Cykelbudet av Anders Teglund

”Vi måste se till att folk som beställer genom Foodora förstår att de är oavsiktliga sponsorer till ett modernt slaveri.”

Anders Teglund är kulturarbetare och pianist med säte i Göteborg. Covidrestriktioner gör att han står utan uppdrag och han tar jobb på Foodora som cykelbud. Boken består av dagboksanteckningar under 2020-2021 och handlar om arbetet som pianist och som cykelbud, politik och arbetsvillkor samt samvaron med andra cykelbud som är i prekära situationer.

Jag lyssnade på boken vilket jag rekommenderar dels för att författaren själv läser med härlig Luleådialekt dels för att det är en upplevelse för sig att lyssna till Teglunds pianostycken.

Författaren lyckas med en ödmjuk men konstruktiv ton framföra befogad samhällskritik. Han berättar om hur han försöker lyfta in kulturen i hemmet, men att hemmet tycks vara en främmande plats för den moderna människan. Han kritiserar Spotifys orättvisa lönegap mellan chefer och musiker. Främst fokuserar han gigarbetets nackdelar på samhällsnivå och mer specifikt de urdåliga villkor som drabbar foodoraanställda på individnivå.

”Musiker må vara kraftigt försvagade i vår tid men de har en tradition av att liera sig med farligt folk. Dessa chefer [på Spotify] bör ha i åtanke att det var en pianofabrikör från Strasbourg som byggde den första giljotinen.”

Foodora lockar med att arbete hos dem är ett sätt att bryta utanförskap, vilket Teglund snart inser är en bluff. Som anställd är det svårt att få kontakt med andra bud. Han blir en slav under den krånglande appen som mäter och rankar hans prestationer, larmar när han är för långsam och ger honom nya beställningar. Som anställd blir han på samma gång övervakad och anonymiserad. Han hinner inte och vill nog inte heller prata med de som beställer och kollegorna möter han främst via skärmen. Tack vare Reinfeldts politik kan anställningskontraktet förlängas med bara några månader i taget vilket förstås skapar otrygghet men vad värre är omöjliggör uppehållstillstånd för migranter som riskerar utvisning. Den anställde måste själv ansvara för cykel, mobiltelefon och annan adekvat utrustning. Inledningsvis har Teglund större utgifter än inkomster för lönen är givetvis låg.

Cykelbudet ger läsaren en bild av det moderna prekariatet, ovärdig en demokrati. Medelklassen erbjuds bekvämlighet på hårt arbetande människors bekostnad. Klassklyftorna personifieras. På ena sidan står exempelvis en vit tjugoåring i kalsonger, på andra sidan en högpresterande migrant eller utbytesstudent som närmar sig fyrtio.

Författaren gästspelar på frivillig basis i prekariatet, han gillar att cykla och har en bra cykel. Som vit medelklass balanserar han mellan att vara en hjälpsam medmänniska och en ”white saviour”. Jag tycker dock att han visar på full medvetenhet och håller sig på rätt sida. Han har råd att vara obekväm, att engagera sig fackligt och att kritisera Foodora. När han inte längre får sitt kontrakt förlängt är det ingen katastrof.

Jag uppskattar att Teglund inte berättar speciellt mycket om sig själv. Jag kände igen den förtärande hopplöshetskänslan av att vilja men inte kunna hjälpa människor i nöd (migranter). Det här är en övervägande fin och bra bok, dock alldeles för lång.

2 kommentarer

    • torgustnovember 8, 2021 kl. 7:44 f m
    • Svara

    Håller med om att den bitvis kändes för lång! Samtidigt förmådde jag omfamna det bra, eftersom det förstärker bilden av det tunga slitet (och de få men desto mer uppskattade ljuspunkterna), kanske för att jag själv är cykelfantast och för att den understryker att förändring oftast tar tid och rymmer mycket bakslag, nederlag och vanmakt.

      • Ninanovember 8, 2021 kl. 9:38 f m
        Författare
      • Svara

      Ja jag tror att författaren har det syftet, att man ska komma in i upprepandets monotona rundgång, men jag personligen lyckades inte helt med det. Kul att du lyckades.

Kommentera