Barndom Ungdom är den första och andra boken i den autofiktiva Köpenhamnstrilogin som avslutas med Gift, (älskar den).
Tove letar efter tecken på sin mors kärlek. Hon lär sig på egen hand att läsa och skriva så hon är inte rädd när hon för första gången kliver in i skolbyggnaden. Men hon inser att hennes mor är det.
” …och när vi alldeles tysta går ut ur skolan igen, fylls mitt hjärta och den vrede, sorg och medkänsla som mor från denna stund och hela livet igenom alltid väcker hos mig.”
Jag älskar allt i Barndom. Den går alldeles för fort att läsa ut och jag vill suga på meningarna som vore de karameller. Jag beundrar hennes stilistiska förmåga att skriva så att det retar alla sinnen, det luktar plågsamt, känslan av utanförskap känns, det smakar damm, jag hör hårda tonfall och jag ser bilder. Barnets naivistiska utifrånblick på vuxenvärlden är slående. Språket, handlingen med mor-dotter-relation, tätheten, miljön (1920-tal), klarsyntheten, drivet – här finns allt jag kan önska. Jag tänker mig att stilen är en förtjusande blandning av Kerstin Thorvalls fantastiska formuleringsförmåga och Marianne Lindberg De Geeers generositet när det kommer till att bjuda på sina misstag, osäkerhetskänslor och tillkortakommanden. Här finns ingen som helst humor utan det är en dyster stämning helt igenom. Visst finns det glädje i Toves skaparkraft med känslan av alienation ligger ändå som en tung filt över sidorna. Hopplösheten har sin förklaring i patriarkatet vars fängelse Tove inte ser någon flyktväg.
”Man kan inte ta sig ut ur barndomen och den klibbar fast vid en som en lukt. Man märker den hos andra barn också, och varje barndom har sin speciella lukt. Sin egen känner man inte och ibland är man rädd för att den är värre än de andras.”
Sen kommer Ungdom, och precis som romanjaget, tycker jag att det är en tråkigare del. Hon skriver:
”Att vara ung, det är någonting tillfälligt, ömtåligt och obeständigt. Det är någonting man måste gå igenom, mer betyder det inte.”
Eftersom hon inte får fortsätta i skolan, måste hon arbeta och det är uttröttande, klaustrofobiskt och alldeles meningslöst. Hon bor kvar hemma men föräldrarnas makt över henne minskar i takt med att hon åldras. Det enda som driver henne framåt är lusten att skriva och bli publicerad. Hon lär sig att människor vill ha ut någonting av varandra. Hon vill ha ett eget rum, hon vill ha en bebis och en man som är redaktör. Den frihet hon har som ogift ger henne ingen glädje, hon känner sig som en herrelös hund.
”På hundarna tittar jag också, på hundarna och deras herrar. Somliga hundar har kort koppel som ägaren otåligt rycker i varenda gång de stannar ett tag. Andra har långt koppel och deras herrar väntar tåligt när hunden hittar någonting spännande. En sådan här vill jag ha.”
Barndom är riktigt bra och kan till skillnad från Ungdom mäta sig med Gift. Er (lyckostar!) som inte läst någon av dem rekommenderar jag att börja med Barndom Ungdom.
Våren tystnade redan 1962 i delar av USA, och tidigare än så, för då publicerade Carson den här boken. Vem läste den? Okej många, men hur kunde den inte tas på större allvar? Vi fick lära oss av Henrik Ekman i årets sommarprat att den väckte debatt, men förstås var det inte tillräckligt. Det vet vi idag, nästan sextio år senare.
”Jämvikten i naturen är inte något status quo; den är något flytande, något ständigt växlande, existerar i ständig anpassning. Också människan har sin plats i denna jämvikt. Ibland sjunker vågskålen till hennes förmån, men ibland – och endast alltför ofta genom hennes eget förvållande – kan den sjunka till hennes nackdel.”
Det här är alltså en faktabok om ekologi och en bannabulla (underbart ord!) mot människan som förstör naturens jämvikt på olika sätt. Författaren fokuserar miljögifter främst DDT och andra klorerade kolväten samt organiska fosfater vars biologiska följdverkningar är både akuta och långtidsakumulerande. Exempelvis besprutade man mot malört i USA vilket också dödade videbuskarna med följd att bävrar (och älgar) dog ut vilket i sin tur gjorde att dammar bröt samman och sjöarna försvann och med det fiskarna. Klorerade kolväten löser sig i fett och därför är det främst i kött vi hittar de kraftigaste spåren, ju högre fetthalt ju mer gift vilket förstås inte går att koka bort. Död, missbildningar, skrumplever och cancer är några av följdsjukdomarna som anges. Att döda en sorts insekt lämnar utrymme för en annan, resistens kan utvecklas vilket har skett hos fästingar, löss och myggor. Carson lyfter inte bara vad man måste sluta med utan också vad man kan göra istället. Man bör tänka långsiktigt, undvika kemikalier och använda naturens egna resurser det vill säga biologisk bekämpning. Exempelvis plantera ringblommor istället för att bespruta bort rundmaskar eller mal i jorden.
”Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Jag lär mig om fjärilseffekter i det ekologiska systemet, nya växtarter och att människan är en dum jävel. Problemet är att kunskapen om gifterna man använde då var bristfälliga och man insåg inte vilka katastrofala följder det kunde/skulle få. Vilket förstås för tankarna till vilka av de ingrepp vi utsätter jorden för nu, som vi tror är harmlösa, kommer få katastrofala följder…
”Vyssjade till ro av de välsmorda munlädren och de dolda övertalarna är genomsnittsmedborgaren sällan medveten om vilka dödens farliga ämnen han omger sig med; faktiskt är det inte alls säkert att han ens inser att han omger sig med dem.”
Boken är verkligen välskriven och härligt polemisk mot besprutningsälskarna. Många ljuvliga formuleringar finns här i. Carson argumenterar slagfärdigt att gifterna inte gynnar någon annan än den kemisk-tekniska industrin. Och inte ens dem förresten, eftersom giftet sprids med vind och djur och drabbar tillslut allt och alla. Hon hänvisar till jättemånga olika artiklar, undersökningar och professioner. Hon går igenom vad olika gifter används till, vilka följderna blir av att använda dem och hur de fungerar ända ner på cellnivå. Hon anger exakta siffror, därför förvånar det mig att hon inte anger källhänvisningar. Men den är lite tradig, väldigt lång. Jag hade bitvis svårt att uppbåda intresse just för att hon är så ingående och räknar upp mängder med exempel.
Det jag framförallt tar med mig är hur vissa människor med hjälp av intresse, kunskap och kritiskt tänkande kan vara otroligt långt före sin tid. Gällande klimatfrågan är det för mig obegripligt att inte makthavare än idag vill få till lagändringar för att minska storföretags utsläpp och miljöförstörelse. 1962 prioriterades tillväxt framför allt och på den punkten tycks ingenting ha förändrats.
Hjärnblödning med afasi som följd är förstås en mardröm för alla, men kanske än mer för en författare. Det hände Tranströmer och är kan hända en av anledningarna till den ödesmättade stämningen i den här diktsamlingen. I den första dikten ”April och tystnad” skriver han:
”Våren ligger öde. Det sammetsmörka diket krälar vid min sida utan spegelbilder.
[…]
Jag bärs i min skugga som en fiol i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren.”
Först tänker jag att det är just språket som är utom räckhåll, språket räcker inte till för allt som glimmar i en människa (känslor, tankar) men i nästa dikt ”Osäkerhetens rike” förstår jag att det också är något i samtiden (1996) som misslyckas med att skapa spegelbilder. Här finns en byråchef som liknas vid en demon och den fortsätter:
”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten. Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”
Den metafysiska nivån har i vårt sekulariserade samhälle suddats ut till förmån för tillväxt, kommersiella krafter och ondska. Det ekonomiska klimatets hegemoni. Hjälmen tolkar jag som metafor för makten som inte kan fästas vid individer utan är kollektiv. Människan har moder jord, hon flyr oss. Mycket dystopiskt.
I ”Nattboksblad” står det:
”Och bakom mig bortom de blyskimrande vattnen fanns den andra kusten och de som härskade.
Människor med framtid i stället för ansikten.”
Jag tolkar det som att makten är långt borta, den är skapad av människan men är samtidigt omänsklig. De sista raderna drabbar mig. Jag tänker på hur människor lever för framtiden, investerar, studerar, sparar och att det vackra i nuet och de existentiella värdena i vårt liv glider undan, som hade vi stumma själar.
Tranströmer, ”Mr Transformer” eller epifanins svenske fader, fick inte bara Augustpris utan också Nobelpris för sin skicklighet att välja rätt ord och sätta det på rätt plats. Han uppger själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär” och det tycker jag verkligen att han lyckas med. Han fångar livets komplexitet och skapar bilder i läsaren. Med få ord får han oändligt mycket sagt och lyckas blixtbelysa de dolda dimensionerna i nuet, där ingår tron på något högre som en gud eller varför inte naturen. Han är också en musikalisk poet, som kanske fick större tillgång till musiken när språket fattades honom. Stroken medförde att han förlorade kontrollen över sin högra hand, han spelade piano med vänster. Men om köttet och den fysiska förlusten finner jag inget i den här diktsamlingen.
”Sorgegondol nr 2” som gett boken sitt namn, behandlar ett möte mellan pianisterna Frans Liszt och hans svärson Rickard Wagner (1800-tal). Liszt skrev ett pianostycke som hette Sorgegondolen. Jag saknar förkunskaper om dessa, känner bara ytligt till att Wagner hyste antisemitiska åsikter och hyllades av nazisterna.
”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys. Meteoriter! För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner till brunskjortornas år.”
I ”Sorgegondolen nr 2” finns också gluggar mot 1990, vilket var året han fick stroken.
I ”Landskap med solar” skriver Tranströmer om förhållandet mellan människa och gud där solen är metafor för det sistnämnda. ”November i forna DDR” innehåller den fantastiska raden
”November bjuder på karameller av granit.”
I övrigt tänker jag på att det är positivt att kommunismen föll, men det är sorgligt att rättvisetänket föll med den. (Vänsterpartiet ses som ett extremparti.) ”Från juli 90” skildrar en begravning och implicerar en transcendent nivå, det vill säga bortom empiri och vetenskap.
”Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv.
