Jag hatar samtiden (eller är ev bara gammal)! Delvis beror det på, tror jag, att man egentligen inte får hata i vår samtid eftersom dumskallarna ockuperat det. De som högt och ljudligt uttrycker hat är inte sällan korkade rasister eller högermänniskor som kör SUV eller korkade rasister OCH högermänniskor som kör SUV. I vilket fall vill jag inte förknippas med bittra otacksamma borgarbrackor som skyller allt på invandrarna och säger saker som att ”det var bättre förr”. Därför är det fint att mötas i hatet med Nanna Johansson som så klokt påminner om att samtidigt älska människorna. Det är inte individers fel att människor i flock gör mos av allt som är fint.
Vår samtid borde vara glad, äntligen har den fått en egen satir som den tiggt om så länge.
Plötsligt älskar jag att hata samtidens vita kränkta män, telefonköer, prestationsångest, klimat”lösningar”, arbetsmarknad, inlägg på sociala medier, tala-ut-mentalitet, näringslivsfokus, inspiratörer, utseendefixering, inredningsbilder och ojämlika tandhälsa som tyvärr bara är ett av flera exempel på befästandet av klassamhället. Johansson får mig att skratta, åt det jag hatar och åt mig själv eftersom jag jävligt nog också är en del av samtiden.
Med tanke på att den medborgerliga aborträttigheten tagits bort i USA känns det passande att ge sig in i den amerikanska jämlikhetsdebatten i samröre med en feminist. Den här moderna klassikern är dock från 1999, nu översatt till svenska.
Elisabeth S. Anderson, professor i filosofi, vill (och lyckas) med sin essä omdana jämlikhetsdebatten. Hon går i polemik mot ett gäng personer så kallade turegalitarister vilka förespråkar ”jämlikhet i lycka”. Första halvan ägnas åt att förklara på vilka sätt de har fel. Andra halvan handlar om hur vi kan göra demokratisk jämlikhet istället.
Hon hävdar att turegalitarister som tror på jämlikhet i lycka misslyckas med att skapa ett fritt samhälle av jämlikar för att kombinationen av kapitalistiska och socialistiska institutioner reproducerar de stigmatiserande fattigvårdslagarna som innebär statlig hjälp endast för dem som accepterar underordnad status. Författaren vänder sig mot turegalitaristers distinktion mellan de oförtjänt (medfödd skada) och de förtjänt olyckliga (skada pga kör rattfull). Översatt till abortfrågan skulle turegalitaristerna kanske godkänna abort vid oönskad graviditet efter våldtäkt men inte efter frivilligt oskyddat samlag. Jämlikhet i lycka medför egoism och självtillräcklighet som norm för människor och låg status för de som ”väljer” att vårda andra (mestadels kvinnor) trots att det är dåligt betalt vilket medför att de blir beroende av andras (mestadels mäns) inkomster.
Jämlikhet i lycka är med andra ord en paradox, lika omöjlig som patriarkal jämlikhet och vad är ens ett fritt val? Det stora felet med turegalitaristerna är att de inte förmår lyfta blicken från pengarna. Jämlikhet handlar om mer än bara statens distribution av ekonomiska resurser.
Anderson proklamerar att jämlikhet är en moralfilosofisk fråga, en social relation som gäller medborgares rättigheter och skyldigheter gentemot varandra, och som inkluderar frihet, respekt och avskaffandet av förtryck. Hon tar hjälp av Kant och hänvisar till att varje individ har ett intrinsikalt värde som inte är villkorat av någons önskningar eller preferenser, alltså får man aldrig förslava en människa ens med hennes samtycke.
Det här är en intressant och relativt lättbegriplig essä, helt klart aktuell även ur svensk kontext då den inbegriper grundläggande spörsmål om just jämlikhet. Det offentliga samtalet skevar enormt till förmån för brott och ekonomi och de moraliska spörsmålen lyser med sin frånvaro varför det vore ljuvligt om filosofer ville ta plats i den svenska politiska debatten. Mer politisk filosofi åt folket!
När min pappa dog, för 18 dagar sedan, såddes något likt ett frö i mig. Något som under de här dagarna vuxit. Att läsa den här boken har fått det att slå ut.
Jag blev rekommenderad den här boken av en ny vän, undrar om hon kunde ana i hur god jord det boktipset skulle falla. Jag var inte direkt taggad initialt men redan efter några sidor liksom sögs jag fast. Det är som att texten är riktad just till mig. Jag sträckläste från pärm till pärm, avbröt inte ens för att gråta utan lät tårarna rinna bara. Lugnt.
Charlotte Qvandt är 25 år när hennes älskade mamma Eva (som varit ensamstående med henne), får cancer. Texten består av dagboksanteckningar från tiden 2008 när mamman blev sjuk och dog samt anteckningar som författaren lagt till i efterhand. Det är en fin och öppenhjärtig liten bok, den är sorglig, hemsk OCH hoppfull. Jag tycker ni ska läsa den. Vad den framförallt gjorde för mig var att väcka lusten att skriva om min pappa. Så det tänker jag göra.
