”Att hålla fast i nuckans blick kan vara ett hårt arbete i en tid och kultur som paradoxalt nog är lika besatt av tvåsam romantik som den är av individens oberoende och frihet.”
Jag älskade Nuckan och är så glad att få fortsätta samtalet med henne. Det är dock en fiktiv nucka som besvarar frågorna i den här hjärtespalten.
”Få av er som skriver är vad jag skulle kalla en nucka. Ändå vill jag föreslå att en nucka är verksam i era liv. Hon vars erfarenhet aldrig formuleras kommer inte att lämna er, tvärtom. Tystnaden kommer att blir det klister med vilket hon binds till er. Kan ni ana en främmande närvaro, en skugga som stryker omkring i utkanten och kärlekslivet? Där går en nucka – gammal ratad, krökt, påpälsad i sjal och kappa. Vilka pris har ni betalat för att slippa vara hon?”
Jag njuter faktiskt av varje ord modiga Malin Lindroth skriver i Nuckans hjärtespalt. Det är väldigt roligt och klokt och rent bedrövligt att boken är så kort. Med sin nyktra prosa konkretiserar hon ensamheten som en av alla andra ofrivilliga belägenheter som formar människors tillvaro. Hon sätter ljus på kärlekens olika former präglade av normer och föreställningar. En överviktig person är ofta extremt påläst gällande kalorier och hur man blir smal, på samma sätt är Nuckan väldigt teoretiskt kunnig om kärlek. Jag älskar hur hon betraktar tvåsamheten och samhället med kritisk utifrånblick.
Efter att ha läst Incels, Halva Malmö har dumpat mig och nu Nuckans hjärtespalt tycker jag mig ha ringat in den ofrivilligt ensamma positionen ganska väl.
Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig.
Om hösten är första delen av fyra årstidsböcker som är precis lika bra som Min Kamp och Morgonstjärnan. Dock ganska annorlunda. Den består av korta essäer om vardagens betraktelser (maneter, piss, skymning, bensin, jord, fotografi etc) som han vill visa sin ofödda dotter.
Första fotografiet av en människa av Louis Daguerre, 1838
Och som han gör det. Jag älskar hur han skriver om tidens obönhörliga modalitet, om biodlarens långsamma dans som visar människan som allra underdånigast och om hur det handfasta i brödbakandet ger känsla av att vara i kontakt med verkligheten. Att läsa Knausgård är att stegra livskänslan.
Det andra bandet i Prousts magnus opus vars titel – för mina tankar till den manliga blicken som liknar unga flickor vid knoppar som blommar ut för att inom kort vissna – hade stört mig mer om jag inte visste att upphovsmannen var homosexuell. Denna vetskap gör mig till en mer välvillig läsare tror jag och färgar säkerligen min läsning. Han hyser kärlek för en hel flock unga kvinnor vilket jag tycker förmedlar hans lust inför själva känslan mer än objekten.
Första delen kretsar kring Odette Swann och hennes bjudningar. (Den värld som Proust själv skulle benämna ”Méséglise-vägen”.) Den namnlöse berättaren har nu blivit tonåring och deltar gladeligen på dessa tillställningar eftersom paret Swanns dotter Gilbert utgör centrum för hans kärlek och livsluft. (Gilbert är väl också ett killnamn, tänker jag.) Denna obesvarade kärlek är inte helt olik den som Swann hyste för Odette i del ett, präglad av längtan och lidande.
I andra delen följer vi med berättaren och hans mormor till badorten Balbec (Cabourg i Normandie). Där bor de på Grand Hôtel och sällskapar med societeten. Berättaren får en vän i adelsmannen Robert de Saint-Loup (och med honom tillgång till den värld som innefattas i Guermantes-vägen). Avsnittet om vänskap som följer efter mötet med Robert uppskattar jag mycket. När Robert lämnat Balbec kommer berättaren i kontakt med en gäng flickor.
Det här bandet var aningen segt att komma in i men efter en fjärdedel är jag bergtagen och jag tycker den här är ännu bättre än ettan. Utan tvekan det bästa jag läst.
Det är underförstått att hela berättelsen utmynnar ur den vuxna berättarens återblickar och minnen. Förutom vad som sker i diegesen finns en till nivå; idévärlden. Det pågår – utifrån den vuxne mannens position – ett psykologiserande kring hur och varför berättaren handlade och tänkte som han gjorde. Det är tydligt att Proust i enlighet med psykoanalysen hyser uppfattningen att barndomen utgör det fundament som resten av livets torn vilar på från vilket man sedan kan blicka ut över världen med allt bättre utsikt. Var och en av tidens stenar bygger på och inkluderar de föregående.
Jag utgår ifrån att alla vuxna människor skiljer världen från sitt eget jag, men Proust hade verkligen förmågan att se, förundras och begrunda dess sanna naturer och därtill omvandla betraktelserna till ljuvligaste prosa. Jag älskar hur han reflekterar över hur förnuftet, känslan och viljan förhåller sig till varandra, sanningen och till våra sinnesintryck. Det är en ynnest att som läsare få njuta av Prousts personliga språk och titta på världen med hans genomträngande blick. Kanske var det faktiskt så att hans distans till världen var större än andras i och med att han var sjuk. Han tycks ha levt delar av sitt liv iakttagande genom ett fönster.
”Ibland hade jag från mitt fönster på hotellet i Balbec, om morgonen då Françoise tog bort filtarna som dolde ljuset, eller om kvällen då jag väntade på att tiden skulle vara inne att åka ut tillsammans med Saint-Loup, under intrycket av speciella ljuseffekter tagit ett mörkare stycke hav för en avlägsen kust, eller njutit av flytande blå strimma utan att veta om den tillhörde havet eller himlen. Men snart återställde mitt intellekt den åtskillnaden mellan elementen som fantasien hade upphävt.”
I den här delen slås jag av hur färgen som pryder bokens pärmar går som en blå tråd genom berättelsen. Blodet som rinner genom aristokratins ådror sägs vara blått och de kan skönjas genom huden på en vacker kvinna. Himlen är azurblå, havets mångfärgade katedral skimrar i nyanser av blått, plommonen är blågröna och den rullgardin berättaren vilar sin berusade hyperaktiva blick på, på väg mot Balbec, är intensivt blå.
Denna gedigna och extremt välsorterade ordmassa handlar främst om:
Tiden ”Teoretiskt vet man nog att jorden går runt, men i praktiken märker man det inte; marken man går på förefaller orörlig och man känner sig lugn och säker. På samma sätt är det med Tiden i vårt liv.
Drömmen ”När verkligheten så fullständigt sammanfaller och överensstämmer med vad man länge drömt om och längtat efter, att den döljer det för ens blickar, smälter samman med det på samma sätt som två hoplagda likformiga figurer, då är detta i viss mån något annat än man skulle önska. Lyckan vore fullkomlig om drömmarna i varje detalj förblev orubbade ännu i själva det ögonblick då de går i uppfyllelse. Man skulle då känna sig säkrare på att det verkligen var just detta man drömt – men tanken förmår inte ens rekonstruera det tidigare tillståndet och jämföra det med nuvarande, ty fältet är inte längre fritt: den efterlängtade bekantskap man äntligen fått göra, minnet av de första minuterna som man inte vågat hoppas på, de ord som yttrats, allt detta spärrar vägen för medvetandet och bestämmer ännu mer över minnet än över fantasien; det återverkar ännu starkare på det förflutna, som man inte längre är i stånd att se oberoende därav, än på vad som ligger framåt i tiden och ännu icke fått någon prägel.”
Fantasin ”Namn är fantasifulla tecknare: de ger bilder av folk och länder som så illa överensstämmer med verkligheten, att man ofta erfar ett slags häpnad när man i stället för den värld man föreställt sig blir varse den synliga världen (som för övrigt inte är den sanna världen, ty våra sinnen har inte mycket större förmåga att föreställa sig verkligheten än vår inbillning, varför de någorlunda korrekta bilder man slutligen kan få av verkligheten skiljer sig minst lika starkt från den värld man sett med sina ögon, som denna värld från fantasiens).”
Vanan ”Ty mitt förnuft visste att vanan – vanan som nu skulle gripa sig an med företaget att få mig att tycka om detta okända rum, att flytta spegeln, ändra färgen på gardinerna och stanna klockan – likaledes åtar sig att få oss att tycka om de kamrater som till en början varit oss osympatiska, att ändra formen på ett ansikte, att göra en röst behaglig och att ändra hjärtats böjelser.” ”Vi lever i regel med ett jag reducerat till sitt minimum; de flesta av våra själsförmögenheter slumrar därför att de stöder sig på vanan som vet vad som behöver göras och kan klara sig dem förutan.”
Konsten ”Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.”
Kärleken ”…ty jag befann mig i en av de perioder av mitt liv så jag inte var förälskad men ville vara det; jag bar inom mig inte bara ett fysiskt skönhetsideal – vilket jag, som man redan kunnat konstatera, på avstånd tyckte mig se förverkligat i varje kvinna som befann sig tillräckligt långt borta för att hennes obestämda drag skulle låta sig identifieras med detta ideal – utan även den själsliga urbilden, alltid färdig att att förkroppsligas av den kvinna som skulle förälska sig i mig och bli min motspelerska i den kärlekskomedi som jag bar färdigskriven i huvudet alltsedan barndomen…”
Medvetandet ”Ty hur skulle jag ha kunnat tänka mig ett gemensamt ursprung för två namn som kommit in i mitt medvetande, det ena genom erfarenhetens låg och föraktliga dörr, och det andra genom fantasiens gyllene port?”
Språket ”Under samtalet med henne visste jag inte mer om var mina ord föll och hur de verkade, än om jag stått och kastat stenar i en bottenlös avgrund. Det dagliga livet visar ständigt på nytt att ens ord i regel fylles med ett eget väsen och som är helt annorlunda än det man själv lagt in i dem.”
Själen ”Men själen är lika påverkbar som en växt, en cell eller ett kemiskt ämne, och den förändras genom nya omständigheter och en ny omgivning. När jag åter befann mig tillsammans med Albertine förändrades jag genom själva hennes närvaro och sade helt andra ting än dem jag planerat.”
Och minnet förstås som är den bärande konstruktionen i hela verket. Madeleinekakan är det mest kända exemplet på hur ofrivilliga minnen uppstår i dess känslomässiga och omedvetna beröringspunkter, och den typen av associationer förekommer i åtskilliga varianter.
Om berättarens introverta sida skriver Proust så träffande att jag skrattar högt av…? Ren glädje tror jag (i min ensamhet). För denne förhåller sig glädjeämnen som till fotografier; ”i närvaro av andra människor tar man blott ett negativ som man sedan, efter hemkomsten, framkallar i det inre mörkrum vars ingång är spärrad så länge man befinner sig i sällskap.”
Alltså det här är så bra att jag är rädd att alla andra böcker jag ska läsa kommer att framstå som bleka. Han var sannerligen ett snille!
”Konstnärens snille verkar på samma sätt som mycket höga temperaturer, vilka har förmågan att upplösa vissa atomsammansättningar och gruppera om dem enligt ett alldeles motsatt system som svarar mot en helt annan typ.”
”Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”
En dag i slutet av år 2003 får författarens bästa vän och make sedan fyra decennier, en hjärtattack och dör. Plötsligt vid middagsbordet framför ögonen på henne, lämnar han den här världen. Inte nog med det, när detta sker ligger deras dotter medvetslös på grund av svår lunginflammation. Joan Didion måste alltså genomleva sorgen efter sin make och samtidigt oroa sig för sin dödssjuka dotter.
Detta dubbeltrauma varvat med minnen och återblickar på livet med maken och dottern, är vad boken handlar om. Jag förstår författarens behov av att skriva om sorgeåret och oron, men dessvärre är det inte särdeles intressant för mig. Den är full av självklarheter som att en mamma inte kan skydda sitt barn hela barnets liv eller att man måste acceptera att döden är oundviklig. Jag förstår att det är en obeskrivbar känsla att någon kan leva den ena dagen för att vara död nästa. Inte heller Didion lyckas att med språket fånga sorgens kärna, i alla fall inte på ett sätt som engagerar mig. Greengrass och Ngozi Adichie har gjort det bättre.