[…] Min väns röst höll till på minuternas baksida.”
Vi lever våra korta liv på minuternas framsida, i tiden. Sen hamnar vi på baksidan. Oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte, hamnar vi alla på minuternas baksida.
Nu börjar det bli en lång text det här. Men jag är eld och lågor och nu när jag börjat närläsa dikterna kan jag inte sluta. De öppnar sig för mig och jag får en känsla av att jag ska implodera om jag inte får uttrycka vad jag tänker. Det är ganska ansträngande för mig att läsa poesi, jag kan inte alls slappna av och ”bara njuta”, snarare går hjärnan i spinn. Ju färre ord en författare använder ju mer krävs av mig som läsare.
”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck genoms säckens maskor skymtar solen och man hör körsbärsträden gnola.”
”Som att vara barn” (ovan) tänker jag mig handlar om hur den västerländska moderna människan lever med huvudet i en säck. Delvis av fri vilja. Vi drar ner mössan framför våra egna ögon. Vi blundar för de största frågorna, gläds inte åt våren, engagerar oss inte i det meningsfulla. Vi kan bara skymta solen (guden) genom säckens maskor. Det får mig att tänka på Platons grottliknelse. Tranströmer tycks vilja påvisa att livet blir fattigt utan existentiella tankar. Mössan som vi drar ner skimrar, vilket jag tolkar som en metafor för hur saker kan se bra ut, människans förmåga att maskera sig och välja vilken sida man vill visa upp. Det får mig att associera till ett livsråd som Tranströmer skrivit och som fastnat i mig:
”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.Han vet det inte.Han är en pakt mellan tvådär den ene skall vara synlig till hundraprocent och denandre osynlig.Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent! //De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade – gå förbi dem!” (Ur Guldstekel, den är inte med i den här diktsamlingen.)
I ”Två städer” berör han hur det onda/hatet och det goda/kärleken i människan förhåller sig till varandra. Den ena staden är mörklagd, i den andra brinner lamporna och det är bara ett sund som skiljer dem åt. Genom att formulera att den lysande stranden kan hypnotisera den mörka, implicerar han att det goda har förmåga att lysa starkare. Men för människan kan det mörka vattnet framstå som glittrande, ovetande simmar hon mot sitt fördärv. Med hjälp av ”tubastöt” det vill säga musik, gud, eller en vän kanske, kan människan ledas på rätt väg.
Han förgyller den här diktsamlingen med några haikudikter (Japansk tradition). En västerländsk haiku ska bestå av tre rader med ord som har 5-7-5, totalt 17 stavelser. Den ska därtill följa ett antal regler som exempelvis undvika starka adjektiv och pronomen, innehålla en årstidsangivelse, vara överraskande och sinnrika.
”Solen står lågt nu. Våra skuggor är jättar. Snart är allt skugga.”
”Närvaro av Gud. I fågelsångens tunnel öppnas en låst port.”
Åter handlar det om människans behov av att omfamna den transcendenta nivån av livet.
Sorgegondolen är bara 37 sidor. Det finns flera dikter i den än dem jag skrivit om här. Men jag orkar faktiskt inte mer nu. Det här var en omvälvande och krävande läsupplevelse, inne i mig öppnade sig valv efter valv oändligt. Jag är ingen vad poesiläsare, men jag kanske blir en dag. Jag är då rakt inte färdig med Tranströmer, det blir man nog aldrig.
Det här är min 27:e lästa bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur av totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.
Memoarer och självbiografier brukar inte vara min förtjusning, men när Sjöstedt ger ut en måste jag naturligtvis läsa den. Dessutom är ungefär halva den här mastodantboken skriven av partisekreteraren Jessica Nordh, det kanske kan vara ett intressant grepp?
Min upplevelse av att läsa om vänsterpartiets ledare färgas alla gånger av att jag har Machiavellis Fursten nära i minnet. Jag tänker att naturligtvis är inte heller Sjöstedt fri från egoistiska intressen i sin ambition att leda Vänsterpartiet, han är ju människa. Och vilka människor skulle jobba sig sjuka utan egen vinning? Jag vill gärna att änglar ska finnas men allt vi har är människor.
”När jag hör Jimmy Åkesson prata om klimatfrågan kommer jag att tänka på ett flaskskepp. Hur kom du in hit egentligen?”
Det handlar förstås om det politiska arbete som Sjöstedt bedrivit tillsammans med sina partikamrater, 2012-2020. Framgångar och misslyckanden, goda samarbeten och svek. Han hade till en början rykte om sig att vara arg och hård. Gudrun Schyman och Rossana Dinamarca får varsin känga. Det handlar lite om Lars Ohlys misstag. Mest kritik får Löfven eftersom han försökte stänga dörren helt till Vänsterpartiet. Dessutom drev han en linje som i vissa fall (exempelvis gällande mer pengar till välfärden) var mer höger än högern. Enligt Sjöstedt var det inte bara så att statsministern tvingades gå höger på grund av regeringsläget, han ville det själv. Mitt intresse ökar när de skriver om arbetet för att motverka klassklyftor, privatiseringar och vinstuttag i välfärden. Det känns skönt att det finns människor som kritiseras Sveriges vapenexport, jobbar för förbättrade arbetsvillkor, förkortad arbetsdag, jämlikhet och klimat. Sen gillar jag att han lyfter fängslade Gui Minhais belägenhet och minnet av Jerry Williams.
