Döda löv av Tom Malmquist

Jag älskar litteratur som vissa älskar musik. Tranströmer älskar båda och det gör kanske Tom Malmquist också? Den här romanen är indelad som en låt med intro, verser, refräng, solo och outro. Det är högst lämpligt eftersom jaget i berättelsen är en medelålders bluespianist vid namn Nils. I introt får vi veta att hans mamma har dött men att han inte kan närvara på begravningen för att han har cancer och precis genomgått en njurtransplantation. Första versen i Döda löv förflyttar oss sedan sju år tillbaka i tiden, till By som är Nils uppväxtort. Han har då lämnat New York och åkt tillbaka till By för första gången på 25 år. Där möter han de gamla originalen, sin ålderstigna hund, tonårskärleken och sin mamma. Han besöker också sin pappas grav. Att komma tillbaka till barndomshemmet öppnar för ett inre korsdrag.

”Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag förstått att hembygden & mina föräldrar inte passade in i myten om mitt liv eftersom jag blev tvungen att uppfinna mej själv för att ta mej längre än vad mitt arv eller nån annan i Sverige kunde inspirera mej till. Mitt artisteri blev min flykt. Från Nils Wennström till Anil. Från svenska till amerikanska.
Jag lärde mej förneka & glömma.”

Nils har slutat med allt utom alkohol, berättar han för en bekant och sen super de ner sig. I fyllan och villan inträffar flera tragikomiska missöden som kräver sin författare. Det är helt galet, men jag tycker Malmquist för det i land. Bokstavligen. Att protagonisten hamnar i djupt vatten men lyckas ta sig levande ur det, icke simkunnig som han är framstår för mig som en symbol för hur Nils är vid liv trots att han inte vet hur man ska leva.

Malmquist lyckas med humor och en avspänd berättarstil skriva om att leva med ett inre skrik inom sig. Språket matchar Nils karaktär på ett realistiskt sätt. Här finns flera prosalyriska avsnitt som jag gillar. Det handlar om att åldras och förändras och hur ens nyare jag står i relation till den man varit tidigare. Det återkommande multiverktyget tycks representera hur Nils förhåller sig till mansrollen. Författaren tycks fråga sig vad det innebär att lyckas i livet och hur det egentligen står i relation till lycka. Går det ta revansch?

Jag fastnade för scenen där Nils i samtal med sin blinda mamma Gölu, inte vill säga att hennes nagellack inte alls är rött (för att matcha jackan), som Gölu själv tror. Nagellacket är grönt. Nils säger att det är mycket grönt i den röda nyansen. Tidigare i berättelsen har vi fått veta att Nils anser sig själv vara bra på att be folk ”fuck off”. Men sin mamma vill han inte tillrättavisa. Det får mig att tänka på hur komplex en mänsklig identitet är. Faktiskt så komplex att ordet identitet inte räcker till. En människa är på många olika sätt i olika sammanhang med olika personer. Och sen har vi förstås den kognitiva dissonansen som skymmer sikten för balansen.

Den fantastisk titeln anspelar på fjärilssorten ”dött löv” vars särade vingar är en brokig och grann syn men med vingarna samlade ser ut just som ett dött löv. Nils mamma Gölu säger att de döda löven finns i oss alla vilket fungerar som mycket vacker symbol för hur en människa kan blomma ut i sin fulla potential. Gölu kläcker också ur sig följande kloka och tänkvärda citat ”svaret är frågans misslyckande” vilket gäller även för böcker, inte minst den här av Malmquist som väcker frågorna men låter läsaren finna sina egna svar.

2 kommentarer

    • torgustnovember 11, 2021 kl. 2:56 e m
    • Svara

    Väldigt bra beskrivning av de bra sidorna hos boken! Och jag håller med om dem, men upplevde de negativa mer för egen del, vilket du kanske redan läst på Goodreads.

      • Ninanovember 11, 2021 kl. 3:11 e m
        Författare
      • Svara

      Tack! Ja jag läste och förstod dina synpunkter, men min upplevelse var lite annorlunda.

Kommentera