De tre grottornas berg av Per Olov Enquist

De tre grottornas berg är något så spektakulärt som en barnbok av den fantastiske författaren Per Olov Enquist. Den börjar också spektakulärt med en tillägnelse som indicerar att berättelsen bygger på en verklig händelse. Det höjer spänningen, tycker nioåringen. Boken utsågs till årets bästa barnbok i Tyskland 2003 men den tycks inte ha uppskattats lika mycket i Sverige, (den har ingen (!?) svensk recension på Goodreads).

Det börjar storslaget med att Mina sex år drömmer om att en krokodil biter henne i häcken. Hennes föräldrar avfärdar hennes oro med att det bara var en mardröm.

”Det var första gången Mina blev biten av en krokodil, för hon var bara sex år. Hon vaknade och kände att det gjorde ont. Först låg hon och kände efter hur ont det gjorde, om det var jätteont eller bara lite, eller om det var nödvändigt att vråla som en tok så att pappa eller mamma kom. Hon kunde nästan inte bestämma sig, men sen mindes hon hur förfärligt det varit när den gröna krokodilen angripit henne och tuggat på hennes stjärt: då bestämde hon sig för att det var förfärligt, och började gråta.”

Minas morfar – i enlighet med Stina Wirséns illustration väldigt lik författaren – griper in. Han är lång och stilig, alltid snäll och har inte så mycket att göra för att han saknar ett riktigt jobb, han sitter mest och skriver. Morfar tar Minas rädsla på allvar och hans lösning är att genomföra en fruktansvärt farlig expedition så att ett angrepp från en krokodil ”känns som någonting skitsmått”. Han ska tillsammans med Mina och hennes kusiner och sin hund bestiga de tre grottornas berg.

Det här är riktigt roligt, kanske mest för vuxna ändå. Tonläget är smått sarkastiskt på gränsen till nedlåtande ibland, och det är kul. Jag skrattar högt flera gånger. Det är dock ganska många svåra ord för nioåringen att högläsa. Författaren tar ställning i vargjakten och han återkommer några gånger till feminism.

”Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.”

Spännande är det också för expeditionen går inte helt enligt planen, och det blir verkligen så farligt som morfar utlovat. Det allra finaste i den här berättelsen är ändå hur kapabla barnen är, kloka och förståndiga.

Om P.O.E. bara har en gnutta av den sisu som morfar i boken har, så är jag djupt imponerad. Det här är verkligen en källa till inspiration för mor- och farföräldrar.

Kommentera