Men 2014 ville Sjöstedt utöka försvarsmakten och röstade för allmän värnplikt. Det var en stor besvikelse för mig.
Det handlar ganska mycket om strategier och hur man ska spela sina kort rätt i det politiska spelet. Vänstern ville måla upp en bild av att vara det varma partiet. Ett amerikanskt pr-företag anlitades. Det känns smutsigt, men ska de ha någon chans är det kanske oundvikligt. Jag tänker på den Machiavelliska beskrivningen av människan och inser att den här typen av profilering och populism är oundviklig men den kan ändå aldrig komma i närheten av framgången som SD når med sina skräckberättelser.
”För Sverigedemokraterna var dåliga nyheter bra nyheter. De spred gärna hur dåligt det gick, bilder av hur kriminaliteten ökade eller att invandringen innebar oöverstigliga problem. På sociala medier frodades påhoppen, lögnerna och hatet. Ju argare och räddare folk blev, desto mer gynnades SD.”
Berättelsen förs fram omväxlande av Sjöstedt och Nordh. Jag hoppades att Nordh skulle bidra med en lite mer nyanserad bild, men hon är så lojal med Sjöstedt att hennes utifrånblick knappt framstår som utifrån. Fast när hon berättar att Sjöstedt brukade gå runt i strumplästen på kansliet och där golvet lutade tog han ofta sats och gled in på sitt kontor, skrattar jag. Så ljuvligt ändå!
Den här boken kanske fyller sin största funktion med den överblick den ger av den politikens och samhällsklimatets högervridning från 2010 när SD kom in i riksdagen.
Det är också en fin hyllning till Sjöstedts närmaste samarbetspartner Ulla Andersson.
Det här är en novellsamling med elva noveller i rätt ordning. De är sammanhängande på det sättet att det rör sig om en näve vuxna personer som vi möter genom olika perspektiv, ofta i jag-form. Mycket bra grepp!
Det handlar om människan och hennes roller, relationer, kommunikation, minnen och även lite om skrivprocessen. Om hur vi läsare får möta bara toppen av isberget och hur en stor massa av författarens tankar, ”börjor” och avsnitt ofta förblir dolda för oss. Han använder själv begreppet vardagsfilosofi i en av novellerna, och det ringar in hela samlingens tema tycker jag. Men det är inte säkert du uppfattar det på samma sätt, författaren lämnar nämligen texten öppen för tolkningar.
”Vi människor är lika. Så oerhört erbarmligt nedslående lika. De avvikelser vi tillåter oss är skrattretande. En färgglad blus, en ny frisyr, en excentrisk hobby eller en och annan radikal åsikt. Det ligger i vår natur att vilja spegla varandra. Den största konflikten pågår inom oss själva. Vi är ju flera olika personer och avståndet mellan dem är längre än till någon annan människa. Därför söker vi likheter hos den andra eller undviker henne helt. För när alla dessa personer och uppfattningar och konkurrerande tankar och åsikter ska rymmas i en och samma människa blir det dubbelt så jobbigt om vi dessutom ska samsas med ytterligare en person.”
Jag tycker väldigt mycket om att Jonas Karlsson ifrågasätter det som människor ofta tar för givet. Han gör det på ett intelligent och lågmält sätt, hela tiden med existentiell klangbotten och samtidigt med en underbar varm humor. Tack vare livlig fantasi lyckas han skapa helt oförutsägbara berättelser med vardagliga mycket realistiska karaktärer. Han sätter huvudet på spiken gång på gång och jag riktigt njuter av hans språk och berättarteknik.
Det märks att Jonas Karlsson dras till det som är lite obehagligt. När det inte blir som man har tänkt sig. Man borde säga ifrån kanske, men det rätta läget vill inte infinna sig. Det är svårt att ta lätt på saker. När man tänker närmare på det, som författaren verkligen har gjort, kan man känna att det är nog egentligen ingenting som är lätt. Att vistas i naturen möjligen.
Jag tycker det här är hans bästa verk hittills. Jag älskar hur han undersöker människans förmåga att tala i förhållande till vilja, tanke och känsla. Och där väl känslorna egentligen alltid vinner över allt annat? Det är skönt att läsa om andras interpersonella missförstånd som uppstår på grund av känslor och den kognitiva dissonansen.
Tiden pulsar och mörkret vandrar in för sista gången i denna fantastiska bokserie som har fått mig att läsa fantasy, fast jag brukar avstå det. Språket, karaktärerna, humorn, spänningen och socialrealismen är tillräckligt bra för att jag (och 13-åringen) ska värdera Pax-serien som mycket god och beroendeframkallande läsning, trots fantasyn.
Bröderna Viggo och Alrik måste nu flytta från Mariefred, varandra och sina fina fosterföräldrar Anders och Laylah. Men sen kommer det en draug emellan.
Här tar det definitivt slut i samma realistiska anda som genomsyrar hela bokserien. Jag uppskattar att författarna vågar välja den modiga vägen utan att väja för jobbiga känslor eller curlande föräldrar.
Henrik Jonsson står för de actionfyllda illustrationerna.
