Sedd av Jessie Greengrass

Berättarjaget i Sedd är en namnlös kvinna som har ett barn och väntar ett till. Hon är präglad av erfarenheten att ha förlorat sin tillhörighet som dotter i en ålder av 20 år. Hennes återblickar ringar in sorgen efter mamman, osäkerheten inför att själv bli mamma, graviditetens belägenhet, moderskapet och vardagsdetaljernas börda. Jessie Greengrass sätter ord på sorgen efter en mamma och föräldraskapets magiska vidunder på ett genialiskt sätt. Det här är en makalös debut!

Jagets berättelse avbryts då hon zoomar ut och sätter fokus på historiska personer och hur deras forskning står i relation till hennes livssituation; Bröderna Lumière, Sigmund Freud, William Hunter med flera. Hon placerar på så sätt berättarjaget i en bredare kontext. Jag uppskattar ansatsen att lyfta blicken från det egna jaget, jag är bara otroligt trött på Freud och tycker att jag redan läst tillräckligt om honom. Övriga personer intresserar mig. Hade det inte varit för Freud hade romanen fått fullt betyg.

Av Jan van Rymsdyk 1750, i samarbete med William Hunter.

Jag som läsare sätts i ett alldeles unikt tillstånd tack vare Greengrass språkarbete. Hon skriver om irritationen som överskuggar kärleken till de närmaste; mannen och barnet. Skräcken över att hur man som förälder på något sätt kommer att skada sitt barn. Det oerhört märkliga med att först tänka på ett barn som en idé, sen ha det växande i den egna kroppen, föda ut det i helvetets plågor och chock för att sedan ha det som en utväxt tätt inpå kroppen. Hela tiden medveten om att det ska försvinna från en för att bli sin egen.

”- Det är
sa hon
– som att ha en del av sitt eget hjärta utanför kroppen.
och menade nog att barnet förblir en del av en, livsnödvändig med avskild – fast så känns det inte för mig. Snarare tycker jag att det är som en amputation, något som skurits av och nu är lika omöjligt att återfå som ett föremål som fallit ur en båt och driver med strömmen, längre och längre bort.”

”Jag hade trott att jag skulle fortsätta falla tillbaka i min egen enskildhet som till en norm från vilken jag tillfälligt avvikit, och att jag utan henne skulle vara mig själv igen, hel och odelad. Men i stället är jag halvfärdig, ett hus med en av väggarna vidöppen mot den kalla vinden…”

Nu väntar jag spänt på att hennes The High House ska översättas till svenska.

Tack Bakhåll!

Kommentera