Anteckningar om sorg av Chimamanda Ngozi Adichie

”Sorgen var en hyllning till kärleken, de som kunde känna äkta sorg kunde skratta sig lyckliga över att en gång ha älskat.”

Jag har uppskattat alla Chimamanda Ngozi Adichies tidigare böcker så självfallet ville jag läsa den här. Även om jag egentligen känner mig ganska mätt på ämnet sorg efter Kristina Sandbergs senaste.

”Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. /…/ Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.”

Det här är vacker och genomklok och precis lagom tjock liten bok som handlar om sorgen efter att Adichies pappa – som hon verkligen avgudade – dog 10 juni 2020. Den värsta dagen i hennes liv. Den är aforistisk, välskriven med ett språk att njuta av. Väl avvägd angående detaljer. Varken praktiska ting eller ingående sjukdomsbeskrivningar innefattas. Adichie har kvar sin formidabla formuleringsförmåga när hon nedtecknar sorgens olika dimensioner.

”Det finns en nåd i förnekandet /…/ Det är en tillflyktsort, det här förnekandet, denna vägran att se efter. Ansträngningen blir förstås ett eget sörjande, därför icke-tittar jag i seendets dunkla skugga, men jag föreställer mig katastrofen som skulle följa på en rak och orubblig blick.”

”Under resten av livet kommer jag att leva med händerna utsträckta efter saker som inte längre finns där.”

På dessa 90 små sidor finns mycket att tillgodogöra sig, om Igbokultur, om kärlek, sorg och att inte skjuta viktiga saker på den osäkra framtiden. Det är inte säkert att den kommer.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Kommentera