Fursten av Niccolò Machiavelli

Fursten är klassikern som av vissa betraktades som djupt omoralisk, kanske förståeligt, eftersom Machiavelli själv gjorde anspråk på den florentinska makten. Tydligen dedikerade han det här cyniska vittnesmålet eller om det är en ironisk krönika, till Florens dåvarande härskare. I egenskap av furstar har dessa män till stor del fallit i glömska i alla fall utanför Italiens gränser, men författaren Machiavelli lever kvar. Fursten är skriven på 1500-talet, långt före strukturalismens och funktionalismens inträde men tack vare dessa kunskaper finns mycket i Fursten att tillgodogöra sig i vår tid. Om maktstrukturer och varför de fungerar. Ledarskapsutbildning rätt och slätt. Finns det något finare ord i vår samtid?

”Ty skillnaden mellan hur man lever och hur man bör leva är så stor att den som inte intresserar sig för det man gör utan för det man bör gör snarare lär sig att framkalla sin undergång än sin framgång. Ty en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla dem som inte är goda. Följaktligen måste en furste som vill hålla sig kvar vid makten lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller inte allteftersom omständigheterna fordrar det. Då vi alltså lämnar alla fantasibilder om furstar åt sidan…”

Fantasibilder har verkligen ingen plats i denna politiska krönika (eller furstespegel) som till stor del handlar om mänsklig psykologi och filosofi, och är präglad av pragmatism, existentialism, realism, nihilism och misantropi. Det är svindlande att läsa en text som skrivits för mer än femhundra år sedan och som dessutom fortfarande är aktuell. Det säger något om vissa av människans djupt inneboende egenskaper. Det är också en otäck upplevelse eftersom det är tydligt att maktgalna massmördare exempelvis Napoleon, Mussolini och Hitler lär ha läst och lärt av Machiavelli. Kanske också Putin och Trump?

Var och en förstår hur berömvärt det är att en furste håller sitt ord och lever hederligt i stället för svekfullt. Inte desto mindre visar vår tid att de furstar som uträttat stora ting är de som lagt liten vikt vid vid sina löften och som kunnat bedra människors sinnen. Till syvende och sist har de varit överlägsna de furstar som förblivit hederliga.

Så hur ska då en ledare vara för att kunna ta och behålla makten? Jo, han ska utnyttja det faktum att folket är ena eländiga stackare som är onda, ej håller vad de lovar, är otacksamma i det att de har lättare att känna missnöje än tillfredställelse, bär masker och spelar teater, är godtrogna och tror på sagor, samt är omoraliska. Eftersom det är viktigt att en furste (diktator, ledare, chef) har folket (gruppen)med sig bör han spela dygdig och hyckla, vara skrupelfri och kunna ljuga, ha en dold agenda, helt och hållet sakna moral, skrida till handling utan eftertanke, vara våldsbenägen så att folket fruktar honom (eller andra exempelvis invandrare). Han ska besitta rävens listiga och lejonets kraftfulla egenskaper. Han bör med andra ord vara psykopat. Tjoflöjt!

”Av detta uppstår frågan om det är bättre för en furste att vara älskad än fruktad eller om det är bättre att vara fruktad än älskad. Man kan svara att man vill vara både det ena och det andra, men därför att det är svårt att förena båda delarna är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad…”

Det låter kanske väl dramatiskt det här, när jag utgår från min världsbild, men tänker jag över saken förstår jag att den ”goda ledaren”, som inte är maktgalen utan givmild, lojal, hederlig och barmhärtig, är en paradox. Jag tror Machiavelli har helt rätt i att på grund av människans natur blir en person med dessa goda egenskaper inte ledare . En ledare som exempelvis vill vara omtalad som frikostig kan inte utöva frikostighet som en dygd, alltså i tysthet som den är tänkt att utövas, det måste göras så att offentligheten märker av den. Och då förlorar den sin glans. En ärlig ledare som erkänner, står för och ber om ursäkt för sina misstag avsätts (det har vi sett exempel på), alltså är det bättre att neka, ljuga och skylla ifrån sig. Att avtacka sig smicker och be om att få höra sanningen av människor, leder till avsaknad av respekt.

Det är intressant men makalöst deprimerande att läsa Fursten, betydligt roligare då att läsa om Platons idealsamhälle i Staten. När jag lagt ifrån mig böckerna tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fötts i det demokratiska landet Sverige med folkvald riksdag, där makten är fördelad. Jag säger inte att det är perfekt, men det är inte människorna heller och det tycks inte finnas något bättre alternativ.

Nästa år ska vi rösta hörni, det blir kul!

Lämna ett svar