Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset utspelar sig i Östafrika, i imperialismens begynnelse (tidigt 1900-tal). Yusuf är en vacker 12-årig pojke som måste lämna sin far och mor för att arbeta i en butik åt sin rike farbror affärsmannen Aziz. Yusuf får också följa med Aziz på en handelsresa västerut. Utan sina föräldrar som skydd hotar många faror i form av vilda djur och människor. Han sexualiseras av både kvinnor och män och utsätts för olika former av förtryck. Vi följer pojken som blir en ung man och hans betraktelser av omvärlden. Här finns flera komponenter som kännetecknar en utvecklingsroman; uppbrottet från barndomshemmet, ungdomstiden, vilsenheten, resandet, sexualiteten, lärdomarna och vägledningen. En utvecklingsroman à la Candide i afrikansk kontext kan mycket väl vara värd Nobelpris. Precis som Voltaire tycks Abdulrazak Gurnah ta fasta på trädgårdens betydelse, men de skiljer sig när det kommer till synen på människors vänlighet och komplexitet.

Men det handlar mindre om karaktärsutveckling och mer om det prekoloniala landets förändringar, mellanmänskliga möten, strider och vänskap. Swahilikulturen möter den arabiska kulturen och hotande i utkanten finns européerna. Folkgrupper, myter, språk, religioner, traditioner och handelsutbyte sätter sin kulturella prägel på människor och bidrar till både samhörighet och distans. Därtill har människan ett individuellt jag som styrs av känslor och förnuft, men kring detta skrapar Gurnah lite för ofta bara på ytan.

Det är spännande att läsa om Östafrikas (idag Kongo, Kenya, Tanzania) kultur, natur och människor. Här finns rödmålade krigare, brödfruktträd, plundrade byar, torka, mattor att sova på, granatäpplen, röd lera, berg, kvinnor med bara bröst och slavar. Jag fascineras av berättar- och musikkulturen som omger Yusuf. Jag uppskattar och lär mig av det utomeuropeiska synsättet som författaren har. Européer sägs äta metall och tyskarna omtalas för sina hårda straff och obarmhärtiga mentalitet. Berättaren förklarar bara en bråkdel av inhemska ord och företeelser. Inifrånperspektivet i kombination med min ringa förförståelse håller mig som läsare på distans. Med fler förklaringar hade förmodligen bokens litterära värde sjunkit. Inifrånperspektivet är romanens största behållning.

”De där européerna är väldigt beslutsamma, och när de slåss som jordens rikedomar kommer det att krossa oss allesammans. Man måste vara dum om man tror att de är det här för att göra något gott. Det är inte handel det är ute efter, utan själva jorden. Och allt på den… oss.”

Det är en utomstående berättare som förmedlar historien delvis ur barnets perspektiv. Den naivistiska blicken på omvärlden är trovärdig. Gurnahs prosa är sval och stram, oftare saklig än poetisk. Ibland lite väl detaljrik. Författarens ton är ödmjuk och balanserad. Språket är välformulerat och liksom perfekt. Men det skimrar ganska sällan. Vad var det Kallifatides sa? Sömnigt? Vilket egentligen är under all kritik eftersom karaktärerna utsätts för fruktansvärda hemskheter och författaren borde ha en eloge för att han undviker känsloporr. Det har han ju också fått nu. Om det är fler än jag som tycker det är lite ljummet inledningsvis så är mitt råd att ha tålamod, de sista 100 sidorna griper ordentligt. Även om jag hade önskat att få lära känna Yusuf bättre.

Precis som Voltaires Candide finner Yusuf tröst i trädgården och dess skönhet, som vore den ett paradis. Paradiset står som symbol på flera sätt i romanen. Dels diskuterar en hindu och en muslim hur deras religioner förhåller sig till paradiset. Jag tolkar också titeln som en fråga huruvida Östafrika var ett paradis innan kolonialismen, svaret är nej. Detta är romanens överordnade idé, tänker jag mig.

”Ibland blev Yusuf själv stum när han mindes det oändliga röda landskapet som vimlade av människor och djur och när han såg för sig hur klipporna hade rest sig ur sjön som murar av eld.
’Som porten till paradiset’, sa Yusuf.
Khalil gav ifrån sig ett dämpat, misstroget läte. ’Och vem bor i det paradiset? Vildar och tjuvar som stjäl från oskyldiga handelsmän och säljer sina egna bröder för krimskrams’, sa han. ’De har varken Gud eller religion eller ens något vanligt, enkelt medlidande. De är precis som vilddjuren som bor där bland dem.'”

Värdet ligger främst i vad Gurnah säger om det mänskliga i oss alla. Hans komplexa karaktärer påminner mig om hur fantasin skenar iväg kring det vi vet lite om, att vi skapar ett vi genom att distansera oss från ett dem, hur berättelser traderas. Det är också värdefullt att få ta del av en prekolonial afrikansk historia. Eftersom jag läser det här som en utvecklingsroman som har intertextuella kopplingar till Candide så tänker jag på huruvida vi lever i de bästa av världar och hur det goda och onda i människan förhåller sig.

Romanen tar itu med klass, ett ämne jag ofta uppmärksammar. Men nu handlar det inte om någon stackars arbetarklass som känner sig främmande bland akademiker, här är det förslavade som ställs mot förslavare. Gurnah spräcker min priviligierade bubbla och det är jag tacksam för.

Sexualitet går som en röd tråd genom romanen, i både hetero- och homosexuell form. Det är många scener med män som smeker sina skrev ändå är det här absolut ingen masochistisk berättelse. Människors framförallt mäns sårbarhet är ständigt närvarande. Kvinnorna är starka och ibland lite farliga. Det är uppfriskande.

Kommentera