Jag rekommenderar den här serien till alla barn från nio år och uppåt, kanske lite extra till barn som tycker det är tråkigt med böcker. Den här berättelsen är för alla och har fått många läströtta att piggna till. Vi kommer sakna Pax-gänget. Jag tror vi får boka in en resa till Mariefred.
Jag har läst och älskat alla böcker av Rachel Cusk som finns översatta till svenska, men hon lyckas ändå Med andra stället svara upp till mina höga förväntningar.
Här har vi att göra med en kvinnlig författare och mamma, M, som berättar i jag-form och som läsaren kanske kan lära känna genom närläsning och detektivarbete. Hon berättar för en bekant, Jeffers, om hur det var när konstnären ”L” besökte henne. Det kluriga här är att bena ut vad berättarjaget har rätt i och inte. Hon staplar fram genom livet varför en del av hennes subjektiva tolkningar av omgivningen och sakernas tillstånd är feltolkningar, dessutom berättar hon allt för en annan person och vad vet vi om hur M vill framstå inför honom.
Den är baserad på en bok jag inte har läst och tänkte att det var anledningen till att jag kände mig blank först, imponerades stort av språket men förstod inte vad Cusk ville säga mig. Men någonstans mitt i började hon prata med mig, efter det avlöste stunder av epifani varandra.
Romanen är späckad med fantastiskt exakta formuleringar som ringar in protagonistens sätt att vara i all sin bristfällighet. Hennes taffliga förmåga att leva i nuet, i kroppen och i den fysiska verkligheten. Hon lever i sitt huvud med tankar som krånglar till vartenda litet skeende som människor runt omkring henne föranleder. Hon kan inte zooma ut för att få perspektiv på situationer eller koppla ur sitt medvetande för en enda sekund. Hon saknar självinsikt. Hon immerserar och hänger sig åt magiskt tänkande. Hennes partner Tony står som antagonist. Han är man, han är svart, han är tyst, han är praktisk, han lever i sin kropp och han förenklar saker (på ett bra sätt). Åtminstone är det så det framstår när M berättar. Han tolkar M välvilligt vilket hon har kärleken att tacka för.
Den här typen av person som har en dominant inre röst som ständigt tjattrar är enligt författaren något som gör en konstnär. Konstnären (framförallt den manliga) brister i pliktkänsla gentemot andra, inte på grund av nonchalans utan för att hen saknar det sinnet.
”För första gången, Jeffers, övervägde jag möjligheten att konsten – inte bara L:s konst utan konsten i stort – kunde vara den där ormen som viskar i vårt öra och dränerar oss på all tillfredsställelse och på vår tro på världens ting genom att föra fram tanken att det finns något högre och bättre inom oss som alltid kommer att överglänsa det vi har mitt framför oss. Det avstånd till världen som konsten stod för kändes plötsligt som ett avstånd till äkta kärlek och tillhörighet. Tony trodde inte på konsten – han trodde på människor, på deras godhet och ondska, och han trodde på naturen.”
Via de få dialogerna vi får ta del av möter vi en kvinna som inte alls gör sig förstådd i enlighet med hennes tankar och avsikter vilket förtydligar människors svårighet att vara ”äkta” tillsammans och hur bedrägligt språket kan vara. Att hela hennes väsen och världsbild domineras av det egna medvetandet förstår vi när hon skäller ut psykologen på gatan och när hon klär sig vackert och figurnära för L utan att reflektera över hur hennes man ska uppfatta det. Hon tror att inget händer om hon inte själv tvingar fram saker. Detta är egoism i sin renaste form men jaget förmår inte uppfatta det eftersom hon är uppfylld av tankar på hur andra upplever henne och tror att det är bevis på motsatsen. Hon tycker själv att hon tänker mycket på andra, önskar till och med att hon var mer egoistisk. Hon kan inte se sig själv utifrån, inte sin egen makt eller sina privilegier.
Människan är det komplexaste! Nervtrådarna slår knut på sig när jag försöker överblicka hur komplext och entropiskt människans inre liv är. Aldrig tidigare har jag läst en sådan tjusig text om detta sammelsurium.
I stort sett alla drag en person kan ha och som vi förknippar med positiva eller önskvärda har också en baksida och en negativ kraft. Och tvärtom. Generositet kan vara ett sätt att utöva kontroll. Vänlighet kan vara tillgjordhet. Tystnad kan vara att ge uppmärksamhet, eller att ta. Och gränsen däremellan är så hårfin att bara en författare med absolut gehör – som Rachel Cusk – kan synliggöra den. Våra förehavanden är dessutom mer eller mindre maskerade, ligger till grund för uttalanden som antingen är avsiktligt bedrägliga eller försöker berätta en sanning. Maskeraden sker inte bara för utomstående utan även för det egna jaget. Ibland skrattar vi när vi är nervösa. Ibland gråter vi när vi är arga. Hur ska vi någonsin kunna få reda i detta? Cusk försöker men lärdomen blir att acceptera medvetandets brister och illusioner.
