Det är inte du Andrea Lundgren, det är jag. Ännu en bok som gör mig besviken, jag som var stormförtjust i Nordisk fauna. Jag har sorgeår och det är november, ursäkta mig men jag är visst inte på humör.
Den underjordiska solen är en nattsvart, suggestiv och fragmentarisk roman om författaren Mela som återvänder hem till Norrbotten för att begrava sin bror. Platsen får henne att minnas barndomen och texten blir ett magiskt sammelsurium av nutid och dåtid. Alla mår dåligt psykiskt och är ensamma typ. Mela söker sig till helst till skog och stenar och jord. Hon tänker på det lysande mörkret (som Asle).
”Att prata äcklar mig, allt jag säger är korkat och ingenting är sant. Alla små skämt jag drar, bara för att jag ogillar talakten, för att lätta upp stämningen. Smörja stunden.”
Det handlar om klass, depression, självskadebeteende, missbruk, självmord, ensamhet, utanförskap och sen är det en massa lyrik om berg som lockar. Det är feelbad helt utan humor, så tungt att jag nästan blir provocerad. Den här passar inte mig just nu. Jag låter inte Lundgren dra ner mig i underjorden. Men ibland lyckas hon skjuta iväg någon reflektion där nerifrån, som lyckas blända min bortvända blick.
Jag förstår precis hur jag ska läsa den här romanen. Jag har nämligen läst den förut. Men här heter den opålitlig berättaren inte Humbert-Humbert utan Kurt. Han är 49 år och veterinär. En av hans kunder har en fjortonårig dotter som Kurt slår klorna i. Flickan har vad han kallar för en nymfettkropp. Hon är en udda fågel, trans, ensam, fantasifull, självdestruktiv, intelligent och kulturintresserad. Inte minst älskar hon Kurt Cobain, Harry Potter och Roald Dahl. Vi får en hel lista med vad jag gissar är författarens barndomshjältar.
Det är 2005 hos den strängt kristna familjen på den nederländska landsbygden där den unga flickan bor. Ni som har läst Obehaget om kvällarna kommer att känner igen er. Då var det med barnperspektivet Rijneveld imponerade. Den här texten är förövarens, riktad till ett du, den fjortonåriga flickan, ”min dyra ögonsten”. Vi får reda på vad en pedofil kan ha varit med om i barndomen, hur han tänker, rättfärdigar och ursäktar sina handlingar. Det är bristande insikt, penisar i alla dess former, smaklöst och ohyggligt otrevligt. Bara i små glimtar får vi till oss flickans skador.
”jag åkte min väg och såg att du försökte ta några hoppsaskutt, att du försökte men att det inte gick, inte som förut”
Texten forsar fram, det är alldeles för många ord med väldigt lite luft och få punkter. Jag som tyckte mycket om den förra boken blir riktigt besviken. Det här är en kopia av Vladimir Nabokovs Lolita, en av mina favoritböcker, men utan briljans. Greppet med att låta förövaren ha ordet bygger på att göra läsaren omskakad men jag blir bara äcklad och uttråkad. För mig är det här en platt och effektsökande text som jag mest vill vara igenom. Däremot fick jag lust att läsa om Lolita.
Helena är medelålders, uttråkad, geolog som håller på med tektonik (kontinentalplattor). Efter en hedonistisk och euforisk upplevelse på en ostronprovning börjar hon intressera sig stort för ostron. Det är stiltje i förhållandet med partnern och med sin dotter har hon ingen kontakt. En morgon sätter hon sig i bilen och kör söderut mot Europas ostroncentrum Marennes i Frankrike. På vägen blir hon bekant med ett polskt syskonpar.
Parallellt berättas myten om hur ostronen av sorten Fine de Claire börjar odlas i Marenne på 1800-talet.
Motorn i den här berättelsen brummar igång redan i inledningen med ett citat av unabombaren som går ut på att klimat och ekonomi förhåller sig till människans beteende och omvänt, i ett komplext och ogripbart system. Ostrononindustrin är en perfekt metafor för ”människans tvångsmässiga drift att förslava, förädla, tvångsförflytta och korrumpera allt i denna värld hon utsett sig själv att dominera”. Ostron är inget annat än planterade mollusker som manierade borgarbrackor frivilligt låter sig luras att betala dyrt för. En slemmig bluff.
