De blåaste ögonen av Toni Morrison

”Ingen brydde sig om oss, så vi brydde oss mycket om oss själva.”

Tony Morrisson fick Nobelpriset i litteratur 1993 (som första svarta kvinna). De blåaste ögonen är hennes debutroman. Den är inte hemlig på det sätt som nobelpristagares romaner ofta är. Det finns dessutom ett förklarande och mycket intressant efterord.

De blåaste ögonen kan vara en av grymmaste böcker jag läst, (innehåller bland annat incest). När en roman är pepprad med hemskheter kan jag i vissa fall känna att det är en genväg författaren försöker ta för att skapa ”spänning”. Det är inte alls fallet med den här romanen. Morrison skriver med stor skicklighet, gestaltar som ett geni och bygger upp den här berättelsen i etapper på ett närmast perfekt sätt.

”Alla människor i hela världen kunde befalla över dem. Vita kvinnor sa: ”Gör det.” Vita barn sa: ”Ge mig det.” Vita män sa: ”Kom hit.” Svarta män sa: ”Lägg dig.” De enda de inte behövt ta order av var svarta barn och varandra. Men allt detta tog de och skapade om i sin egen föreställning. De skötte vita människors hem och var medvetna om det. När vita män slog deras egna män torkade de upp blodet och gick hem för att bli utskällda av offret.”

Romanen tar itu med den fördömande blick som faller på svarta, på kvinnor, på barn. Ur ett intersektionellt perspektiv är det svarta, fattiga flickor som hamnar längst ner i hierarkin och drabbas av mångdubbelt förtryck. Hon lyckas på samma gång gestalta den föraktfulla blicken och motverka den. Romanen publicerades 1970 och var tragiskt nog långt före sin tid, men är lika aktuell idag. Inte bara vad gäller rasifiering, hennes beskrivning av kvinnlig orgasm känns modern. Likaså uppropet mot skönhetsideal.

”Jämsides med tanken på romantisk kärlek ställdes hon inför en ny – tanken på fysisk skönhet. Den kanske mest destruktiva i det mänskliga tänkandets historia. Båda hade sitt ursprung i avund, frodades i osäkerhet och slutade i besvikelse. Genom att sätta likhetstecken mellan fysisk skönhet och dygd, kopplade hon bort sitt förstånd och drog på sig massor av självförakt.”

När jag läser den här boken når jag ett epifaniskt tillstånd. Jag glömmer bort att jag läser, mitt medvetande är helt upptaget av att vara med Claudia, Frieda, Pecola och Polly. Det är oerhört plågsamt men samtidigt underbart. Jag skulle vilja att alla läste den här boken. Den innehåller allt jag önskar av en roman.

Lämna ett svar