Den här romanen behandlar ontologi, det mänskliga varat. Hur ideologi och konst står i relation till vardagsliv. Förhållandet mellan kropp och själ. Naturens läkande kraft. Moderskapet, hur en människa som mamman skapat blir en person som är del av mamman och också utanför och bortom henne. Könsroller, patriarkatet är en kraft som kvinnor ständigt måste förhålla sig till och antingen acceptera eller kämpa emot. Tiden, hur den tar människorna och jaget med sig, förgör dem och hela tiden uppstår nya människor och nya jag.
”Man når en viss punkt i livet när man inser att det inte längre är intressant att tiden rör sig framåt – eller snarare att dess framåtriktade rörelse har varit en grundsten i illusionen om livet, och medan man har väntat på att få se vad som ska hända härnäst har man kontinuerligt blivit rånad på allt man har.”
Som följd av en senkommen nota för sin barndom och sin lott att födas som kvinna tar sig M an livet som en fajt hon aldrig kan vinna. Hon saknar verktyg för att kunna hantera livet på ett sunt sätt. Det är som att hon missförstått hela premissen. Hon tror att segern är utom räckhåll för att hon är kvinna, kanske riktigt ur viss avseenden. Men det är hennes tankar som håller henne tillbaka från rätta vägen. Hon undviker praktiska sysslor för att hon inte har lust och att behöva göra saker utan lust är att behöver erkänna att livet inte blev som hon ville. Hon är ett subjekt avskilt från sig själv. Man kan låta medvetande ha makten men det är ändå kroppen som har sista ordet. När den dör avslutas existensen. Att hålla i en penna eller känna tangenterna mot fingertopparna räcker inte för att må gott. Detta nosar M på när hon väl gör en praktiskt syssla och faktiskt känner stolthet över detta, just för att det känns vettigt och verkligt.
Hon lyssnar på vad människor säger, men hon hör sina egna tankar. Hon talar men med orden lyckas hon inte göra sig förstådd. Därför är gråten ett säkrare sätt att kommunicera. Medvetandet förkroppsligas genom tårarna och det är något omvärlden kan förstå. När hon med hjälp av tårarna har gjort sig synlig för konstnären L får hon också en glimt av sig själv. Hon blir synlig först i hans blick.
Att läsa den här boken har varit en riktig lyxsyssla. Filosofiskt jagfokuserande som indikerar privilegium och på samma gång är det här litteratur likt den finaste champagne baserad på bara de allra saftigaste och mest smakrika druvorna. Den här oerhört täta romanen är nog årets bästa läsupplevelse, kanske livets?
Äntligen har jag den tredje och avslutande delen om Mona i min hand, som jag har längtat! Det ser dessvärre mycket mörkt ut för vår kära protagonist, nu när vi är i början av 80-talet. Hon blir dumpad, har två barn att ta hand om, trivs inte på jobbet, blir sjukskriven. Vågar knappt lämna lägenheten, självskadar och gör ett självmordsförsök. Men sen hej hopp (med hjälp av systerskap) lämnar hon Göteborg för Stockholm och påbörjar en utbildning. Jag hängde dock inte riktigt med i hoppet där.
Jag älskar verkligen skönlitterära verk där jag bara kan njuta av vad det står och hur karaktärerna är. Biografiska böcker får mig alltid att ifrågasätta sanningshalten och ger ofta en känsla av koketteri. I Sig själv närmast, som är en roman, är namnen halvdant maskerade och mycket tycks överensstämma med verkligheten. Jag anar att författaren är en öppen person som inte ser någon anledning att dölja ”sanningen”, men att hon klokt nog undviker det förrädiska biografiska greppet som ofta ställer till det både för författaren och läsarna. Jag gör en allvarlig ansats att läsa den här boken som en roman men kan inte hindra mig från att avbryta läsningen då och då för att se filmklipp, intervjuer och läsa artiklar om dem det gäller. Jag ryser av obehag inför ordvalet ”passionerat” som används om relationen.
Johnny, som Mona ständigt fortsätter att hoppas på, är förstås är baserad på Björn Afzelius. Mona har säkerligen drag av MLDG och Sven Wollter sa förmodligen en gång sa till författaren att det var synd att det inte blev något av henne.
Det här med att Mona inte kommer över Johnny, har jag svårt att relatera till då vi inte får någon information om vad det finns hos Johnny att tycka om. Kanske tänker sig författaren att läsaren känner till Björn Afzelius och hans sex appeal?
På samma sätt är det med den psykiska ohälsan. Jag har nog för lite kunskap för att förstå hur man kan våga göra intagningsprov i grupp, men inte åka tunnelbana. Detta utvecklar inte MLDG. Antingen tror hon läsaren fattar det (och det kanske somliga gör), eller så är romanens syfte inte att upplysa om psykisk ohälsa. Tänker jag.
Jag tycker enormt mycket om hur MLDG skapat karaktären Mona, mänsklig och komplex. Författaren har modet att blotta sig, visa sig både stark och skör. På vissa sätt är hon en hjälte som försakar mycket för att ta hand om sina två älskade barn, men hon är också neurotisk, pryd och kommer som sagt inte över den där skiten Johnny trots att hon är värd så mycket bättre. Det är irriterande men speglar verkligheten allt för väl.
”Under den air av till synes frigjort och fritt sex som var hennes generations, rådde egentligen samma syn på kvinnor som under tidigare generationer. I grunden hade ingenting ändrats. För tjejer gällde det fortfarande att visa sig lagom pryd för att inte misstas för slampa, något som inte var särskilt svårt för Mona efter som det var pryd hon var.”
