Den här hyllade romanen heter i original The Push vilket hänsyftar mer än den svenska titeln Älskade barn. The push betyder trycket men också knuffen. Trycket, en mamman använder för att föda ut ett barn. Knuffen, är central i den här berättelsen. Barnet knuffar mamman i en riktning som hon kanske inte alls uppskattar. En bebisen kan drabba sin mamma. Kanske kraschar den in i hennes värld och slår omkull möblerna.
”Vi har alla rätt att ha vissa förväntningar på varandra och på oss själva. Det är precis samma sak med moderskapet. Vi förväntar oss allihop att ha, att gifta oss med och att vara bra mammor.”
Tidigt i berättelsen förstår läsaren att den här romanen tar itu med moderskap och allt vad det kan implicera. Huvudpersonen Blythe kommer ifrån en dysfunktionell mamma, Cecilia, som i sin tur kommer ifrån en annan dysfunktionell mamma, Etta. Med en realism som inte väjer för det köttsliga obehaget beskriver Ashley Audrain hur Blythe blir mamma genom en smärtsam förlossning, stygn, avslag, bröstvårtor som förvandlas till köttfärs under amningen. Ganska snart utvecklas romanen till ett riktigt kymigt psykologiskt drama. Ett tag i mitten trodde jag att karaktärerna skulle stelna i sina former, men de återfann glädjande nog sin rörlighet.
Jag älskar berättarperspektivet. Blythe är jaget som skriver till ett du, Blythes exman. Vi har att göra med en homodiegetisk berättare som kanske inte är helt tillförlitlig. Hon har sömnsvårigheter och förlossningsdepression vilket förmodligen gör henne oredig, dessutom är hon personligt förorättad varför hon kan tolka omvärlden felaktigt. Det är spännande att som läsare grubbla på hur fiktionens verklighet stämmer eller skiljer sig från hur Blythe skriver om den till sin man (och till oss). Jag måste läsa ut hela boken innan jag vet var jag ska lägga mina sympatier.
Den här romanen är – bortsett från de mittersta 100 sidorna – enormt tät och spännande. Jag älskar att läsa om hur kvinnor tacklar modersrollen och relationen mellan mor och dotter. Här får vi göra det i tre parallella historier. Det pågår dessutom ett thrillerliknande förlopp som jag bara måste få veta hur det slutar.
Jag tycker inte att jag kan berätta mer utan att förstöra läsupplevelsen. Men det finns en hel del att diskutera här och jag tror att det här är en utmärkt roman att läsa i bokcirkel.
Jag slår vad om att den här boken kommer att bli film, jag ser redan rollsättningen med Nicole Kidman framför mig.
Tack Albert Bonnier Förlag!
S P O I L E R V A R N I N G ! ! ! S L U T A L Ä S H Ä R !
Några saker till jag måste få ur mig bara. Jag stör mig på att Blythe inte tittar på foton av Sam när hon saknar honom. Hon måste ju haft foton!? Känns som en miss. Eller var det jag som missade?
Det är alltid tragiskt när pappan brister i ansvar för barnet, än mer när mamman hamnar i förlossningsdepression. (Prisa Caroline Ringskog Ferrada-Nolis serie Amningsrummet som visar en annan utgång.)
Jag tycker det är otroligt modigt av författaren (som också var mamma till en bebis under processen) att våga skriva om det här superläskiga temat.
Är detta en roman om psykopati, den självuppfyllande profetian, hot om vad som kan bli följden av utebliven anknytning eller om hur dominant arvet är gällande psykisk sjukdom? Det är alla gånger en exklamation om vikten av att diagnostisera förlossningsdepression.
Senaste kommentarer