Problemet är att motorn sen går på tomgång fram till ungefär sida 160 då de polska ungdomarna får ta större plats i berättelsen. Trista Helena blir intressantare när de polska ungdomarnas liv tydliggör hennes privilegium. De har gett sig av västerut för ett bättre liv och för att få se havet för första gången. Helena har gett sig av för att hon är uttråkad. Författarens ämnesval om rovdjuret människan, klass, globalisering, klimatkris och krigets offer intresserar mig men jag blev ändå lite besviken på den här efter att ha tyckt så väldigt mycket om Odenplan.
Att äntligen få komma ur min egen immanenta värld och in i Jon Fosses transcendenta, är ljuvligt. Jag har längtat sedan jag läste Det andra namnet. Med sin flödande prosa utan punkt skapar han ett infinit epos som hela tiden tycks vidga sig. Han lyckas skriva om det svåra, det allra högsta, som rör oss alla – ateist eller ej, utan att det blir flummigt eller löjligt. Med ett mycket enkelt språk och många omtag skapar han stor konst med sin roman-fleuve.
Del tre tar vid där den andra slutade med att Asle, änkeman och målare, är på väg till Bjørgvin med sina målningar. Hans målande är ett sätt att bearbeta bilder han har i huvudet och han både vill och vill inte överlämna de färdiga verken till galleristen. Att ta avsked av målningarna är för honom att ge bort sig själv bit för bit. Under tiden som han kör på den snöbetäckta vita vägen tänker han på sin barn- och ungdomstid. Den unge Asles långa hår retar modern, han börjar röka och dricka öl, spela gitarr i ett band och umgås med Sigve. Asle flyttar hemifrån, börjar gymnasiet och träffar den andra Asle samt kärleken i Ales. Guro (Gud) är ännu inte närvarande i hans liv.
Men som vuxen får han kontakt med Guro dels via Jesusfiguren grannen Åsleik, dels är hon kvinnan som han får komma hem till på fyllan. Några av hans tavlor – alltså bit för bit av honom själv – hamnar hos Guro/Gud.
Läsaren får följa Asles tankar som i en bön. Vi förstår att den åldrade Asle är mer i sitt huvud än i den fysiska kroppen. Han tycks kunna lura sig själv och se sig själv utifrån. En människa är sina erfarenheter, hon har varit på många platser, träffat många människor, är många. Med åren fylls hennes medvetandet med minnen som pockar på mer eller mindre. Hon kan skapa berättelser som skydd för svårhanterliga minnen och det tror jag Asle gjort.
Varje del börjar med att Asle tittar på sin senaste målning föreställande ett andreaskors, och slutar med en bön. Varje del skulle kunna vara en dag vilket i så fall betyder att hela ramberättelsen utspelar sig under en vecka. Sju är ett magiskt tal. Gud skapade världen på sju dagar, världens sju underverk och så vidare.
”…själva rummet ska vara som en bild, som en bild som man kan gå in i, säger Beyer och jag tänker att det är naturligtvis den enda bilden som alla mina bilder kommer från som då fyller upp rummet […] det är en närvarande frånvaro, eller nånting frånvarande som är närvarande, i mina bilder, det är som om nånting osynligt blir synligt och att det fortfarande förblir osynligt..”
En stor del av romanens suggestion utgår från det metafysiska, en närvarande frånvaro. Det som varken förnuft eller språk räcker till för. Mäster Eckarts budskap om att man måste sluta ögonen för att kunna se, ljuset som lyser i mörkret. Det som är bortom tid och rum, där allt finns samtidigt. Hur Gud, tro, sanning och konst förhåller sig till varandra. Asle tänker på litteratur och bildkonst som samma sak. Konst (och/eller Gud) får gärna vara lika obegriplig som livet självt. ”Det är när man förstår att man inte kan förstå Gud som man förstår honom.”