Jag känner igen mig i hur författaren försöker kontrollera situationen genom att tillgodose sig fakta. I det här fallet medicinska fakta vars latinska termer rinner ut på sidorna. Jag är sjukgymnast och förstår vad hon pratar om men förstår inte varför hon väljer att skriva ner det i en offentlig bok. Ännu tråkigare är det att läsa namn på sjukhus, exakta tidsangivelser och andra för läsaren ovidkommande detaljer. Kanske uppskattar jag den inte för att jag än så länge är lyckligt ovetande om hur det är att förlora någon?
Det här är min första bok av Joan Didion och hade det inte varit för att jag känner till hur Maj-triologin förhåller sig till En ensam plats hade det också kunnat bli den sista. Men visst ska jag väl ge henne en chans till?
Det här är nästan som en dagbok med lyriska betraktelser från författarens resor och strövtåg genom Sverige och sina intellektuella tankegångar. Stina Oscarson förespråkar tvivlet och allierar sig med de utsatta i samhället. Hon sätter ljus på människorna som hamnat på kapitalismens bakgård och kritiserar vårt nutida Sverige – en ring P1-demokrati – som angriper mänskliga rättigheter som en utställning.
”Vi har i uppdrag att göra området mer attraktivt. […] Och var hade du tänkt att alla oattraktiva människor ska bo?”
Författaren engagerar sig i konstens kraft, demokratins vitalitet och tror på samtalet som ett fredsarbete. Människor kommer alltid att tycka olika och måste välja mellan samtal eller vapen. Idén att alla ska få komma till tals driver henne och därför har hon samtalat med nazister. Detta ledde till att hon drabbades av cancelkulturen.
”Det verkar säger han som att dom där borta i rosenbadet tror att om man ger pengar till rika blir de kreativa entreprenörer men om man ger pengar till fattiga blir de lata.”
Hon angriper socialdemokratin på ett för mig mycket tillfredställande sätt, utan att bortse från de positiva sidorna kritiserar hon det som gått snett exempelvis förpappring, ekonomism och NPM som gjort vårt samhälle ratiofokuserat. ”Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret”
Samtalet och språket i all ära men det är de enskilda handlingarnas omätbara betydelse hon vill göra oss uppmärksamma på. Om detta skriver hon böcker och panelsamtalar, kanske något ironiskt kan man tycka. Men det hon också gör är att hon för talan för dem som få lyssnar på.
Det är en oerhört sorglig och tung diktbok men Oscarson varvar med ljusa betraktelser som belyser det goda i människan.
”Vår uppfattning om kärlek har kapats och fördunklats av de första kaotiskt gripande stunderna. Vi har låtit våra kärlekshistorier ta slut alldeles för tidigt. Vi tycks veta på tok för mycket om hur kärleken börjar och förskräckligt lite om hur den kan fortsätta. […] Han och Kirsten kommer att gifta sig. De kommer att lida. De kommer ofta att oroa sig för pengar. De kommer först få en dotter och sen en son. En av dem kommer att vara otrogen. Perioder av tristess kommer att uppstå. Ibland kommer de att vilja mörda varandra och någon gång vilja ta livet av sig. Det kommer att vara den verkliga kärlekshistorien.”
Det här var ju fantastiskt bra! Jag kände igen mig och lärde mig jättemycket. Alain de Botton är filosof och i den här boken framgår att han också är bevandrad inom psykologi. Kärlekens väg är en hybridroman som blandar fiktion med filosofiska utläggningar om vad som händer efter att förälskelsen mellan Kirsten och Rabih lagt sig.
”Den romantiska övertygelsen lär alltid ha funnits men det är först under de senaste seklen som den har betraktats som något mer än en sjukdom. Först på senare tid har sökandet efter en själsfrände i det närmaste fått samma status som sökandet efter livets mening. Ett ideal som tidigare riktades mot gudar och andar har omdirigerats till människornas sfär. En till synes generös gest som ändå är belastad med förbjudna och oangenäma konsekvenser, för det är ingen lätt sak för någon människa att under ett helt liv uppfylla den fulländning som han eller hon låtit ana inför en fantasifull iakttagare på gatan, kontoret eller flygplatssätet intill.”
de Botton tar itu med de romantiserade och orimliga föreställningar vi har på heterosexuellt partnerskap och på vår partner framförallt. Vi söker ofta en perfekt person att sätta på piedestal men i verkliga livet när vardagens sysslor, livspusslet med barnen och motgångar ska genomlevas kommer piedestalen att rasa och fallet blir svårt.
