Här delger Duras mer personligt – kan man i alla fall tro – vad hon känner inför livet, skrivandet, smärtan, platsens betydelse, spriten, döden, judeutrotningen, samtiden och politiken. Det är som att hon rasar av sig i ett sista skri. Men det är en mystisk blandning av fem olika texter som jag inte helt förstår mig på och jag tycker titeln är missvisande. Möjligen tilltalar de skrivande personer mer. Jag är en läsare. Ändå är det huvudnumret, den första texten Att skriva jag gillar bäst.
Jag fastnade för det hon skriver om livet och det oundvikliga ögonblicket som kommer, då man tvivlar på allt (utom barnet). Det är ensamhetens tvivel som en författare måste uthärda. Att tvivla är att skriva.
Böcker som är tillrättalagda utan misstag, mörker eller tystnad är inga böcker, skriver hon och jag är benägen att instämma.
”Det som alltid kommer att vara förhärskande, och det för oss att gråta, är arbetslivets helvete och orättvisa. Fabrikernas helvete, maktmissbruket i arbetsgivarnas förakt och orättvisa, i dess fasa, fasan i det kapitalistiska systemet, i all olycka som följer av det, i de rikas rätt att förfoga över proletariatet och göra det till själva orsaken till dess misslyckande men aldrig till dess framgång.”
Den andra texten om ung en engelsk pilot som sköts ner i slutet av andra världskriget är drabbande i sin upprepande form.
Text nummer fyra heter Det rena antalet och här vill Duras ha hjälp att synliggöra proletariatets individuella ansikten. En god sak i och för sig, men inte essä jag kommer att minnas.
Hennes bildliga prosa känns igen i övrigt får jag känslan av ofullständighet. Det här hade aldrig utgivits om det inte var den framgångsrike Duras som stod bakom, tänker jag. Men jag kan ha fel.
Senaste kommentarer