En del saker är så självklara att man inte tänker på dem. Vad är det Asle inte får upp i sitt medvetande är kanske vad den andra Asle, så kallade Namnen står för. En del i Asle (den försiktiga, eftertänksamma, den som vill vara ifred, den rädda) vill inte kännas vid mörkare sidor hos sig själv och projicerar dem på den andra Asle/Namnen. Han är alkoholisten, som vågar chansa och söka sig till konstskolan utan gymnasiebetyg. Den unge ”oförstörde” Asle bor i ett rum högt upp. Sigve (missbrukare som suttit i fängelse) sammanför honom med den andre Asle som bor i en källare. Den ena Aske målar ”Stilla båt” den andra ”Båt i storm”. De sitter tillsammans och dricker på värdshuset som heter ”Sista båten”. Det är förmodligen efter att Asle hamnat full i snön och sen på sjukhus som han bestämmer sig för att sluta dricka. Den unge Asle förskjuter Namnen, men som äldre vill han ta han hand om honom (sig själv) vilket insinuerar någon slags självacceptans.
Fosse tycks med bokstäverna A och B rangordna hur alltet förhåller sig till en människa som är på många sätt, med många namn. Det verkar som att namn på A gäller de/det som står honom närmast (Andreaskors, Asle, Ales, Aga, Alida). De på B är viktiga men inte lika avgörande som galleristen Beyer, Brage, Banken, barmenbåt, Bjørgvin och Barmen.
”… och så ser jag på Brage som står där och ser på mig med sina hundögon och jag tänker att hundar de förstår så mycket, men de kan ingenting säga om det, eller de kan säga det med sina hundögon, och på det sättet liknar de den bra konsten, för den kan inte heller säga nånting, inte i egentlig mening, den kan bara säga nåt annat och tiga om det den egentligen vill säga, och på så sätt är konsten och tron och hundens tysta förstånd som en och samma sak”
Det är både en fröjd och en börda att vara i Asles medvetande. Känslor av klaustrofobi lättar varje gång han kommer tillbaka i kroppen och registrerar världen i nuet. Jag tröttnar på att vara i Asles huvud och förstår att han behövt bedöva sig, men kan inte lägga ner boken. Jag slukar texten medan obehaget växer. Han beskriver så att det blir helt klart för mig vad rädsla är, social rädsla bland annat och hur alkohol kan hjälpa. Jag blir berörd.
Namnen/den mörka Asles tjej heter Liv, hon är gravid. Kanske är det tillsammans med henne ett trauma ska ske i Asles liv som utlöser alkoholismsjukdomen. Det återstår att se i den avslutande delen. Olidligt spännande!
Du behöver ett stycke mört kött av typen Ida Heier, och ett rejält stycke vällagrad fläsksida á la Arnold Busk. Börja med att snitta köttet. För samman bitarna och marinera otroligt länge i rigorösa mängder vin. Tillsätt lidelse, kreativa yrken, otrohet, skilsmässa och gränslöshet. Häll på mer vin. Och öl. Banka nu köttet rejält, allrahelst Ida-biten. Krydda med obehag och rör våldsamt. Det kommer att rinna över men det är meningen. Eftersom det här är en Hjorth-bok smula över Brecht. Servera med champagne. ”Skål för en gångs skull!”
”Lämnar du mig så skjuter jag dig.”
Den här dekadenta romanen med självbiografisk puls från 2001 handlar om en heterosexuell relation som jäser över, ruttnar och stinker. Ett konstnärligt och modigt verk är det, om galenskap, svartsjuka, backanal, våld och förnedring. Rakt in i mörkret leder hon mig och jag följer gladeligen med. Hon gestaltar väl och har en förtjusande besk och humoristisk ton men prosan tar hela tiden omtag vilket gör boken längre än nödvändigt.
”Han sover alltid på sidan för att inte dö spädbarnsdöden.”
Om bara verkligheten inte skilde sig så förbannat från sagans stora romantiska passion som är på liv och död. Om bara Ida kunde säga nej till något någon gång. Eller om bara två dysfunktionella människor kunde hela varandra istället för att dra ner varandra ytterligare. Om bara man slapp känna sig så jävla ensam och rädd. Om bara inte alkohol hjälpte så bra. Om bara kärleken och sexualiteten fungerade rationellt. Om bara någon kunde förklara när kärlekens ögonblick egentligen inträffade.
”Frånvaro kamouflerad till närvaro är hon bra på. Hon som kan uppleva kroppen helt skild från sig själv. Avtrubbad under akten. Tankarna tusen mil bort. Avskuren och onåbar.”
Jag har höga förväntningar när jag påbörjar Kayo Mpoyis andra roman med den fantastiska titeln. (Debuten Mai betyder vatten var en av fjolårets favoriter.)
