Andra stället av Rachel Cusk

Jag har läst och älskat alla böcker av Rachel Cusk som finns översatta till svenska, men hon lyckas ändå Med andra stället svara upp till mina höga förväntningar.

Här har vi att göra med en kvinnlig författare och mamma, M, som berättar i jag-form och som läsaren kanske kan lära känna genom närläsning och detektivarbete. Hon berättar för en bekant, Jeffers, om hur det var när konstnären ”L” besökte henne. Det kluriga här är att bena ut vad berättarjaget har rätt i och inte. Hon staplar fram genom livet varför en del av hennes subjektiva tolkningar av omgivningen och sakernas tillstånd är feltolkningar, dessutom berättar hon allt för en annan person och vad vet vi om hur M vill framstå inför honom.

Den är baserad på en bok jag inte har läst och tänkte att det var anledningen till att jag kände mig blank först, imponerades stort av språket men förstod inte vad Cusk ville säga mig. Men någonstans mitt i började hon prata med mig, efter det avlöste stunder av epifani varandra.

Romanen är späckad med fantastiskt exakta formuleringar som ringar in protagonistens sätt att vara i all sin bristfällighet. Hennes taffliga förmåga att leva i nuet, i kroppen och i den fysiska verkligheten. Hon lever i sitt huvud med tankar som krånglar till vartenda litet skeende som människor runt omkring henne föranleder. Hon kan inte zooma ut för att få perspektiv på situationer eller koppla ur sitt medvetande för en enda sekund. Hon saknar självinsikt. Hon immerserar och hänger sig åt magiskt tänkande. Hennes partner Tony står som antagonist. Han är man, han är svart, han är tyst, han är praktisk, han lever i sin kropp och han förenklar saker (på ett bra sätt). Åtminstone är det så det framstår när M berättar. Han tolkar M välvilligt vilket hon har kärleken att tacka för.

Den här typen av person som har en dominant inre röst som ständigt tjattrar är enligt författaren något som gör en konstnär. Konstnären (framförallt den manliga) brister i pliktkänsla gentemot andra, inte på grund av nonchalans utan för att hen saknar det sinnet.

”För första gången, Jeffers, övervägde jag möjligheten att konsten – inte bara L:s konst utan konsten i stort – kunde vara den där ormen som viskar i vårt öra och dränerar oss på all tillfredsställelse och på vår tro på världens ting genom att föra fram tanken att det finns något högre och bättre inom oss som alltid kommer att överglänsa det vi har mitt framför oss. Det avstånd till världen som konsten stod för kändes plötsligt som ett avstånd till äkta kärlek och tillhörighet. Tony trodde inte på konsten – han trodde på människor, på deras godhet och ondska, och han trodde på naturen.”

Via de få dialogerna vi får ta del av möter vi en kvinna som inte alls gör sig förstådd i enlighet med hennes tankar och avsikter vilket förtydligar människors svårighet att vara ”äkta” tillsammans och hur bedrägligt språket kan vara. Att hela hennes väsen och världsbild domineras av det egna medvetandet förstår vi när hon skäller ut psykologen på gatan och när hon klär sig vackert och figurnära för L utan att reflektera över hur hennes man ska uppfatta det. Hon tror att inget händer om hon inte själv tvingar fram saker. Detta är egoism i sin renaste form men jaget förmår inte uppfatta det eftersom hon är uppfylld av tankar på hur andra upplever henne och tror att det är bevis på motsatsen. Hon tycker själv att hon tänker mycket på andra, önskar till och med att hon var mer egoistisk. Hon kan inte se sig själv utifrån, inte sin egen makt eller sina privilegier.

Människan är det komplexaste! Nervtrådarna slår knut på sig när jag försöker överblicka hur komplext och entropiskt människans inre liv är. Aldrig tidigare har jag läst en sådan tjusig text om detta sammelsurium.

I stort sett alla drag en person kan ha och som vi förknippar med positiva eller önskvärda har också en baksida och en negativ kraft. Och tvärtom. Generositet kan vara ett sätt att utöva kontroll. Vänlighet kan vara tillgjordhet. Tystnad kan vara att ge uppmärksamhet, eller att ta. Och gränsen däremellan är så hårfin att bara en författare med absolut gehör – som Rachel Cusk – kan synliggöra den. Våra förehavanden är dessutom mer eller mindre maskerade, ligger till grund för uttalanden som antingen är avsiktligt bedrägliga eller försöker berätta en sanning. Maskeraden sker inte bara för utomstående utan även för det egna jaget. Ibland skrattar vi när vi är nervösa. Ibland gråter vi när vi är arga. Hur ska vi någonsin kunna få reda i detta? Cusk försöker men lärdomen blir att acceptera medvetandets brister och illusioner.

Den här romanen behandlar ontologi, det mänskliga varat. Hur ideologi och konst står i relation till vardagsliv. Förhållandet mellan kropp och själ. Naturens läkande kraft. Moderskapet, hur en människa som mamman skapat blir en person som är del av mamman och också utanför och bortom henne. Könsroller, patriarkatet är en kraft som kvinnor ständigt måste förhålla sig till och antingen acceptera eller kämpa emot. Tiden, hur den tar människorna och jaget med sig, förgör dem och hela tiden uppstår nya människor och nya jag.

”Man når en viss punkt i livet när man inser att det inte längre är intressant att tiden rör sig framåt – eller snarare att dess framåtriktade rörelse har varit en grundsten i illusionen om livet, och medan man har väntat på att få se vad som ska hända härnäst har man kontinuerligt blivit rånad på allt man har.”

Som följd av en senkommen nota för sin barndom och sin lott att födas som kvinna tar sig M an livet som en fajt hon aldrig kan vinna. Hon saknar verktyg för att kunna hantera livet på ett sunt sätt. Det är som att hon missförstått hela premissen. Hon tror att segern är utom räckhåll för att hon är kvinna, kanske riktigt ur viss avseenden. Men det är hennes tankar som håller henne tillbaka från rätta vägen. Hon undviker praktiska sysslor för att hon inte har lust och att behöva göra saker utan lust är att behöver erkänna att livet inte blev som hon ville. Hon är ett subjekt avskilt från sig själv. Man kan låta medvetande ha makten men det är ändå kroppen som har sista ordet. När den dör avslutas existensen. Att hålla i en penna eller känna tangenterna mot fingertopparna räcker inte för att må gott. Detta nosar M på när hon väl gör en praktiskt syssla och faktiskt känner stolthet över detta, just för att det känns vettigt och verkligt.

Hon lyssnar på vad människor säger, men hon hör sina egna tankar. Hon talar men med orden lyckas hon inte göra sig förstådd. Därför är gråten ett säkrare sätt att kommunicera. Medvetandet förkroppsligas genom tårarna och det är något omvärlden kan förstå. När hon med hjälp av tårarna har gjort sig synlig för konstnären L får hon också en glimt av sig själv. Hon blir synlig först i hans blick.

Att läsa den här boken har varit en riktig lyxsyssla. Filosofiskt jagfokuserande som indikerar privilegium och på samma gång är det här litteratur likt den finaste champagne baserad på bara de allra saftigaste och mest smakrika druvorna. Den här oerhört täta romanen är nog årets bästa läsupplevelse, kanske livets?

Tack Albert Bonniers förlag!

Lämna ett svar