare erfarenheter. Tom har strulat, knarkat, misskött skolan och slagit tillbaka när han blivit påhoppad. Han har dock funnit gemenskap med andra missbrukare. David har presterat, skött skolan och sin fysiska kropp, han har inte sagt ifrån när folk varit taskiga och varit väldigt ensam. Han känner sig misslyckad och ful.
Den här spännande berättelsen har flera lager och genomsyras av ett intersektionellt perspektiv på utsatthet och utanförskap. Författaren har själv asiatiskt påbrå och är enligt min mening en förträfflig apologet för att sprida kunskap i följande viktiga frågor. Romanen sätter ljus på premisserna kring internationell adoption. Att vara adopterad tycks medföra en extra sårbarhet. Alienationen från sitt biologiska ursprung och att inte ha någon i familjen som ser ut som en själv kan vara mycket svårt att tackla. Föräldrarna kanske saknar kunskap om rasism och försöker i värsta fall tona ner barnets intresse för födelselandet och de biologiska släktingarna. Stenström redogör också mycket väl för rasismens olika former och uttryck. Somligt avsett som skämt av de som inte vet bättre, somligt under kategorin hatbrott. Därtill lyfter författaren barnets utsatthet gentemot vuxenvärlden och den generella svårigheten med att vara ung och ”hitta sig själv”. Eftersom huvudpersonerna är pojkar/män är maskuliniteten en del av deras identiteter. Jag tycker att Stenström på ett väldigt moget och fint sätt skriver fram sina karaktärer utan att fastna i grabbiga stereotyper. De kvinnliga karaktärerna i boken är olika och komplexa, som människor är.
Jag tycker att Stenström har skrivit en riktigt bra debut. Jätteintressanta teman, realistiskt förlopp, komplexa karaktärer och det är bra driv i storyn. Språket är också ganska bra, bitvis en aning övertydligt för min smak. Jag tycker den skulle ha tjänat på att kortas ner.
Framsidan är vackert suggestiv med pojken instängd i dunklet seende ut mot ljuset. Kanske är det Tom – en av Sveriges ”svarta” – som tittar ut från sin cell? Eller är det en metafor för Davids upplevelser av instängdhet och mörker? Ljuset på andra sidan kan vara döden eller en upplyst värld fri från förtryck. Ted Stenström har med Drömmegården i alla fall gjort vad han kan för att göra världen lite mer upplyst.
Senaste kommentarer