Memoarer och självbiografier brukar inte vara min förtjusning, men när Sjöstedt ger ut en måste jag naturligtvis läsa den. Dessutom är ungefär halva den här mastodantboken skriven av partisekreteraren Jessica Nordh, det kanske kan vara ett intressant grepp?
Min upplevelse av att läsa om vänsterpartiets ledare färgas alla gånger av att jag har Machiavellis Fursten nära i minnet. Jag tänker att naturligtvis är inte heller Sjöstedt fri från egoistiska intressen i sin ambition att leda Vänsterpartiet, han är ju människa. Och vilka människor skulle jobba sig sjuka utan egen vinning? Jag vill gärna att änglar ska finnas men allt vi har är människor.
”När jag hör Jimmy Åkesson prata om klimatfrågan kommer jag att tänka på ett flaskskepp. Hur kom du in hit egentligen?”
Det handlar förstås om det politiska arbete som Sjöstedt bedrivit tillsammans med sina partikamrater, 2012-2020. Framgångar och misslyckanden, goda samarbeten och svek. Han hade till en början rykte om sig att vara arg och hård. Gudrun Schyman och Rossana Dinamarca får varsin känga. Det handlar lite om Lars Ohlys misstag. Mest kritik får Löfven eftersom han försökte stänga dörren helt till Vänsterpartiet. Dessutom drev han en linje som i vissa fall (exempelvis gällande mer pengar till välfärden) var mer höger än högern. Enligt Sjöstedt var det inte bara så att statsministern tvingades gå höger på grund av regeringsläget, han ville det själv. Mitt intresse ökar när de skriver om arbetet för att motverka klassklyftor, privatiseringar och vinstuttag i välfärden. Det känns skönt att det finns människor som kritiseras Sveriges vapenexport, jobbar för förbättrade arbetsvillkor, förkortad arbetsdag, jämlikhet och klimat. Sen gillar jag att han lyfter fängslade Gui Minhais belägenhet och minnet av Jerry Williams.
Men 2014 ville Sjöstedt utöka försvarsmakten och röstade för allmän värnplikt. Det var en stor besvikelse för mig.
Det handlar ganska mycket om strategier och hur man ska spela sina kort rätt i det politiska spelet. Vänstern ville måla upp en bild av att vara det varma partiet. Ett amerikanskt pr-företag anlitades. Det känns smutsigt, men ska de ha någon chans är det kanske oundvikligt. Jag tänker på den Machiavelliska beskrivningen av människan och inser att den här typen av profilering och populism är oundviklig men den kan ändå aldrig komma i närheten av framgången som SD når med sina skräckberättelser.
”För Sverigedemokraterna var dåliga nyheter bra nyheter. De spred gärna hur dåligt det gick, bilder av hur kriminaliteten ökade eller att invandringen innebar oöverstigliga problem. På sociala medier frodades påhoppen, lögnerna och hatet. Ju argare och räddare folk blev, desto mer gynnades SD.”
Berättelsen förs fram omväxlande av Sjöstedt och Nordh. Jag hoppades att Nordh skulle bidra med en lite mer nyanserad bild, men hon är så lojal med Sjöstedt att hennes utifrånblick knappt framstår som utifrån. Fast när hon berättar att Sjöstedt brukade gå runt i strumplästen på kansliet och där golvet lutade tog han ofta sats och gled in på sitt kontor, skrattar jag. Så ljuvligt ändå!
Den här boken kanske fyller sin största funktion med den överblick den ger av den politikens och samhällsklimatets högervridning från 2010 när SD kom in i riksdagen.
Det är också en fin hyllning till Sjöstedts närmaste samarbetspartner Ulla Andersson.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer