okt 19 2021

Döda löv av Tom Malmquist

Jag älskar litteratur som vissa älskar musik. Tranströmer älskar båda och det gör kanske Tom Malmquist också? Den här romanen är indelad som en låt med intro, verser, refräng, solo och outro. Det är högst lämpligt eftersom jaget i berättelsen är en medelålders bluespianist vid namn Nils. I introt får vi veta att hans mamma har dött men att han inte kan närvara på begravningen för att han har cancer och precis genomgått en njurtransplantation. Första versen i Döda löv förflyttar oss sedan sju år tillbaka i tiden, till By som är Nils uppväxtort. Han har då lämnat New York och åkt tillbaka till By för första gången på 25 år. Där möter han de gamla originalen, sin ålderstigna hund, tonårskärleken och sin mamma. Han besöker också sin pappas grav. Att komma tillbaka till barndomshemmet öppnar för ett inre korsdrag.

”Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag förstått att hembygden & mina föräldrar inte passade in i myten om mitt liv eftersom jag blev tvungen att uppfinna mej själv för att ta mej längre än vad mitt arv eller nån annan i Sverige kunde inspirera mej till. Mitt artisteri blev min flykt. Från Nils Wennström till Anil. Från svenska till amerikanska.
Jag lärde mej förneka & glömma.”

Nils har slutat med allt utom alkohol, berättar han för en bekant och sen super de ner sig. I fyllan och villan inträffar flera tragikomiska missöden som kräver sin författare. Det är helt galet, men jag tycker Malmquist för det i land. Bokstavligen. Att protagonisten hamnar i djupt vatten men lyckas ta sig levande ur det, icke simkunnig som han är framstår för mig som en symbol för hur Nils är vid liv trots att han inte vet hur man ska leva.

Malmquist lyckas med humor och en avspänd berättarstil skriva om att leva med ett inre skrik inom sig. Språket matchar Nils karaktär på ett realistiskt sätt. Här finns flera prosalyriska avsnitt som jag gillar. Det handlar om att åldras och förändras och hur ens nyare jag står i relation till den man varit tidigare. Det återkommande multiverktyget tycks representera hur Nils förhåller sig till mansrollen. Författaren tycks fråga sig vad det innebär att lyckas i livet och hur det egentligen står i relation till lycka. Går det ta revansch?

Jag fastnade för scenen där Nils i samtal med sin blinda mamma Gölu, inte vill säga att hennes nagellack inte alls är rött (för att matcha jackan), som Gölu själv tror. Nagellacket är grönt. Nils säger att det är mycket grönt i den röda nyansen. Tidigare i berättelsen har vi fått veta att Nils anser sig själv vara bra på att be folk ”fuck off”. Men sin mamma vill han inte tillrättavisa. Det får mig att tänka på hur komplex en mänsklig identitet är. Faktiskt så komplex att ordet identitet inte räcker till. En människa är på många olika sätt i olika sammanhang med olika personer. Och sen har vi förstås den kognitiva dissonansen som skymmer sikten för balansen.

Den fantastisk titeln anspelar på fjärilssorten ”dött löv” vars särade vingar är en brokig och grann syn men med vingarna samlade ser ut just som ett dött löv. Nils mamma Gölu säger att de döda löven finns i oss alla vilket fungerar som mycket vacker symbol för hur en människa kan blomma ut i sin fulla potential. Gölu kläcker också ur sig följande kloka och tänkvärda citat ”svaret är frågans misslyckande” vilket gäller även för böcker, inte minst den här av Malmquist som väcker frågorna men låter läsaren finna sina egna svar.

okt 18 2021

De andra av Toni Morrison

Ras är en genetisk fantasi, en föreställning, inte ett faktum. Ras är en följd av makt. Rasismen möjliggör rasbegreppet. Utan rasism skulle inte begreppet ras finnas. Rasism kommer före ras.

Toni Morrison har med sin icke-koloristiska litteratur om svarta tagit världen – och mig – med storm. Hennes böcker ökar läsarens medvetenhet kring rasism i och med det att hon undviker att skriva ut hudfärg vilket leder till att läsaren letar ledtrådar (jag har gjort det, erkänner). Precis som när vi möter en person svår att könsbestämma tycks det låsa sig om vi inte vet vilken hudfärg en person har. Morrisons ambition är att förgöra färgfetischen.

Den här boken består av sex avsnitt om rasifiering, slaveri och andrafiering kopplat till samhälle, politik och litteratur. Texterna är del av den serie föreläsningar som Morrisson hållit på temat ”tillhörighetens litteratur”. Hon besitter givetvis gedigna kunskaper inom ämnet, men här tycker jag bitvis hon slår in öppna dörrar. Det är varken en nyhet eller skräll att Harriet Beecher Stowe (Onkel Toms stuga), Faulkner och Hemingway har rasistiska undertoner i sina böcker. Däremot tycker jag mycket om när hon förklarar idéerna bakom sina egna verk. Tyvärr har jag inte läst alla (än). Min rekommendation blir därför läs trilogin som börjar med Älskade, Paradis och De blåaste ögonen och sen den här.

Tack Forum!

okt 17 2021

Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset utspelar sig i Östafrika, i imperialismens begynnelse (tidigt 1900-tal). Yusuf är en vacker 12-årig pojke som måste lämna sin far och mor för att arbeta i en butik åt sin rike farbror affärsmannen Aziz. Yusuf får också följa med Aziz på en handelsresa västerut. Utan sina föräldrar som skydd hotar många faror i form av vilda djur och människor. Han sexualiseras av både kvinnor och män och utsätts för olika former av förtryck. Vi följer pojken som blir en ung man och hans betraktelser av omvärlden. Här finns flera komponenter som kännetecknar en utvecklingsroman; uppbrottet från barndomshemmet, ungdomstiden, vilsenheten, resandet, sexualiteten, lärdomarna och vägledningen. En utvecklingsroman à la Candide i afrikansk kontext kan mycket väl vara värd Nobelpris. Precis som Voltaire tycks Abdulrazak Gurnah ta fasta på trädgårdens betydelse, men de skiljer sig när det kommer till synen på människors vänlighet och komplexitet.

Men det handlar mindre om karaktärsutveckling och mer om det prekoloniala landets förändringar, mellanmänskliga möten, strider och vänskap. Swahilikulturen möter den arabiska kulturen och hotande i utkanten finns européerna. Folkgrupper, myter, språk, religioner, traditioner och handelsutbyte sätter sin kulturella prägel på människor och bidrar till både samhörighet och distans. Därtill har människan ett individuellt jag som styrs av känslor och förnuft, men kring detta skrapar Gurnah lite för ofta bara på ytan.

Det är spännande att läsa om Östafrikas (idag Kongo, Kenya, Tanzania) kultur, natur och människor. Här finns rödmålade krigare, brödfruktträd, plundrade byar, torka, mattor att sova på, granatäpplen, röd lera, berg, kvinnor med bara bröst och slavar. Jag fascineras av berättar- och musikkulturen som omger Yusuf. Jag uppskattar och lär mig av det utomeuropeiska synsättet som författaren har. Européer sägs äta metall och tyskarna omtalas för sina hårda straff och obarmhärtiga mentalitet. Berättaren förklarar bara en bråkdel av inhemska ord och företeelser. Inifrånperspektivet i kombination med min ringa förförståelse håller mig som läsare på distans. Med fler förklaringar hade förmodligen bokens litterära värde sjunkit. Inifrånperspektivet är romanens största behållning.

”De där européerna är väldigt beslutsamma, och när de slåss som jordens rikedomar kommer det att krossa oss allesammans. Man måste vara dum om man tror att de är det här för att göra något gott. Det är inte handel det är ute efter, utan själva jorden. Och allt på den… oss.”

Det är en utomstående berättare som förmedlar historien delvis ur barnets perspektiv. Den naivistiska blicken på omvärlden är trovärdig. Gurnahs prosa är sval och stram, oftare saklig än poetisk. Ibland lite väl detaljrik. Författarens ton är ödmjuk och balanserad. Språket är välformulerat och liksom perfekt. Men det skimrar ganska sällan. Vad var det Kallifatides sa? Sömnigt? Vilket egentligen är under all kritik eftersom karaktärerna utsätts för fruktansvärda hemskheter och författaren borde ha en eloge för att han undviker känsloporr. Det har han ju också fått nu. Om det är fler än jag som tycker det är lite ljummet inledningsvis så är mitt råd att ha tålamod, de sista 100 sidorna griper ordentligt. Även om jag hade önskat att få lära känna Yusuf bättre.

Precis som Voltaires Candide finner Yusuf tröst i trädgården och dess skönhet, som vore den ett paradis. Paradiset står som symbol på flera sätt i romanen. Dels diskuterar en hindu och en muslim hur deras religioner förhåller sig till paradiset. Jag tolkar också titeln som en fråga huruvida Östafrika var ett paradis innan kolonialismen, svaret är nej. Detta är romanens överordnade idé, tänker jag mig.

”Ibland blev Yusuf själv stum när han mindes det oändliga röda landskapet som vimlade av människor och djur och när han såg för sig hur klipporna hade rest sig ur sjön som murar av eld.
’Som porten till paradiset’, sa Yusuf.
Khalil gav ifrån sig ett dämpat, misstroget läte. ’Och vem bor i det paradiset? Vildar och tjuvar som stjäl från oskyldiga handelsmän och säljer sina egna bröder för krimskrams’, sa han. ’De har varken Gud eller religion eller ens något vanligt, enkelt medlidande. De är precis som vilddjuren som bor där bland dem.'”

Värdet ligger främst i vad Gurnah säger om det mänskliga i oss alla. Hans komplexa karaktärer påminner mig om hur fantasin skenar iväg kring det vi vet lite om, att vi skapar ett vi genom att distansera oss från ett dem, hur berättelser traderas. Det är också värdefullt att få ta del av en prekolonial afrikansk historia. Eftersom jag läser det här som en utvecklingsroman som har intertextuella kopplingar till Candide så tänker jag på huruvida vi lever i de bästa av världar och hur det goda och onda i människan förhåller sig.

Romanen tar itu med klass, ett ämne jag ofta uppmärksammar. Men nu handlar det inte om någon stackars arbetarklass som känner sig främmande bland akademiker, här är det förslavade som ställs mot förslavare. Gurnah spräcker min priviligierade bubbla och det är jag tacksam för.

Sexualitet går som en röd tråd genom romanen, i både hetero- och homosexuell form. Det är många scener med män som smeker sina skrev ändå är det här absolut ingen masochistisk berättelse. Människors framförallt mäns sårbarhet är ständigt närvarande. Kvinnorna är starka och ibland lite farliga. Det är uppfriskande.

okt 16 2021

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet av Heidi Linde

”Vigdis tänker på de nyblivna föräldrarna från tidigare idag. Allt det nya och magiska som de nu är fyllda av och som ska finnas med dem i dagar, veckor, kanske år. Men efteråt, allt det som kommer sen. Allt som de ska tvingas se av sig själv och hos den andra. Eller som de ännu inte vet något om eller anar hur stort det är.”

Det där som kommer sen, när barnen börjar bli stora, när man närmar sig femtio, när man har levt länge tillsammans med en partner, är vad den här romanen handlar om. Förlagt i ett nutida Norge. Det är träffande och kul, väldigt träffande och kul faktiskt. Jag skrattar och njuter av Lindes småtorra och beska humor. Det blir faktiskt några epifaniska ögonblick rent av.

”Han brukar säga att de är 100% jämställda.”

Vigdis är barnmorska och gift med Rune, de har tre barn. Mamman i familjen Linn-Niklas-Billie har bott i kvinnokollektiv och med sitt utseende kunnat ”välja från översta hyllan”, hamnar nu i en existentiell kris. Romanens berättare växlar mellan protagonisterna Vigdis och Linn. ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” skrev Tolstoj i Anna Karenina och här får vi vara en fluga på väggen hos två olyckliga familjer. Det är mycket spännande.