Det centrala temat är tystnaden som råder kring olika maktstrukturer; kolonialism, patriarkat, heteronorm, vilka är internaliserade och styr tre generationers kvinnoliv. Ett ämne helt i min smak. Men romanens fragmentariska konstruktion som växlar mellan olika tider, platser och röster – tillsammans med det enligt mig alldeles för stora persongalleriet – förvirrar mig. De första femtio sidorna är jag helt borta, bläddrar tillbaka för att läsa om och titta i namnlistan. Vem är nu Ma och vem är mor, vem är Kadi, och vem är Kapi? Efter hundra sidor, är det fortfarande rörigt för mig vem som är vem. Det är först efter 150 sidor som diegesen öppnar sig för mig och jag kan börja njuta av läsningen. Hade jag varit ”en sån” som ger upp om böcker hade jag missat hur bra den här faktiskt är när den kokat ner till att handla om det man saknar språk för. Det är ett mycket bra försök att skriva runt budskapet, men träffar inte helt rätt i mig.
Jag tar dock till mig den svenske invandrarens berättelse om trångboddhet i Brandbergen, migrationsverkets frågor, SFI, is i benen, vräkning, ansträngning för att hitta rätt ord i översättning och rätt ingredienser till maträtterna, storhandla utan bil, fel kläder på skolgymnastiken, att som vuxen lära sig cykla, ekonomiska bekymmer, arbetsförmedlingen, utanförskap, rasism/exotifiering och ”white saviorism”. Men också den kongolesiske utvandrarens redogörelse för mottot: On se débrouille (att göra det bästa av vad man har). Klärvoajans och vidskepelse, kindiko (häxkonst) och kristendom, samarbete med kolonisatörer och den gemensamma sången som förenar. Det var förbjudet att trumma när belgarna bestämde. Jag blir intresserad av och läser mer om politikern Patrice Lumumba.
Ibland glimrar Mpoyis prosa till och försätter mig i ett epifaniskt tillstånd. Till exempel när hon skriver om hur Mas mammas hängivenhet och övertygelser som var viktiga för hennes överlevnad kom att kväva nästa generation. Ma i sin tur, växer upp i trygghet och har tid att tänka, läsa och engagera sig politiskt. Sen dör Mas mamma utan att någonsin förstå sig på sin dotter. Eller när det handlar om min favorit; den fula affärskvinnan Luboya som ser sitt (bristande) utseende som en möjlighet (slippa bli gift med en man). Det handlar om moderskap och dess enorma (ibland orimliga) betydelse i människors liv, om att ha en farmor/mormor (koko!) och hur detta hänger ihop med förtröstan.
Det här är en alltför splittrad historia som tycks vilja ha med allt vilket gör att jag som mest blir måttligt intresserad. Däremot älskar jag historien om Mazakongoli så mycket att jag vill spara den här:
”För länge sedan levde en människa, låt oss kalla den Mazakongoli. På den tiden hade människor inte blivit kött och blod ännu utan de var av jord och luft och vatten. De visste inte var en började och en annan slutade. Så de levde så, glada att vara ett. Men Mazakongoli var frågvis. Alla var vana vid Mazakongolis frågor. Va är upp, vad är ner? Vad är det? Varför är det? Hur är det? Men så en dag ställde Mazakongoli en ny sorts fråga. En fråga som var som ett snitt som gick genom Mazakongoli och Mazakongoli var plötsligt inte längre en del av alla. Mazakongoli var ensam i sitt huvud. Alla som hörde och upprepade Mazakongolis fråga blev också de separerade från varandra och fick hud. Varje gång någon ställde frågan vem? skapades en ny seperation. De där är dem, sa vissa. Det här är vi, sa andra. Så blev människan till. Hon fortsatte att fråga vem? och delade sig varje gång.”
Jag borde väl inte skriva offentligt vad jag tycker om den här serieboken. Men det verkar som att jag är på väg att göra det i alla fall. Jag tillhör antagligen inte målgruppen, jag är för gammal och konservativ, dessutom cis, hetero och radikalfeminist. Man kan om man brukar använda begreppet transfob gärna sluta att läsa här.
