Små katastrofer av Sarah Vaughan

De små katastroferna, det är barnen som åsyftas, skulle jag tro. Eller alternativt de små till synes banala händelserna som lätt kan inträffa och orsaka stor skada. Att läsa den här spänningsromanen – som tyvärr inte är särskilt spännande alls – ger mig en känsla av déjà vu. Jag läste nyligen den förträffliga Älskade barn som också handlar om förlossningsdepression. Något orättvis bedömning blir det nog av Små katastrofer då jag har svårt att låta bli att jämföra.

Redan i prologen möter vi en uppgiven mamma som är arg på sin skrikande bebis och tänker att hon längtar efter att bebisen ska tystna för alltid. Mamman heter Jess förstår vi kort därefter. Hennes man Ed är borta på jobb alternativt ölhak med kollegorna, 15 h per dygn. De har tre barn tillsammans, och den som är bebis nu heter Betsey. Hon föddes några månader tidigare i en dramatisk förlossning. Jess har tvångstankar och odiagnostiserad postpartum depression.

Liz är barnläkare och Jess vän. Hon har växt upp med en mamma som också hade förlossningsdepression. Hennes lillasyster dog som spädbarn och hennes lillebror var med om en olycka som barn.

Själva storyn handlar om att Betsey får en skallfraktur och frågan är hur den skadan uppkom och vem som bär skulden.

Jag gillar temat, även om jag nog läst lite för många böcker på kort tid om samma sak. Odiagnostiserad förlossningsdepression är allvarliga saker och att öka medvetenheten och minska tabut kring sjukdomen är naturligtvis jätteviktigt. Men en bra idé räcker inte.

Romanen är byggd av korta kapitel. En händelse introduceras och i nästkommande kapitel fokaliseras den personen och den händelsen. Datum och exakt tidpunkt anges i början av varje kapitel vilket gör läsningen lite ryckig. Jag uppskattar dock att historien inte är kronologisk. Alla kapitel utom de som handlar om Liz har en extern berättare, som med hög modalitet redogör för tankar och känslor. Liz berättar i jagform delvis genom att ställa sig frågor som; ”Tänker jag verkligen det värsta om Jess?” Hon berättar också om sin tidigare historia på ett sätt som för mig blir ologiskt med tanke på berättarperspektivet.

Jag känner ingenting för de här karaktärerna vara historier flätas samman på ett högst otroligt sätt. Författaren är väldigt tydlig med var läsarens sympatier bör ligga och då vaknar motvallskärringen i mig. Den feministiska agendan bygger framförallt på trötta stereotyper och klyschor. Jag saknar realism och gestaltning. Det som händer i den här romanen kan aldrig någonsin hända i verkligheten, så känner jag. Hela storyn men framförallt upplösningen är allt för tillrättalagd. En feelbadroman i feelgoodtappning. Människor är onda eller goda, och deras barn likaså. Språket lyckas inte bära upp känslorna.

”Han drämde näven hårt i sängen, med en ilska som drevs av uppdämd frustration och testosteron, även om han samtidigt såg ut som om han försökte låta bli att gråta.”

Hur kan berättaren veta att det är testosteron som gör att den åttaårige pojken drämmer näven hårt i sängen?

Vill man läsa en bok om odiagnostiserad postpartum depression- och det tycker jag man ska – rekommenderar jag Älskade barn.

Tack Albert Bonnier Förlag!

Kommentera