Jag har inte läst något av Heidi Linde tidigare, men kanske är hon en ny favoritförfattare, tänker jag. Hon lyckas med att gestalta starka känslor utan att smeta dem på läsaren. Exempelvis när mamma Vigdis smeker sin yngsta son (som snart också han är stor) i nacken och låtsas att den fysiska beröringen är avsedd att borsta bort sand. Karaktärerna är dynamiska, dialogen realistisk och hela temat med relationer oerhört psykologiskt trovärdigt och väl skildrat. Stort fokus ligger på introspektion och karaktärerna är vit medelklass, men man får sig en passande återställare mellan varven i form av sms från Läkare utan gränser som tar emot Linns månatliga bidrag på 80 kr.

Lindes roman tar itu med åldrande på ett sätt som slår an i mig. Igenkänningen är anmärkningsvärt stor när hon skildrar hur den unga Linn som vårdbiträde reagerade över gamla kroppar.

Jag har svårt för slut som knyter ihop säcken alltför väl, jag tycker det känns tillrättalagt. Men alla andra delar i romanen tycker jag mycket om. Stilen påminner om favoriten Nina Lykkes, och jag kommer definitivt att läsa mer av Linde.

okt 14 2021

Alkemisten av Paulo Coelho

Ja men då har jag också läst Alkemisten tillsammans med miljontals andra världen över. Den sägs vara en av världens mest sålda böcker och ska visst kunna förändra läsarens liv. Så även mitt, jag fick högre blodtryck.

Den spanska pojken Santiago är fåraherde. Han avslutade sina präststudier för att istället ge sig ut i världen. Fördelen med att vandra runt är att träffa olika människor och inte behöva umgås så mycket med dem att de börjar lägga sig i hur man lever sitt liv (bokens kanske enda vettiga mening). Santiago verkar ganska tillfreds med livet men bestämmer sig ändå för att sälja sina får och istället följa sin dröm om att hitta en skatt i Egypten. På sin resa som kan liknas vid en pilgrimsfärd möter han några olika personer och det ska väl föreställa att det sker någon slags utveckling i sorken.

”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld”

Bokens banala budskap – följ ditt hjärta och låt inget stoppa dig på färden – kan jag omöjligt svälja. Jag försöker tolka det välvilligt, det är ju bra att känna efter vad man själv vill och bryta med givna mönster, men Coelho gör det svårt för mig. Å ena sidan verkar han med sitt kvasifilosofiska dravel bedyra att makt och rikedom inte är viktigt, å andra sidan riskerar Santiago sin försörjning när han säljer sina kära får för att hitta en dyrbar skatt. Å ena sidan ska man följa sin inre röst å andra sidan lyssnar Santiago på råd och finner svar via stenarna urim och tummim. Inte heller ska man låta kärleken hindra jakten mot sitt mål, verklig kärlek talar nämligen ”det universella språket”. Som ju inte alls är universellt eftersom det bara gäller för män. Kvinnan hittar nämligen sin skatt i mannen. Hon ska ingenstans hon nej, bara vänta på att mannen kommer tillbaka efter att ha uppfyllt sitt levnadsöde. Skatten kommer till henne så att säga i patriarkal form.

Coelho har förmodligen läst och inspirerats av Bibeln och Siddhartha, men frågan är om inte åtminstone Hesse vände sig i graven 1988 (när boken publicerades).

Inte bara är sensmoralen ett luftslott, det är sexistisk och antiziganistisk smörja levererad med klyschor och stereotyper. Låt gå för att Coelho försöker framkalla en gammaldags ”tidlös” atmosfär, men det här är inte rätt. Skulle man på riktigt ta till sig hans nonsens skulle förklaringen till varför 200 000 somalier dog i Isaaq-folkmordet, helt enkelt vara att de borde ha följt sina levnadsöden.

Om man gillar fantasi och magi kan man säkert ryckas med i denna sagolika berättelse. Det gör inte jag. Dessutom lyssnade jag på Stefan Sauks uppläsning vilket gjorde upplevelsen rent obehaglig.

okt 13 2021

Kvinnan och apan av Peter Høeg

Kvinnan, som titeln implicerar, vars ”liv hade varit en nischexistens, en i biologisk mening högt specialiserad tillvaro anpassad till ett liv i äktenskaplig sysslolöshet och representation” heter Madeleine (som kakan?). Hon kommer från Danmark men bor nu i London med sin man Adam. Han är en karriärhungrig beteendevetare. Hon är olycklig och alkoholiserad. Hon börjar varje morgon med att ”återuppstå” det vill säga hon sminkar sig.

Med apan kunde man kanske tro att Peter Høeg avser mannen, hö hö, men nej. Mannen är alltför lågt stående för att kunna mäta sig med en apa, i alla fall den här sorten. Apan som kidnappas från sitt habitat, heter Erasmus vilket betyder älskad. Och visst får han uppleva kärlek men också det motsatta när människan utför experiment på honom i vetenskapens namn.

”Bara det att veta, på Adams sätt, det förstör det man vet något om. Eller förändrar det.”

Det här är en oerhört originell roman, svår att genrebestämma (sci-fi, thriller?). Jag har inte läst något av Høeg tidigare och slås av hans personliga stil. Det är välskrivet, lättsamt men samtidigt forcerat, liksom svulstigt men också styltigt, jag får det aldrig riktigt att flyta. För många klyschor för min smak och ibland nästan barnsligt. Temat är jätteintressant och tangerar exempelvis Fjärilens tyngd i sitt utforskande av gränsen mellan människa och djur. Människan med sitt medvetande som stjäl uppmärksamhet från livet som är nu, hennes förmåga att ljuga och spela roller, hon ser bara sådant hon förväntar sig och förblindas av pengar och makt. Men formen bär inte. Det är för spretigt. Jag stör mig på övernaturligheterna. Även om jag jag väljer att betrakta dem som metaforer förvirrar Høeg mig. Att det handlar om kritik av människans högmod, civilisation och exploatering av djuren står dock klart, och det uppskattar jag.

Karaktärerna utmålas som goda eller onda och är inte speciellt intressanta. Förutom Madeleine som genomgår en spännande utveckling. Men även henne kategoriserar han in absurdum. Jag vill tro att det finns goda intentioner från författarens sida att försöka förstå ”kvinnan” och hennes omständigheter i ett patriarkat och så vidare. Jag uppskattar försöket men måste tyvärr meddela att för mig framstår hon som helt och hållet orealistisk. Han är på tunn is Hoeg och är väldigt nära att braka igenom som en mansgris.

”Det var mycket tyst hon sa det, men det fanns i hennes röst något som ibland, mycket sällan, finns i en kvinnas röst när något är avgörande viktigt för henne, och hon sträcker sig efter det utan att pressa sig, en form av musik, sfärernas musik, en ultraljudsignal som är riktad direkt mot männens centrala nervsystem, och som därför också träffade både apans och Adams.”

Längst bak i boken i samband med författarpresentationen står det att intäkterna från boken har författaren låtit donera till ”Lolwe, en fond för bistånd till tredje världens kvinnor och barn”. (Den är publicerad 1996.)

Antingen gillar man den här berättelsen för att den är fantasifull och spännande. Slutet är faktiskt ganska kul. Eller så lämnas man brydd kring vad författaren vill säga. Man ska vara snäll mot andra människor och djur, var det poängen?

okt 12 2021

Dungen av Rachel Mohlin

”Där jag växte upp fanns öppna fält och vida marker som banade levnadsväg genom skogen. Och så fanns DUNGEN, en liten trång plätt med eländig och snårig skog som lämnats kvar orörd bland allt det öppna. Vi blev tillsagda att inte leka där, inte vara där, att undvika Dungen, gå inte dit! Så därför var vi där ofta.”

Dungen är platsen dit tonåringarna Adina och Malin går för att kolla i porrtidningar och annat hemligt. Adina lever med sin ensamstående mamma som är allvarligt sjuk. Hon var tidigare mobbad på grund av att hon inte har någon pappa och efter att Malin krokade hennes arm har de hållit ihop. De är båda en del av den sektliknande församlingen Kristi Gemenskap.

Dungen skulle också kunna vara en mörk plats inombords, en symbol för minnen av hemska upplevelser. Romanen inleds med att Adina som vuxen träffar en terapeut. Det är en stark början. Rolig och lovande.

Med god dramaturgi och bra driv stiger den dramatiska kurvan mot den sjunde december som lovar ett crescendo. På vägen dit växlar berättelsen mellan nutid och dåtid. Rachel Mohlin håller läsaren i sitt grepp.

Men det är lite väl mycket elände som drabbar Adina, jag får känslan av effektsökeri. Det stannar inte vid maktmissbruk, sjuk mamma, frånvarande pappa och mobbing utan det är också ätstörningar, missbruk och sexuella övergrepp. Jag tror att författaren har gjort helt rätt i att skriva fram så mycket misär, det är många läsare som uppskattar det, se bara på Shuggie Bain.

Till skillnad från ovan nämnda innehåller Dungen en stor portion humor. Jag lyssnade på boken och gillade verkligen författarens egen inläsning.

Karaktärerna är dock alltför endimensionella för min smak; onda eller goda. Den ensamstående mamman är en hjältefigur som varken skvallrar eller fräser ifrån irriterat. Jag saknar motsättningar inom karaktärerna.

Jag tycker att Rachel Mohlin har skrivit en fin debut, en orealistisk och rolig spänningsroman med intressanta teman.

okt 11 2021

Janne, min vän av Peter Pohl

Berättaren Krister – Krillekatalog – 12 år, har goda hemförhållanden i trygg medelklass på Södermalm och läshuvud, börjar på Södra Latin och hamnar således med en fot i vardera världen. Avståndet till de forna klasskompisarna som är barn till arbetare växer. I augusti 1954 träffar han för första gången Janne.

Janne framstår för Krille som en udda figur, en maskulin variant av Pippi Långstrump (vilken Janne aldrig har hört talas om). Rödhårig, fräknig, stark gränssättare, våghalsig, utan föräldrastöd, och skenbart ålderslös. Janne är en fena på att cykla och på att meka med cyklar. Han har alltid svar på tal.

Det är mycket som är mystigt och oklart kring Janne och det är diegesens fokus. Mellan raderna förstår den mogne läsaren att romanen tar itu med klasskillnader, missbruk, att spela roller, könstillhörighet, vuxnas maktmissbruk, privilegier och ett barns behov av omtänksamma och förnuftiga föräldrar. När man är barn vet man inte att det finns andra barndomar. Att den privilegierade har svårt att överblicka – eller väljer medvetet att inte se – mindre privilegierades omständigheter skriver Pohl fram med bravur.

Språket rullar fram med underbar stockholmsslang, där barret, klyket, brallisar och bengskallar avlöser varandra. (I senare upplagor finns en slangordlista längst bak.) Peter Pohl sätter ord på barndomsvärlden och dess fysiska miljö, konventioner, sexualitet, tankar och förståelse med ett begåvat och mångbottnat berättargrepp. Utan explicit hemska scener framkallar han stora känslor.

Tack vare ”Stockholm läser” som valde Janne, min vän till årets bok, läste jag om denna fantastiska roman som på inget sätt har förlorat sin aktualitet. Peter Pohl satte verkligen sitt namn på kartan med den här debuten som publicerades första gången 1985.

okt 08 2021

Siddhartha av Hermann Hesse

Siddhartha, av den nobelprisade Hermann Hesse, publicerades för ganska exakt 100 år sedan. Det är en idé- och utvecklingsroman om den sökande Siddharta som lever i Indien 400 år före vår tideräkning.