Jag stör mig nämligen avsevärt på både Diana & Charlie:
1. Jag förargas av att psykisk sjukdom och trans ALLTID hör samman i kulturen men ALDRIG att den osäkre transpersonen som tvivlar på allt och lite till skulle tvivla på om kanske lusten att transitionera faktiskt kommer ur psykisk sjukdom. Att vara trans kanske är ett symptom på något annat? Som i Charlies fall? Hen säger:
2. ”Jag lever i nån sorts vacker mardröm av alkohol, knark och vassa saker.” Men det är inte vackert med ångest. Att identifiera sig med sin sjukdom är ett vanligt problem som man förstås alltid bör kämpa emot då det medför försämrad sjukdomsbild. Eftersom trans och psykisk sjukdom är som ler och långhalm (i alla fall i kulturen) bygger inte sällan transpersoners identiteter på destruktivitet i en utsträckning som jag uppfattar som koketterande – som om ångest vore något exotiskt. Diana och Charlies looks är: ”Snygg, utmattad glamsophög” och ”labil svinpackad glitterkompost”.
3. En anledning till att transpersoner mår dåligt är samhällets etiketter och fack som man helst ska passa in i för att inte bli ifrågasatt eller i värsta fall utsättas för mobbning och hatbrott. Men sällan har jag mött två karaktärer så besatta av just etiketter som Diana och Charlie. Charlie vet inte vad kärlek är (det visste inte jag heller som sjutton). Hen vet inte vad kön är heller (snopp/snippa kanske?). Men hen vet att hen inte är cishetero.
4. En annan anledning till transungdomens dåliga mående är föräldern som nekar medicinsk behandling. Först när Diana fyller arton kan hon påbörja hormonbehandling. Fint dock att författaren inte skapat pappan till en demon, utan till en vanlig trött pappa som inte kan ställa sig bakom att hans barn ska stoppa i sig artificiella hormoner med oklara risker.
5. Jag får nästan lite panik av att läsa om relationen mellan Charlie och Diana. Inte bara för att de triggar varandras ångest och missbruk utan för att Charlie är beroende av Diana på ett vidrigt sätt. Man får hemskt gärna skriva om osund vänskap, men jag hade önskat att det slutade realistiskt med att vänskapen bryts och att Diana släpper Charlie.
Jag är så fruktansvärt fyrtioplus och tyngd av döden. Min inre sjuttonåring är uppenbarligen spårlöst försvunnen. Kanske är det därför jag känner FÖR I HELVETE SKÄRP ER! BORTSKÄMDA JÄVLA UNGAR! Alla kan inte få allt. Människan kan inte hålla på och välja allting. Diana och Charlie har kärleksfulla föräldrar, boende, mat, vänner, kläder, studiebidrag. Kan de nöja sig eller! Kan de åtminstone sträva mot att acceptera att det är svårt att vara människa, mer eller mindre för alla. Livet är orättvist, vissa människor får i princip allt och andra nästan ingenting. Och när Charlies fantastiska mamma säger till hen: ”Kalla aldrig dig själv jobbig igen, dumma unge.” Så vill jag krama om mamman och säga: Hen ÄR jobbig. Stackars dig!
Men bara för att jag KÄNNER så, betyder det ju inte att det är rätt. Hepp!
Kropp/naturlighet, förnuft/vetenskap, graviditet och jämställdhet är de fyra hörn som bildar kvadraten Livbärarna.
”Vi fick såklart inte se groddarna, inte på nära håll. Men vi kunde se in i salarna där de låg och växte. Prydligt ordnade rader av genomskinliga vaggor. Med sladdar hängande från varje livkapsel. De berättade att salarna hade en temperatur på 37 grader under dagen, att samtalen som fördes i personalrummet leddes ut i högtalarsystemet för att groddarna skulle få en känsla från språk redan från start.”
Mirjam har tillsammans med sin sambo Teo blivit gravida ”på eget bevåg”. Men det visar sig att embryot växer lite dåligt och det finns en risk (1/10) att grodden inte klarar en ”plantering” – det vill säga plockas ut ur livmodern för att placeras i en livkapsel. Teo vill ta risken och plantera men Mirjam vill behålla barnet i sin kropp, det är dock inte etiskt försvarbart och Mirjam måste ta till flykten.
