”Vår uppfattning om kärlek har kapats och fördunklats av de första kaotiskt gripande stunderna. Vi har låtit våra kärlekshistorier ta slut alldeles för tidigt. Vi tycks veta på tok för mycket om hur kärleken börjar och förskräckligt lite om hur den kan fortsätta. […] Han och Kirsten kommer att gifta sig. De kommer att lida. De kommer ofta att oroa sig för pengar. De kommer först få en dotter och sen en son. En av dem kommer att vara otrogen. Perioder av tristess kommer att uppstå. Ibland kommer de att vilja mörda varandra och någon gång vilja ta livet av sig. Det kommer att vara den verkliga kärlekshistorien.”
Det här var ju fantastiskt bra! Jag kände igen mig och lärde mig jättemycket. Alain de Botton är filosof och i den här boken framgår att han också är bevandrad inom psykologi. Kärlekens väg är en hybridroman som blandar fiktion med filosofiska utläggningar om vad som händer efter att förälskelsen mellan Kirsten och Rabih lagt sig.
”Den romantiska övertygelsen lär alltid ha funnits men det är först under de senaste seklen som den har betraktats som något mer än en sjukdom. Först på senare tid har sökandet efter en själsfrände i det närmaste fått samma status som sökandet efter livets mening. Ett ideal som tidigare riktades mot gudar och andar har omdirigerats till människornas sfär. En till synes generös gest som ändå är belastad med förbjudna och oangenäma konsekvenser, för det är ingen lätt sak för någon människa att under ett helt liv uppfylla den fulländning som han eller hon låtit ana inför en fantasifull iakttagare på gatan, kontoret eller flygplatssätet intill.”
de Botton tar itu med de romantiserade och orimliga föreställningar vi har på heterosexuellt partnerskap och på vår partner framförallt. Vi söker ofta en perfekt person att sätta på piedestal men i verkliga livet när vardagens sysslor, livspusslet med barnen och motgångar ska genomlevas kommer piedestalen att rasa och fallet blir svårt.
”Alltihop är hennes fel inklusive huvudvärken som nu pressar sig som ett skruvstäd mot hans tinningar. […] Det är inte första gången som hans fru av någon anledning får bära skulden för allt. Det mest ytligt irrationella omogna beklagliga och lika fullt vanligaste av alla uppfattningar om kärlek är att personen som vi har förbundit oss till inte bara utgör centrum för vår känslomässiga existens utan samtidigt också – på ett mycket märkligt och objektivt sätt vansinnigt och djupt orättvist sätt – är ansvarig för allting som händer oss, på gott och ont. Där i ligger det egendomliga och sjuka i kärlekens privilegium.”
Författaren beskriver med välformulerad men ibland kanske väl tillkrånglad prosa (eller om det är översättningen som skaver ibland) om vad som sker under förälskelsen, som blir en relation, senare ingår de äktenskap, vilket förgylls av barn. Där finns passion och kärlek, beundran och irritation, svartsjuka och otrohet, vilket leder till att paret går i terapi. Förklaringsmekanismerna är anknytningsteorin och psykodynamiskt perspektiv där barndomen har stor betydelse. Jag tycker att han på ett subtilt med ändå tillfredställande sätt tar hänsyn till kön.
Det blir många långa citat här, för att jag vill ha dem sparade att gå tillbaka till. Avsnittet om hur sunda föräldrar inte knyter sina barn för hårt till sig, var också skitbra och borde ha citerats men jag hittar inte det nu (bökigt att citera från ljudbok).
”Till och med efter många år tillsammans finns det fortfarande en barriär av rädsla mot att be om bevis för att man är åtrådd. Men med en fruktansvärd extra komplikation, vi förutsätter nu att någon sådan rädsla rimligtvis inte kan existera. Här av frestelsen att låtsas att bekräftelse är det sista vi tänker på. Egendomligt nog kanske vi till och med är otrogna av den anledningen. Den svekfulla handlingen är bara alltför ofta ett försök att rädda ansiktet genom att låtsas att vi inte behöver någon. Det är ett allvarligt bevis som vi förbehåller och i hemlighet riktar till den person vi verkligen bryr oss om men som vi är vettskrämda för att visa att vi behöver och oavsiktligt har blivit sårade av. Vi blir aldrig klara med behovet av att känna oss accepterade. Det här är inte en förbannelse som enbart drabbar de otillräckliga och de svaga. Osäkerhet är ett tecken på välmåga. Det betyder att vi inte har låtit oss själva ta andra människor för givna, att vi fortsätter att vara tillräckligt realistiska för att förstå att sker verkligen kan gå snett. Och att vi är tillräckligt engagerade för att bry oss.”
Senaste kommentarer