”Alltihop är hennes fel inklusive huvudvärken som nu pressar sig som ett skruvstäd mot hans tinningar. […] Det är inte första gången som hans fru av någon anledning får bära skulden för allt. Det mest ytligt irrationella omogna beklagliga och lika fullt vanligaste av alla uppfattningar om kärlek är att personen som vi har förbundit oss till inte bara utgör centrum för vår känslomässiga existens utan samtidigt också – på ett mycket märkligt och objektivt sätt vansinnigt och djupt orättvist sätt – är ansvarig för allting som händer oss, på gott och ont. Där i ligger det egendomliga och sjuka i kärlekens privilegium.”
Författaren beskriver med välformulerad men ibland kanske väl tillkrånglad prosa (eller om det är översättningen som skaver ibland) om vad som sker under förälskelsen, som blir en relation, senare ingår de äktenskap, vilket förgylls av barn. Där finns passion och kärlek, beundran och irritation, svartsjuka och otrohet, vilket leder till att paret går i terapi. Förklaringsmekanismerna är anknytningsteorin och psykodynamiskt perspektiv där barndomen har stor betydelse. Jag tycker att han på ett subtilt med ändå tillfredställande sätt tar hänsyn till kön.
Det blir många långa citat här, för att jag vill ha dem sparade att gå tillbaka till. Avsnittet om hur sunda föräldrar inte knyter sina barn för hårt till sig, var också skitbra och borde ha citerats men jag hittar inte det nu (bökigt att citera från ljudbok).
”Till och med efter många år tillsammans finns det fortfarande en barriär av rädsla mot att be om bevis för att man är åtrådd. Men med en fruktansvärd extra komplikation, vi förutsätter nu att någon sådan rädsla rimligtvis inte kan existera. Här av frestelsen att låtsas att bekräftelse är det sista vi tänker på. Egendomligt nog kanske vi till och med är otrogna av den anledningen. Den svekfulla handlingen är bara alltför ofta ett försök att rädda ansiktet genom att låtsas att vi inte behöver någon. Det är ett allvarligt bevis som vi förbehåller och i hemlighet riktar till den person vi verkligen bryr oss om men som vi är vettskrämda för att visa att vi behöver och oavsiktligt har blivit sårade av. Vi blir aldrig klara med behovet av att känna oss accepterade. Det här är inte en förbannelse som enbart drabbar de otillräckliga och de svaga. Osäkerhet är ett tecken på välmåga. Det betyder att vi inte har låtit oss själva ta andra människor för givna, att vi fortsätter att vara tillräckligt realistiska för att förstå att sker verkligen kan gå snett. Och att vi är tillräckligt engagerade för att bry oss.”
Den här romanen består av små fragmentariska och löst sammanhängande stycken. Somliga utgörs av högt stående funderingar andra berör vardagsrealistiska händelser. De är alla välskrivna och finurliga, ibland kanske väl finurliga – jag förstår inte alltid poängen. Många är slående intelligenta och somliga är riktigt roliga.
Det är Lizzie som berättar. Hon arbetar på bibliotek, och lever med Ben och deras son Eli. Som en röd tråd genom hennes anteckningar går känslan av oro och ångest. Hon är rädd för att förlora sin bror, för klimatförändringarna, för rasismen och polariseringen människor emellan, för vad presidenten ska ta sig för och för undergången.
”Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de ser någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: ”du är galen”, eftersom han inte är som de.”
Offill tar itu med det moderna, senkapitalistiska, digitaliserade, individualiserade, effektiviserade amerikanska klassamhället. Hon rusar förbi klimatkrisen, flyktingar, tiggare, piggarna på lekplatsen för att duvor inte ska kunna slå sig ner, uppmaningar om att tänka på hälsan, andningen, undvika färgämnen. Den underliggande tesen är att människan är ett djur bland andra, fast sämre.