Möjligen tänker sig Ina Rosvall att den här dystopin skulle kunna bli verklighet en dag om man fortsätter förbigå att vi har de kroppar vi har, med vilka män varken kan bära, föda eller amma barn. När man framför den kvinnliga kroppens nativa beteende prioriterar förnuft, vetenskap, bekvämlighet, riskminimering, perfektion och jämlikhet har vi glömt att även människan är ett djur. Alla som fött barn vet det. Kroppen vet saker som inte hjärnan vet. Vi varken kan eller ska kontrollera och veta allt. I den här sci-fi-verkligheten har feminismen faktiskt gått för långt (trodde aldrig jag skulle skriva det). Fast egentligen inte, här begås ju samma fel som i delar av USA, Polen, Egypten och andra länder, och det är att negligera kvinnans rätt att bestämma själv om hon vill abortera, plantera eller föda. Det är bara hon som är gravid. Jämställdhet kan aldrig gå före rätten att bestämma över sin egen kropp, det är en paradox.
”Det var som om min kropp fått en röst. Kanske hade den hela tiden talat och det var först nu jag förstått att lyssna. Det var därför jag tyckte om att ha mens trots att det på ytan mest var besvärligt. Det var som en påminnelse, du har en kropp, du är en kropp, den här kroppen. Det fanns så mycket med den som jag inte förstod, inte kände till men som jag ändå var.”
Otroligt starkt ämnesval med tanke på att vi redan börjat göra industri av närhet. Vi lever i ett samhälle där valmöjligheterna är större än vad vi behärskar, där kontroll, mätbarhet och ekonomi får styra framför förundran, sinnlighet och situationskänslighet, den naturliga kroppen är på utgående och anses inte sällan fel. Till exempel är ”naturlig sminkning” en grej.
Men sen är Livbärarna inte speciellt intressant ändå. Spänningsmomentet får inte igång mig. Inte Mirjams ältande som hon riktar mot duet i magen, heller. Det finns ju faktiskt ett starkt narrativ som representerar den naturliga kvinnokroppen så artificiella livmödrar känns inte speciellt rimligt.
Jag brukar beskriva och tagga en bok som humoristisk om det är författarens intention och om jag skrattar minst en gång. Men efter att ha läst D e kroniskt krävs kalibrering, humoristisk litteratur får en ny innebörd. Jag visste inte att böcker kunde vara så här roliga. Författaren ställer mörkret på scenen för läsaren att sardoniskt skratta åt. När jag inte småskrattar gapskrattar jag alltså åt… eh döden. För det är temat här. Att det var möjligt? Förmodligen bara CRFN – Sveriges roligaste geni, som kan förpacka existentiell skit så snillrikt.
”…en kort kvinna med långt brunt hår, men med fem centimeter vita hårstrån, likt ett påskägg ombundet med en präktig rosett, en sån som Madicken hade i håret, fast runt skallen, som hos en påssjuk, en käklinje som horisonten över havet en disig dag, finns det en horisont? – ett öga där ett blodkärl löpte, en röst som en tjäders…”
Så beskriver hon sig själv, Anne. Anne är fyrtio och har ångest, latinamerikanskt ursprung och två döttrar. Hon är författare, gift och har två bröder varav en är död. Ni fattar, författaren har typ skrivit om sig själv, fast i en parallell värld. Det är modigt att dikta fram en protagonist så lik en själv, och det är väl därför det blir enormt bra. Nu tänker jag dock tvinga mig att släppa huruvida Annes liv överensstämmer med CRFNs och låta texten tala i egen rätt. Det gör den nämligen med bravur.
”Som gravid var jag skyldig samhället en ursäkt då jag successivt hade slutat bidra till det. Jag konsumerade varken upplevelser eller varor.” […] Innan hade jag dragit mitt strå till stacken med att lysa upp ett rum, le åt en busschaufför, göra några gubbar kåta.”
Anne är förmodligen inte helt enkel att gilla, svårast är det nog för henne själv. Jag började älska henne i samma stund som hon etiketterar sjukgymnasten hora. (Jag är sjukgymnast.) ”’Hur mycket väger du’, frågade sjukgymnasten utan att låtsas om att hon var en gränslös hora. Hon stod bredbent i marinblå byxor och piké.” Anne berättar för oss allt vad människan är (därför används ordet äckligt ofta). Hon förkroppsligar den motsägelsefulla, fåfänga och ofullkomliga människan som håller på och kämpar så mycket, mest mot den utmätta tiden.