Inledningsvis lever Siddhartha nära sin far av hög kast. Siddhartha är mycket begåvad och omtyckt. Men han känner sig otillfredsställd, han vill nå atman/om (nirvana, slippa lidande) och därför lämnar han sin familj och söker sig ut i världen. Han sällar sig först till samanerna. Där lär han sig meditera – vänta, fasta och tänka – och behärska köttet. Men inte heller som asket finner han meningen med livet. Han menar att man kan inte veta något säkert bara med hjärnan man behöver också få veta det med ögonen, hjärtat och magen, således söker han lyckan som köpman. Det går vägen till en början. Han blir rik med snart också högmodig, ser ner på andra och kallar dem barnmänniskor. Han förlorar sig själv till makt och kvinnor, spel och alkohol. Spel och lek blir till boja och band. Detta leder honom ner på den djupaste botten. Han går till en flod för att dränka sig. Där möter han en enkel färjkarl som hellre lyssnar än talar, som åter lär Siddhartha konsterna tänka, fasta och vänta. Färjkarlen är tillfreds, trots att han saknar utbildning. Det är flodens förtjänst.

”Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den.”

Floden lär Siddhartha att lyssna och hans sökande upphör. Som att han faktiskt dränkte den vällustiga Siddhartha och återuppstod som en barnmänniska med en ny och ren blick på världen. Med acceptans och genom att släppa fokus på sig själv och rikta fokus utåt, blir han då äntligen tillfreds. Det asketiska livet och att leva i sitt huvud var som att låsa in sitt jag. Köpmannalivet tog hans livslust.

Somliga av de klassiska idéerna bakom boken känner vi väl igen; Att himlen finns runt hörnet, att vi gör bäst i att stanna hemma och odla vår trädgård, rikedom är inget att sträva efter, enligt Siddhartha inte heller kunskap (det är inte ord som övertygar människan), den aktiva strävan är av ondo, vår inre frid finns hela tiden inom oss och det som sker det sker. Vi ska lyssna på vår inre sjungande lilla fågel och hitta vår egen väg. Framförallt ska vi vänta, fasta och tänka. Jag gillar budskapet om att handlingar är viktigare än ord och titlar, det menar jag har hamnat i skymundan i samtiden.

”På samma sätt är det när Siddhartha beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddhartha gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna. Det är detta som dårarna kallar trollkraft och menar att det framkallas av demoner. Ingenting framkallas av demoner, det finns inga demoner. Vem som helst kan trolla, vem som helst kan nå sitt mål, om han kan tänka, om han kan vänta, om han kan fasta.”

Hesse tar itu med identitetssökande på ett sätt som vi i vår tid också kan lära av. En människa rymmer många olika personer, vi är tvingade att leva under förändring. Varje form är förgänglig. Herakleitos sa panta rei (allt flyter) och ”man kan inte stiga ner två gånger i samma flod” och kanske menade han att vi kan inte styra naturens och livets nycker, men vi kan lära oss att finna oss i det. Vi ska heller inte nöja oss med att en flod är en flod (varken språkligt eller symboliskt) utan fortsätta att observera den den på ett djupare plan. På samma sätt är det med den komplexa människan, inte heller hon är fast och bestående. Siddhartha utsätts för samma prövning som han utsatte sin far för, när hans son frigör sig från honom.

Jag tycker mycket om den här berättelsen även om språket bitvis är klyschigt.

okt 07 2021

Det andra namnet (Septologin #1-2) av Jon Fosse

Det andra namnet anges som del ett och två av en septologi om sju. Och här mina vänner, gäller det att skärpa till sig.

Inte för att den är svårläst eller trög. Språket är lättillgängligt. Orden är enkla, upprepande, de flödar fram utan punkter i en mestadels vardaglig monolog. Inte heller är diegesen svår att hänga med i. Det är konstnären Asles tankar vi läser. I skarven mellan modernistisk och postmodernistisk stil varvas händelser, tankar, minnen och protagonistens samtal med främst sig själv. Vi kommer in i berättelsen när Asle står och beundrar sin målning som med ett lila och ett brunt streck bildar ett andreaskors.

