Idag fyller karenina.se ett år och vad passar väl bättre än att fira detta med ett mastodantinlägg om Marcel Prousts fantastiska spaning. Målet är att under 2022 läsa 4000 sidor ”navelskåderi” av fransk död gubbe (född 1871). Jag har så här långt läst första delen; Swanns värld, som i sin tur är indelad i tre delar.

Det namnlösa berättarjaget ligger i sängen och försöker sova när vi först möter honom. Livet omger honom med en djupare tystnad vilket gör att han nu hör minnets klockor ringa. Han inleder med att ta oss tillbaka till den kväll hos morföräldrarna i Combray, då hans förtvivlan för första gången inte betraktas som något orätt utan som ett nervöst och sjukligt tillstånd som förtjänar tröst. Hans brott består i sökandet efter kärlek, närhet och uppmärksamhet av sin mamma i en godnattkyss eller två.

”Jag hade plötsligt nått ett slags sorgens pubertetsålder, en tårarnas emancipation. Jag borde ha varit lycklig, men det var jag inte. Jag hade en känsla av att mamma gjort en första eftergift för mig men att den åsamkade henne smärta; att det var henne största kapitulation i kampen för det ideal hon uppställt för mig, och att hon med all sin tapperhet nu för första gången var tvungen att erkänna sig besegrad.”

Del ett handlar om en pojkes högborgerliga uppväxt i Frankrike bland släktingar och bekanta däribland monsieur Swann. De är karaktärer präglade av realismens stränga öga och det står klart att Proust tyckte adeln i sin grupp för inbördes beundran var snobbig med sina koketterier, neurasteniska tillstånd, sitt kurtiserande, poserande och skvaller. Proust vill se bortom vanor och konventioner för att frilägga sanningen. Han synliggör maskorna i nätet av tankevanor och verbaliserar verkligheten från en högre dimension. Han sätter alla små erfarenhetskorn under lupp, fokuserar det immateriella, människans medvetande och allt vad det implicerar i form av tidsuppfattning, minnen, tro, känslor, drömmar, språk, vanor, ångest, kognitiva dissonanser, associationer, fantasi, tyst kommunikation, längtan, sinnenas samverkan och förmågan att spela teater. Liknelser och metaforer duggar tätt i hans ljuvliga lyrik. Skönheten i ett ting synliggörs i ett annat. Därtill är det många, detaljrika, vackra meningar om vad hans sinnen förnummit. Hans prosa är inte bara sensibel utan också visuell, med orden målar han fram böljande svarta sammetstyger, azurblå sparriskronor och kastanjer på våren likt i god tid klädda gäster som inte låtit avskräcka sig.

Del två i första bandet heter Swann och kärleken. Swann, vars besök i Combray gjorde att jaget blev utan sin godnattkyss. Berättarrösten ligger tätt inpå Swann vars hela värld kommer att kretsa runt Odette (som han tycker liknar Sippora). Här tar Proust itu med hur kärleken blir till en inoperabel sjukdom med symptomen besatthet och svartsjuka. Man säger att kärleken inte kan intellektualiseras, men Proust lyckas faktiskt att konkretisera och formulera vad bäraren förnimmer genom kärlekens glasögon, jag känner igen mig. Swanns kärlek och jagets mammalängtan tycks uppkomma ur samma källa av saknad.

”Ty en stark lidelse är som en tillfällig och annorlunda karaktär som träder i den andras ställe och sätter dess invanda uttryckssätt ur funktion.”

På spaning efter den tid som flytt är som väntat en mycket långsam berättelse – berättarjaget ligger i sängen hela första delen – som pågår via jagets intellekt. I ramberättelsen ”händer” det ingenting mer än att han blickar tillbaka på sitt liv och funderar på varats olidliga tyngd och människans psykologiska komplexitet. Det helt makalösa språkarbetet och att Proust ger oss nyckeln till den svårfattliga och dunkelt anade sannings- och skönhetsvärden, är den stora behållningen. Det är mycket underhållande.

Detta litterära konstgrepp räknas till modernismens centrala verk tillsammans med bland annat Virginia Woolfs. De båda har rönt stora framgångar med medvetandeströmmens formexperiment. Prousts långa mustiga meningar vindlar som labyrinter – ibland känner jag mig vilse och undrar om utgången verkligen står att finna – är härliga att vara i, ger upphov till epifani när jag tagit mig igenom. Vad jag däremot inte väntat mig är den ironiska tonen som är riktigt rolig.

Det är en storslagen roman med högt stående ambitioner och som mytologiserar sina karaktärer, men prosan har också markkontakt. De vackra kvinnorna har röda blemmor, svartsjukan följer kärleken som en skugga och den manliga idolen lider av förstoppning. Jag får en känsla av att min hjärna ska gå ur led och ryser när jag läser om madeleinekakan, skrattar åt tant Léonies mardrömmar om att behöva ta en promenad, nickar instämmande när han låter Françoises manifestera människans förmåga att i fantasin uppleva vad vi i verkliga livet vägrar befatta oss med. Jag myser när han omgiven av skära hagtornsbuskar i skäraste vårskrud får syn på sin första kärlek Gilberte.

”Jag såg först på henne med en blick som inte endast var ögonens budbärare utan förde alla mina sinnens talan, då de ångestfullt och liksom förstenade lutade sig ut genom blickens fönster; en blick som skulle ha velat vidröra, betvinga och bortföra den kropp den betraktar, och själen med den.”

Läsupplevelsen beskrivs väl med det uttryck Proust frekvent plägar begagna sig av: mondän.