Anne önskar sig en eltandborste för att hon vill vara en sådan som önskar sig en eltandborste, men blir förtvivlad när hon får en. Ha ha! Hon vill att hennes partner (enligt ideal) ska se hennes riktiga jag och inte stirra sig blind på banala jävla önskelistor. Den kroniska smärtan är sorgen som Anne gömt undan men som tvingar sig till ett uttryck. Hon lever i en verklighet som göder smärtan. Ett samhälle som vägrar benämna mörkret rår heller inte på att bekämpa det.
”Tyvärr, eller vad man ska säga, så styrs inte livet av individen. Livet styrs av tiden (kronos). För enkelhetens skull kan vi kalla tiden döden.”
Det är en fragmentarisk, brutal och underhållande skrift som man läser och njuter av för dess egen skull. Inte för att komma fram till slutet, inte för att få reda på egentligen någonting. Man vet redan vad det rör sig om; vi lever nu sen är vi döda. Det finns en liten handling som börjar med att Anne söker vård för sin kroniska smärta. Men mestadels består boken av korta essäliknande avsnitt, inre monologer som avhandlar minnen från ungdomen som flytt, analyser av vår samtid, vad det är att vara människa och varför det gör ont. Det här är finaste litteratur, det är hantverk och kunnande det vill säga konst. Det är relevant, för Sverige i tiden, originellt, imponerande och fascinerande, det väcker tankar och känslor och det vidgar min värld.
Språket är dynamiskt, ofta intelligent och intellektuellt, ömsom vardagligt, ömsom fult. Prosan är präglad av realism, regelbrott, engelska ord och talspråk. Med en imponerande fingertoppskänsla lyckas hon utstråla både kaxighet och ödmjukhet. Hon håller modaliteten nere och komplexiteten uppe bland annat genom att skriva påståenden men avsluta med frågetecken. ”Mögel har en höstlig kvalitet?” ”Uttalandet av viljan var en motståndshandling?” Hon är som en mix av Ottessa Moshfegh och Michel Houellebecq med sin svarta humor och skarpa blick för samtidens detaljer som bottnar i maktstrukturer kopplade till ras, klass och kön. Alla tre går i samma koppel av existentiell filosofi. CRFN förenklar ingenting vilket gör att saker är på fler sätt samtidigt och ofta med ett visst mått av oklarhet.
”Hon var en öppen spis i andra människors liv, men en öppen spis är inte till för sig själv. Den är till någons tjänst. Jag vill inte att det skulle vara så. Men det var så. Det fick mig att vilja dö. Eftersom det inte var socialt accepterat med självmord hade jag utvecklat kronisk smärta utan egentlig orsak som det stod i mina journaler. Så extremt typiskt tjejer.”
Jag har tidigare – högst mediokert förstår jag nu – resonerat kring fyrtioårskrisen, här och här. I D e kroniskt reder CRFN ut och försvarar begreppet. Problemet tycks ligga i att först är man ung med en verklighet att förhålla sig till, som ska bli bättre sen. Man är någon form av idealist, vissa lyckliga nog att hoppas, man tror på en framtid som skiljer sig stort från föräldrarnas leverne. Att man går på en utstakad väg mot sitt eget mediokra livsöde, fattar man inte. Förrän man blir fyrtio. ”Som om livet när jag blint skapade det själv, blev en likadan version av det jag redan visste.” Nu inser man att man själv är en sådan människa som äcklat en. Man är trött, tråkig, fet, ful och ointressant, man är sin mamma, tyngd under ansvar för andra. Som ung lever man i en lögn som man i medelåldern genomskådar. Det är nu för sent för något annat, och för sent för att skylla på andra. Man inser att ens egen vilja kunde haft betydelse om man förstått att uttala den. Dessutom eftersom Anne är kvinna förlorar hon sin funktion som erotiskt subjekt och objekt.Den kvinnliga kroppens förfall tar inte sällan stora kliv framåt i på grund av graviditet. Man fattar att döden inte är något som ännu ska hända, utan att den händer nu hela tiden.
”Vi var så stora att vi kunde beställa öl och så mycket barn att inte bli deprimerade av det.”