Asle tycks utseendemässigt likna författaren och är liksom honom katolik. Han har en vän, som också heter Asle, som ser likadan ut och som också är konstnär. Vännen är gravt alkoholiserad, protagonisten Asle har kommit ur sin alkoholism. Det står öppet för läsaren att tolka huruvida det faktiskt finns två Asle eller om det är en spegling, en skugga, ett liv som har varit, kommer att bli eller kunde ha blivit. Fast kanske vill Fosse egentligen att vi ska försätta oss bortom tid och rum, där ingenting tillhör det förgångna och ingenting kommer att bli, allting är. Han upprepar att gud är och allt är gud. Andreaskorset med dess två linjer som korsar varandra skulle kunna stå symbol för hur Asle nummer ett och Asle nummer två relaterar till varandra i någon slags dubbelexponering.

Här finns en granne också, Åsleik. Han är den enda person som Asle utan att känna sig obekväm kan bjuda in i sitt hem. Åsleik är fiskare likt Jesu lärjunge aposteln Andreas. Han för in berättelsen på vänskap, omtanke och mänskliga relationer. Läsaren får ta del av vad Asle tänker och känner och vad han väljer att säga högt till Åsleik. Människan kan välja att sätta ord på och släppa ut vad som försiggår inombords, eller att låta bli. Märkligt, eller tursamt nog har både Asle och Åsleik (som inte är religiös) varsin slags relation med en kvinna vid namn Guro (Gudrun eller gud).

”och så ser han på detta sitt eget vis ner mot golvet och när Åsleik tittar ner på det sättet är det som om han inte tittar ner, utan som om han tittar upp, som om han ser alltsammans, som om han ser ett stort sammanhang utan att vara på det klara med det och då lägger det sig nånting över hans ansikte, ja det är som om han plötsligt faller ut ur denna onda värld och in i en glänta av ro, av stillhet, av ljus, ja av lysande mörker”

Det kluriga här är vad Jon Fosse vill säga, och vad jag säger till mig själv när jag läser boken. Och inte att förglömma, vad som inte sägs. Jag tror att Fosse vill, och det lyckas han också med, försätta läsaren i ett slags meditativt tillstånd som liknar Mäster Eckarts budskap om att man måste sluta ögonen för att kunna se, ljuset som lyser i mörkret. Kant hävdade att människans kunskapsförmåga är begränsad, de eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och guds existens kan aldrig besvaras i den fenomenella världen. Den noumenala (transcendenta) världen menar Kant – och som jag uppfattar det också Fosse – blir trons och förhoppningarnas domän. Genom avskildhet, ro, koncentration och gudshängivelse bör man försöka tömma medvetandet på innehåll för att aktivera en ”gnista” i själen. Eckhart talade om den gudomliga människan, homo divinus, och om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Asle målar bilder för ”att få ur bilderna ur huvudet”, ur sitt medvetande. Precis som Asle med sina bilder vill få fram ljuset (tända gnistan) i mörkret vill Fosse få fram det osynliga i det synliga. Det här är en roman om själen (nous), medvetandet och det transcendenta. Konsten fungerar som en dörr in till den noumenala världen, bortom sinnena, kunskap a priori. Därför skriver han kanske att man kan titta på en tavla och den ser in i en själv.

Glädjande är det att Fosses kvinnliga karaktärer får tillhöra det stora komplexa världsalltet.

Det här är en helt fantastisk stor och vacker roman som går snabbt att läsa trots sina 477 sidor men som gör ett bestående avtryck. Jag älskar den religiösa, materiellt nedtonade och samtidigt moderna romanvärld som Fosse skapar. Den står i skarp kontrast till de borgerliga relationsromanerna som ligger högt i kurs i vår tid. Det andra namnet är både spännande och givande om än lite väl tjatig med alla upprepningar.

Tack Albert Bonniers Förlag!

(Om några timmar får vi veta om Fosse får Nobelpriset i år (2021) eller om det kanske blir Jamaica Kincaid som jag hoppas på. Mitt tips är i alla fall att reservera den här boken på biblioteket innan klockan ett.)

P.s. Har nu också läst del 3-5 Jag är en annan. D.s.

P.s.2. Han fick Nobelpriset 2023.