”…råd om hur man pratar med depressivt lagda personer. Det man ska säga: Jag är ledsen att du har det svårt. Jag tänker inte överge dig. Jag tänker ta hand om mig själv, så du behöver inte vara rädd för att din smärta ska göra mig illa på något sätt. Det man inte ska säga: Har du försökt med kamomillte?”
Det här är verkligen en samtidsroman. Jag känner igen mig ganska mycket i Izzies tankegångar. Jag undrar också hur vi ska tänka? Vad kan vi ens hoppas på gällande framtiden? Det här må var en roligt skriven bok men framförallt ger den insikter och olustkänslor.
”Fråga: Vad utmärker senkapitalismens filosofi? Svar: Två vandrare ser en hungrig björn på stigen framför dem. Den ena tar fram sina löparskor och snörar på dem. ’Det går inte att springa ifrån en björn’, viskar den andra. ’Jag behöver bara springa ifrån dig’, svarar han.”
Oh det här var ju ljuvligt feministiskt, cyniskt, samhällskritiskt och psykologiskt.
Det här är tio minimalistiska och realistiska noveller som skaver. De rör sig runt makt, sexualitet, droger och den amerikanska drömmens slöja ligger draperad ovanpå. Det finns en narrativ nivå och en djupare nivå därunder öppen för läsaren att fundera kring. Jag är imponerad av den gestaltande prosan, kompositionen och hur hon med små medel skapar obehaglig stämning. Ofta kastas vi in i berättelsen efter att en katastrof redan skett. Berättarrösten ligger tätt inpå de komplexa karaktärerna och vi får ta del av deras rädslor och självbedrägerier. Emma Cline har uppenbarligen god kännedom om psykologi.
Här finns giftig maskulinitet i många olika upplagor; aggressiva män, grandiosa, nonchalanta, missbrukande, män som trampar över. Vissa får ta konsekvenserna av sina misstag andra lever vidare i sina livslögner. Det finns en koppling till #metoo.
De kvinnliga karaktärerna har visserligen utseendekravens ok på sina axlar, glastaket svävande över skallen och inte sällan en trasig sexualitet att förhålla sig till, men här och var också skrattet, gemenskapen, närheten till varandra. De står för det lilla ljus som finns i vissa av berättelserna. Men mest är det mörkt.
Med tanke på titeln och flera av karaktärerna är det uppenbarligen en särskild typ av mansroll Cline vill undersöka, pappan eller snarare daddy (som ju har en vidare betydelse). Han kan vara alienerad från sig själv och sina barn. Han kanske inte vet vad sitt vuxna barns partner heter eller när de träffades. Säkerligen har han fått det berättat för sig men att det har inte varit tillräckligt intressant att lägga på minnet. Här finns den knarkande pappan. Den pappan som utsätter familjen för hotfull aggressivitet och tror att det bara är vanlig irritation. En pappa är avundsjuk på sin vuxne son och baktalar honom i sitt huvud. Daddy-rollen innehas också av män som utnyttjar sin position av man, ålder, status, pengar
För min del finns ingenting att känna igen mig i, men det gör ingenting. Det här är stilistiskt tonsäker feelbad om ensamhet, gränslöshet, längtan och desperation. Jag kommer att vilja läsa allt som Emma Cline skriver.
Marguerite Duras har sagt att skriva är att tiga. Att författare är mer för att lyssna än att tala. Men det stämmer sannerligen inte i de tio intervjuer som Kerstin Wixe här genomför (2013). Intervjuaren själv sköter sig närmast exemplariskt, hon är följsam och påläst, ger författarna utrymme, framstår som lugn och trygg, ställer intressanta frågor och skrattar på rätt ställen. Dock är det otydligt vilken bok de talar om (och när hon pratar om Tjechovs gevär säger hon felaktigt Hitchcock). De tio författarna är:
⭐️⭐️ Klas Östergren om Gentlemän: Svårintervjuad på grund av pretentioner och översitteri. Han menar felaktigt att läsare inte reflekterar över författares utnyttjande och utlämnande av historiska personer. Han talar om konst. Det gnistrar till om Wixe när hon analyserar hur Östergren skildrar kvinnor.
⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ Torgny Lindgren om Minnen: ”Jag är dödens rädd för att tråka ut er” säger han vilket skiljer sig stort från föregående författare. Fantastiskt rolig och härligt pessimistisk. Om meningslöshet, jagets överdrivna betydelse. Att jaget egentligen är ett vi fyllt av våra mödrar. Helt makalöst bra intervju. Ska definitivt läsa boken.
⭐️ Katarina Frostenson om Flodtid: Totalt intetsägande. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänka kan man tro när man hör henne.
⭐️ Bob Hansson om Kärlek, hur fan gör man?: Älskar arbetskritiken, normen att det är bättre att jobba med kärnkraft eller att vara en jättedålig lärare som förstör för barnen än att inte jobba alls. Han pratar klokt om kraven på individerna i Sverige och premisserna för tvåsamhet. Gillar också att han säger att vuxen är man när man lärt sig bekräfta sig själv. Men han är enormt forcerad, avbryter och läcker känslor som gör att det blir väldigt jobbigt och stressigt att lyssna på.
⭐️⭐️ Aino Trosell om Nyårsnatt: Hon är svetsaren som blev författare och som är rädd för sina egna berättelser. Jag hade aldrig läst något av henne men hennes parafras på Fröken Julie lät intressant så jag lyssnade på den. Tyvärr inte så bra nej.
⭐️⭐️ P O Enquist om Ett annat liv: Jag har läst boken så den här intervjun tillförde inget nytt.
⭐️⭐️ Maj-Gull Axelsson om Is och vatten, vatten och is: Boken har jag läst, det är inte hennes bästa. Jag gillar hennes feministiska poänger.
⭐️ Sara Kadefors om Borta bäst: Men nej helt ointressant och på tok för forcerat. Kul dock att hon berättar om en ytlig och självbedräglig huvudperson som enligt henne själv inte speglar henne, när det uppenbarligen gör det.
⭐️⭐️⭐️ Åsa Larsson om Till dess din vrede upphör: Jag gillar ju inte deckare men att lyssna på Larsson gav mersmak.
⭐️⭐️ Karl Ove Knausgård om Min kamp: Inga nyheter, men kände faktiskt lite sympati för honom.
Här delger Duras mer personligt – kan man i alla fall tro – vad hon känner inför livet, skrivandet, smärtan, platsens betydelse, spriten, döden, judeutrotningen, samtiden och politiken. Det är som att hon rasar av sig i ett sista skri. Men det är en mystisk blandning av fem olika texter som jag inte helt förstår mig på och jag tycker titeln är missvisande. Möjligen tilltalar de skrivande personer mer. Jag är en läsare. Ändå är det huvudnumret, den första texten Att skriva jag gillar bäst.
Jag fastnade för det hon skriver om livet och det oundvikliga ögonblicket som kommer, då man tvivlar på allt (utom barnet). Det är ensamhetens tvivel som en författare måste uthärda. Att tvivla är att skriva.
Böcker som är tillrättalagda utan misstag, mörker eller tystnad är inga böcker, skriver hon och jag är benägen att instämma.
”Det som alltid kommer att vara förhärskande, och det för oss att gråta, är arbetslivets helvete och orättvisa. Fabrikernas helvete, maktmissbruket i arbetsgivarnas förakt och orättvisa, i dess fasa, fasan i det kapitalistiska systemet, i all olycka som följer av det, i de rikas rätt att förfoga över proletariatet och göra det till själva orsaken till dess misslyckande men aldrig till dess framgång.”
Den andra texten om ung en engelsk pilot som sköts ner i slutet av andra världskriget är drabbande i sin upprepande form.
Text nummer fyra heter Det rena antalet och här vill Duras ha hjälp att synliggöra proletariatets individuella ansikten. En god sak i och för sig, men inte essä jag kommer att minnas.
Hennes bildliga prosa känns igen i övrigt får jag känslan av ofullständighet. Det här hade aldrig utgivits om det inte var den framgångsrike Duras som stod bakom, tänker jag. Men jag kan ha fel.
Senaste kommentarer