Med Sig själv närmast bidrar MLDG med empiri som handlar om att så kallad sexuell frihet var något som bara tillhörde män.
Jag slukar texten och funderar på varför författaren skrivit den här boken. Det är som att jag inte vet hur jag ska ta mig an den riktigt. Vilka dimridåer vill hon dra undan? Hon vill förstås avsluta trilogin. För att det handlar om hennes liv? För att det är givande att skriva kanske, eller rätt och slätt för att hon kan? Men den är ganska kort, bitvis rasslar handlingen fram på ett sätt som får mig att undra vad hon vill ha sagt. Men sen kommer jag till sidan 126. Pang! Då står det klart varför. Efter det ingen mer villrådighet, bara ren läsglädje.
Det är oerhört sorgligt hur människor som genomlevt en kärlekslös barndom upprepar den känsla de är vana vid genom att dras till eller inte klara av att undvika kärlekslösa relationer. Det blir ett slags destruktivt leverne där drömmar och framtidsplaner saknas. MLDG visar med sin person och sin berättelse att det aldrig är för sent att bryta mönstret, att tänka nytt, att utbilda sig, att hitta sin grej, man lär så länge man lever. Att vara närmare 40 är att ha halva livet kvar. En mycket hoppfull och viktig lärdom. Tack för det.
Men vänta, är det verkligen slut nu?! Jag vill ha mera Mona. Mycket mera Mona!
Carpa inte diem! Äntligen kan jag skriva dessa ord med stöd i forskning. Vi tillbringar från en tredjedel upp till hälften av vår vakna tid med att inte leva i nuet. Att leva i nuet går på tvärs med människans biologi. Vår hjärna skiljer sig från andra djurs i det att den är en tidsmaskin, möjliggör självreflektion och fantasier. Det medvetandet processar som rör förfluten tid och framtid och som framkallar mer eller mindre starka känslor, kallar Ethan Kross för vår inre röst. Den är både en unik gåva och en evolutionär förbannelse. Vi bör acceptera att vi är som ryska dockor av inre samtal men försöka ta kontroll över vad vi tänker för att undvika att den inre rösten fastnar i negativa spiraler – tjatter- enligt Kross. I boken förklarar han varför våra hjärnor tjattrar och han ger oss verktyg med vilka vi kan ta kontrollen över vår inre röst.
Att berätta om vad man tänker på är en strategi som kommer naturligt för de flesta. Öga mot öga eller via sociala medier. Hänger vi oss via det sistnämnda förlorar vi stora delar av den sortens kommunikation som skapar empati och ger emotionell tillfredställelse. Pratar vi med en generös person som delar med sig av sina bekymmer kan den emotionella smärtan lätta då vi inser att vi inte är ensamma.
Syftet är att få distans till sina negativa tankar, det kan uppnås på flera sätt. Genom att säga sitt namn högt eller i huvudet och undvika att tänka i jag-form. Det smått irriterande pratet i man-form kan alltså vara känsloregerande. Genom att anta ett utifrånperspektiv, att föreställa sig att man är en fluga på väggen eller en oberoende utomstående som iakttar en själv, kan smärtsamma känslor lindras. Att föreställa sig hur man kommer att känna i framtiden eller skriva dagbok är andra sätt att zooma ut för att ta kontroll över den inre rösten.
Distanserat självprat är av godo men att prata med sin omgivning om känslor och tankar som är jobbiga, hjälper oss inte alltid. Men vänta, vad menar han nu? Att prata inte alltid hjälper!? Läs och häpna! (Aristoteles skulle väl vända sig i graven.) Om vi ältar våra bekymmer och obehagliga känslor gemensamt med andra, tillfredsställer det på kort sikt vårt emotionella behov, men om vi fastnar där kan det leda till att vi mår sämre på efteråt. Att upprepat prata om jobbiga känslor (immersion) är inte att släppa dem, tvärtom kan det öka tjattret. Om vi däremot kan ta samtalet vidare och också lyckas med att tillfredsställa våra kognitiva behov, det vill säga fokusera praktiker för att lösa problemet och vidga perspektivet har vi frångått ältandet (distansering). (Tänker nu på Kristina Sandbergs bok som en studie i immersering. Blev hon hjälpt av att skriva den?) Problemet är att man (jag) vill ju inte ha råd när man mår skit. Det gäller att smyga in tips och stöd, och hur lätt är egentligen det? Alltså kanske man inte ska prata så jävla mycket, har jag tänkt. Nu fick jag också veta varför jag kommit till den slutsatsen. En hejdundrande aha-upplevelse!
Jag avskyr nämligen oombedda råd och anledningen till det förstår jag med ett för mig nytt begrepp: självförmåga – den egna övertygelsen om att vi kan klara av utmaningar. En god sådan är del i bra självkänsla, hälsa, beslutsförmåga och relationer. Men personen med god självförmåga kanske betackar sig för råd i tid och otid.
Vidare tipsar Kross om ett annat sätt att ”krympa självet” och att lyckas se bortom vår egen horisont, alltså skapa distansering till sitt negativa självprat. Att vistas i naturen eller konsumera konst, musik eller teater som föranleder en känsla av förundran. Att få och umgås med barn kan också vara en förunderlig grej.
