Daddy av Emma Cline

Oh det här var ju ljuvligt feministiskt, cyniskt, samhällskritiskt och psykologiskt.

Det här är tio minimalistiska och realistiska noveller som skaver. De rör sig runt makt, sexualitet, droger och den amerikanska drömmens slöja ligger draperad ovanpå. Det finns en narrativ nivå och en djupare nivå därunder öppen för läsaren att fundera kring. Jag är imponerad av den gestaltande prosan, kompositionen och hur hon med små medel skapar obehaglig stämning. Ofta kastas vi in i berättelsen efter att en katastrof redan skett. Berättarrösten ligger tätt inpå de komplexa karaktärerna och vi får ta del av deras rädslor och självbedrägerier. Emma Cline har uppenbarligen god kännedom om psykologi.

Här finns giftig maskulinitet i många olika upplagor; aggressiva män, grandiosa, nonchalanta, missbrukande, män som trampar över. Vissa får ta konsekvenserna av sina misstag andra lever vidare i sina livslögner. Det finns en koppling till #metoo.

De kvinnliga karaktärerna har visserligen utseendekravens ok på sina axlar, glastaket svävande över skallen och inte sällan en trasig sexualitet att förhålla sig till, men här och var också skrattet, gemenskapen, närheten till varandra. De står för det lilla ljus som finns i vissa av berättelserna. Men mest är det mörkt.

Med tanke på titeln och flera av karaktärerna är det uppenbarligen en särskild typ av mansroll Cline vill undersöka, pappan eller snarare daddy (som ju har en vidare betydelse). Han kan vara alienerad från sig själv och sina barn. Han kanske inte vet vad sitt vuxna barns partner heter eller när de träffades. Säkerligen har han fått det berättat för sig men att det har inte varit tillräckligt intressant att lägga på minnet. Här finns den knarkande pappan. Den pappan som utsätter familjen för hotfull aggressivitet och tror att det bara är vanlig irritation. En pappa är avundsjuk på sin vuxne son och baktalar honom i sitt huvud. Daddy-rollen innehas också av män som utnyttjar sin position av man, ålder, status, pengar

För min del finns ingenting att känna igen mig i, men det gör ingenting. Det här är stilistiskt tonsäker feelbad om ensamhet, gränslöshet, längtan och desperation. Jag kommer att vilja läsa allt som Emma Cline skriver.

1 kommentar

    • Johannafebruari 5, 2022 kl. 10:37 e m
    • Svara

    Tänkte när jag läste din text om novellerna att här har jag svårt att relatera och såg i avslutningen att du landade någonstans där också 🙂 Jag har läst hennes ”Flickorna” som blivit uppmärksammad och prisad (säkert välförtjänt men jag gillade den inte alls).
    Tack för dina bokrecensioner, jag är imponerad över hur mycket du hinner läsa och över sammanfattningarna. /Johanna

Kommentera