Jag tror att CRFN kan vara min generations röst. Hon beskriver åttiotalisterna som världsfrånvända, vi är summan av dekadens. Vi blev unga i en tid då bortförhandlandet av kärlek höll på för fullt. Beroende och känslor skrämmer oss. Vi har inget minne av krig. ”Våra föräldrar är livsförkastande boomers som ägde världen. Inget berörde oss. Vi behövde inget. Vi hade ingen fantasi att förstå lidande, varken bakåt eller framåt.” Vi skapade oss en framtid utan botten. Vi är passiva, saknar doktrin, suger på att säga vad vi vill. Vi pratar om att vi behöver köpa saker, skilja oss, starta företag, resa etcetera. Att vilja något är att ta en risk och en form av ansvar. Vi lever i en porrskadad, ytlig, rasistisk, patriarkal och klassindelad värld. Botox är en väg bort. Vi sätter upp konvexa bänkar så att hemlösa tippar av. Vi har teknik så att vi kan välja att behålla eller abortera foster med downs syndrom. Men vi tipsar varandra gärna om alla psykologer som kan komma till undsättning. ”Psykologi är kvinnans sanning. […] Allt är ditt fel. Kroppens dysfunktion är språket för det.”
”Att gå i terapi var att sminka sig jättelänge.”
”Ingen hade hållit på med kristaller och skit om det hade funnits vård för kvinnor. […] På självmord och kristall väljer man kristall. […] När SSRI:n inte hjälper den här vändan heller är steget försvinnande litet från att rådfråga kaffesump på frågan som är kan det här vara livet.”
Jag ska försöka hejda mig nu, men vill bara avslutningsvis lyfta hur smart hon skriver om aerobics som en förberedelse för något annat och inte en sport i egen rätt. Aerobics handlar om att rusta inför kärlek, i den finns ett löfte om framtiden. Den här boken är värd att läsa bara för hur hon sågar Amelie från Montmartre. Och sist men icke minst. Hon skriver om SEX OCH BRÖSTMJÖLK I SAMMA SITUATION. Äntligen! Har länge stört mig på dess frånvaro, lever vi i ett porrsamhälle eller inte liksom? Vredens druvor bjöd på del ett för snart ett sekel sedan. Först nu kom del två.
Ge nu den här extremrealistiska satiren en chans, eller två. Rörig ordsallad säger någon (snälla läs i alla fall avsnitt 99 och 118 och 142 innan ni ger upp). Det är möjligt, men uppfyller ändå mitt maxantal av fem stjärnor flera gånger om. Det här är en bok att köpa, läsa, stryka under i och läsa igen. Det här är ett konstverk. Jag ska fanimig rama in den.
Med den här klassiska amerikanska romanen från 1929 tar sig författaren an rasifiering på ett väldigt elegant sätt. Konstigt och dumt att den inte översatts förrän nu, men bättre sent än aldrig. ”Rasproblemet” och hur det såg ut för ett sekel sedan gestaltas av huvudpersonerna Clare och Irene som är svarta men passerar som vita – ett i sig rasistiskt påfund.
De var vänner som barn och stöter efter många år på varandra på en flott hotellterrass bara för vita. Clare lever numera alltid som vit och har klippt alla band till den svarta identiteten. Hon är gift med en vit, rik och rasistisk man som inte vet att hon är svart. Irene är gift med en svart man som inte passerar. Hon lever ett tryggt liv och kommer snart att besväras av den oerhört karismatiska och förtjusande Clare.
Det segregerade samhällets rasistiska strukturer påverkar givetvis de två kvinnorna på olika sätt. Det är med hög insats Clare spelar vit. Det är farligt, hon står ensam och förnekar sig själv när hon allierar sig med sina förtryckare. Men å andra sidan vinner hon en sorts trygghet, dörrar som annars skulle vara stängda öppnas för henne i och med vithetsnormen. Vad är rätt och fel? Den här romanen spelar flipper med moralen.
”Hon var fången mellan två lojaliteter. Olika men ändå lika. Sig själv, sin ras. Ras. Det som fjättrade och kvävde henne vad hon än gjorde. Eller om hon gjorde ingenting alls, skulle nånting komma att krossas. En person eller hennes ras. Clare, hon själv eller rasen? Eller kanske alla tre?”
Så vad är ras? Ett skämt enligt Nella Larsen. En genetisk fantasi, en föreställning enligt Toni Morrison. Utan rasism skulle inte begreppet ras finnas.
Jag älskar temat, karaktären Clare och slutordet av Brit Bennett, jag gillar också det gammalmodiga språket, däremot tycker jag inte alls om slutet.
Senaste kommentarer