Bortsett från att det är onödigt många anekdoter om baseball, Star Trek och annat amerikanskt var det här en övervägande bra läsupplevelse. Kross råd är förankrade i forskning och nya rön. Källförteckningen är gedigen. Jag uppskattar att han lyfter svarta och homosexuellas erfarenheter. Det är ändock en självhjälpsbok vars syfte inte skiljer sig nämnvärt från övriga i sin strävan att få en alltmer psykisk instabil befolkning att må bättre trots att det är samhället som är orimligt. Dock är det en självhjälpsbok som jag lärde mig saker av. Han ordar inte mycket om ökad prestationsförmåga och målinriktning tack och lov.
Fursten är klassikern som av vissa betraktades som djupt omoralisk, kanske förståeligt, eftersom Machiavelli själv gjorde anspråk på den florentinska makten. Tydligen dedikerade han det här cyniska vittnesmålet eller om det är en ironisk krönika, till Florens dåvarande härskare. I egenskap av furstar har dessa män till stor del fallit i glömska i alla fall utanför Italiens gränser, men författaren Machiavelli lever kvar. Fursten är skriven på 1500-talet, långt före strukturalismens och funktionalismens inträde men tack vare dessa kunskaper finns mycket i Fursten att tillgodogöra sig i vår tid. Om maktstrukturer och varför de fungerar. Ledarskapsutbildning rätt och slätt. Finns det något finare ord i vår samtid?
”Ty skillnaden mellan hur man lever och hur man bör leva är så stor att den som inte intresserar sig för det man gör utan för det man bör gör snarare lär sig att framkalla sin undergång än sin framgång. Ty en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla dem som inte är goda. Följaktligen måste en furste som vill hålla sig kvar vid makten lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller inte allteftersom omständigheterna fordrar det. Då vi alltså lämnar alla fantasibilder om furstar åt sidan…”
Fantasibilder har verkligen ingen plats i denna politiska krönika (eller furstespegel) som till stor del handlar om mänsklig psykologi och filosofi, och är präglad av pragmatism, existentialism, realism, nihilism och misantropi. Det är svindlande att läsa en text som skrivits för mer än femhundra år sedan och som dessutom fortfarande är aktuell. Det säger något om vissa av människans djupt inneboende egenskaper. Det är också en otäck upplevelse eftersom det är tydligt att maktgalna massmördare exempelvis Napoleon, Mussolini och Hitler lär ha läst och lärt av Machiavelli. Kanske också Putin och Trump?
”Var och en förstår hur berömvärt det är att en furste håller sitt ord och lever hederligt i stället för svekfullt. Inte desto mindre visar vår tid att de furstar som uträttat stora ting är de som lagt liten vikt vid vid sina löften och som kunnat bedra människors sinnen. Till syvende och sist har de varit överlägsna de furstar som förblivit hederliga.”
Så hur ska då en ledare vara för att kunna ta och behålla makten? Jo, han ska utnyttja det faktum att folket är ena eländiga stackare som är onda, ej håller vad de lovar, är otacksamma i det att de har lättare att känna missnöje än tillfredställelse, bär masker och spelar teater, är godtrogna och tror på sagor, samt är omoraliska. Eftersom det är viktigt att en furste (diktator, ledare, chef) har folket (gruppen)med sig bör han spela dygdig och hyckla, vara skrupelfri och kunna ljuga, ha en dold agenda, helt och hållet sakna moral, skrida till handling utan eftertanke, vara våldsbenägen så att folket fruktar honom (eller andra exempelvis invandrare). Han ska besitta rävens listiga och lejonets kraftfulla egenskaper. Han bör med andra ord vara psykopat. Tjoflöjt!
”Av detta uppstår frågan om det är bättre för en furste att vara älskad än fruktad eller om det är bättre att vara fruktad än älskad. Man kan svara att man vill vara både det ena och det andra, men därför att det är svårt att förena båda delarna är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad…”
Det låter kanske väl dramatiskt det här, när jag utgår från min världsbild, men tänker jag över saken förstår jag att den ”goda ledaren”, som inte är maktgalen utan givmild, lojal, hederlig och barmhärtig, är en paradox. Jag tror Machiavelli har helt rätt i att på grund av människans natur blir en person med dessa goda egenskaper inte ledare . En ledare som exempelvis vill vara omtalad som frikostig kan inte utöva frikostighet som en dygd, alltså i tysthet som den är tänkt att utövas, det måste göras så att offentligheten märker av den. Och då förlorar den sin glans. En ärlig ledare som erkänner, står för och ber om ursäkt för sina misstag avsätts (det har vi sett exempel på), alltså är det bättre att neka, ljuga och skylla ifrån sig. Att avtacka sig smicker och be om att få höra sanningen av människor, leder till avsaknad av respekt.
Det är intressant men makalöst deprimerande att läsa Fursten, betydligt roligare då att läsa om Platons idealsamhälle i Staten. När jag lagt ifrån mig böckerna tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fötts i det demokratiska landet Sverige med folkvald riksdag, där makten är fördelad. Jag säger inte att det är perfekt, men det är inte människorna heller och det tycks inte finnas något bättre alternativ.
Senaste kommentarer