Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv är en fristående fortsättning på Paradiset, som jag tyckte mycket om. Den stora behållningen med Abdulrazak Gurnahs böcker, skulle jag säga, är att vi får ta del av kolonisationens grymheter inifrån. Tyvärr gör Gurnah i Efterliv avkall på gestaltning och levande karaktärer till förmån för historiska fakta. Den här berättelsen är fragmentarisk – till hans försvar är det nog så han menar att människor är, inte minst människor som präglas av ofullständiga berättelser. Det är i och för sig värdefullt att få lära sig om det Tyska Östafrika som senare blir Engelskt och idag är Tanzania. Tidsintervallet börjar där Paradiset slutade och sträcker sig från tidigt 1900-tal till 60-talet.

Det handlar om föräldralösa Afiya som trotsar regelverket som gäller för kvinnor och lär sig läsa. Hennes bror Ilyas och Hamza (liksom Yusuf) deltar som askarier tillsammans med tyskarna (Schutztruppe) i utrensningen av ursprungsbefolkningen. Vi får också följa senare generationer som möjligen har likheter med författaren själv, men jag vill inte avslöja mer av handlingen för det här är en berättelse som till stor del drivs framåt via storyn. Gurnah är i vilket fall en manlig nobelpristagare som kan skriva om kvinnor utan att fastna med skägget i brevlådan – det är ett som är säkert.

Författaren sätter med sin lågmälda prosa ljus på hur krig skadar alla, både direkt och indirekt inblandande i stunden och även efterkommande generationer. Jag gillar när han utvecklar sina komplexa karaktärer med psykologisk ansats, men tyvärr är Efterliv lite för mycket en krigsskildring för min smak. Men det är ändå en läsupplevelse jag rekommenderar inte minst för att den ger en tillfredställande avslutning på Paradiset.

Kommentera