Mamma Eva blev diagnostiserad med lungcancer fyra månader innan hon avled, min pappa hade sin diagnos leukemi (KMML) i fem. Han blev 72. Hon bara 57. Pappa höll humöret uppe genom oron, provtagningarna, inläggningarna och den sista tiden. Han skämtade, skrattade och fick mig och min syster som var med honom, att tänka på annat. Vi kunde mellan varven vara tillsammans som vanliga människor, inte som en sjuk pappa och ledsna döttrar. Det satte jag ett enormt värde på eftersom det gjorde att jag orkade. Jag blev väldigt trött, som Qvandt också intygar. Men om man dessutom ska gräla och ta emot någons frustration, blir man säkert ännu tröttare. Jag menar inte att en sjuk förälder inte får visa sina negativa känslor inför sina vuxna barn, jag menar att jag tolkade min pappa som ansvarsfull och som en ”riktig förälder” när han höll ihop och var positiv. Det var väldigt fint, eftersom det tillät mig att bete mig som jag önskade, det vill säga att vara där med honom. En av de första sakerna jag fick ur mig när han somnat in var att han dog med flaggan i topp. En av de sista sakerna han sa var att han berättade för min man att doktorn varit inne (några timmar tidigare) och konstaterat att det inte gick att göra något mer medicinskt. Allt annat som rörde sjukdomen pratade vi om, men det här negativa beskedet ville han inte belasta mig med (tror jag). Det gör mig väldigt rörd.
”Mamma sa ofta att det inte bara är den döda man saknar, utan att man också sörjer sig själv. Den personen man var när man var tillsammans.”
Jag minns – likt författaren – med skärpa den sista gången pappa, du, var utomhus. Jag och lillsyrran hjälpte dig med viss möda över till rullstolen som vi sedan turades om att köra. Utanför entrén vid sjukhuset tog du ett dubbelbloss, kanske anade du att det var din sista chans. Dagen efter, på din dödsdag ville du ut och röka och vi försökte, jag pratade med personalen, men du blev för dålig för snabbt. Jag sa det till dig, att nu är du för sjuk pappa så det blir svårt att få till det där blosset. Jaha jojo men då struntar vi i det, sa du, med en positiv klang i rösten, bakom syrgasmasken.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.” / Göran Tunström
Jag är 42 år när jag förlorar min pappa och författaren bara 25 när hon förlorar sin mamma, kanske förklarar det att våra cykler av insikt och förhållningssätt skiljer sig åt. Jag förstod tidigt i sjukdomsprocessen att pappa skulle dö. Jag tog rollen som medföljande, ”självutnämnd sjukdomsexpert” och stöttande person. Jag undvek att visa mig ledsen inför pappa för jag upplevde att det var så han ville ha det. Stackars Qvandt vill fortfarande vara barn, förstås, bara 25 år. Hon är van med rollfördelningen att det är mamman som tröstar och kramar. Men även hon tvingas inse att hon måste vara den som stöttar och hon slutar prata om sin oro med sin sjuka mamma. Det är en mycket tung passage. Men vi klarade det, både hon och jag.
Jag har så länge jag kan minnas varit aktivt rädd att min pappa (och mamma) ska dö. När jag var ung var jag rädd att förlora min pappa av bland annat det skälet att jag tyckte att vi hade mycket som var oavslutat. Men nu innan han dog tycker och tror jag att vi kommunicerade allt vad vi ville och behövde. Vi fick ett fantastiskt fint slut. Jag kan inte nog betona hur glad jag är för det.
Det märkliga, oerhörda och hoppfulla som slagit ut i mig som en väldoftande syren är det som Charlotte Qvandt formulerar:
”Rädslan för döden var liksom värre än själva döden.”
”Jag saknade mamma när hon var borta, men hon var en nebulosa och pappa en svart galax som bestred alla fysiska teorier – min bror var den första materia runt vilken jag antog fast form.”
I ett rasande tempo, med en ordrik textmassa som liksom väller över läsaren förtäljer Claudia Durastanti om sin uppväxt och sina föräldrar. Jag tolkar henne – till en början – som Italiens svar på Caitlin Moran på grund av lika skarpt intellekt, bitsk humor, forcerat språk, osentimentalt förhållningssätt och med lika långt avstånd till självmedlidande.
Hennes föräldrar hittar jag dock ingenting att jämföra med. De är extremt extrema och så är de döva. Verkligheten överträffar fiktionen brukar man säga, det här är så osannolikt att det måste vara sant.
”..allt som mina föräldrar rör vid påverkas av deras dekadens, de är en kung och en drottning med undergörande förmågor som i stället för att bota sjuka eller uträtta mirakel får alla levande varelser i deras närhet att förlora sitt sammanhang och hemfalla åt ett inneboende vansinne.”
I andra halvan saktar texten ner och jag uppskattar den delen mer. Texten speglar väldigt väl först barnets uppfattningsförmåga sedan den unga vuxna och så småningom en mogen människa som förmår adekvata självreflektioner och skarpa iakttagelser om mellanförskap, språkförbistringar, sanningsmodaliteter och fattigdom:
”Min bror lägger inte alls samma vikt vid det här som jag, vilket visar att den som tillhör en låg samhällsklass inte ingår i någon klibbig och suddig massa där alla individer gör anspråk på samma rättigheter och samma minnen. Han skiljer på ren fattigdom och oförmågan att förvalta sina pengar, och menar att det var det senare som kännetecknade vår barndom och tonårstid. Men vad är fattigdom om inte en situation där man saknar möjlighet att göra misstag med pengar och beskriva som slarvighet som något excentriskt?”
Jag tycker det här är en strålande utvecklingsroman, tack vare just stilens innovation och förändring tröttnar jag inte. Det blir inte förutsägbart eller tröttsamt som hos Moran, tvärt om. Däremot ganska spretig och splittrat, inte helt lättläst.
”Jag har vuxit upp med den motvilliga övertygelsen att jag skulle bli räddad, nå evig trygghet genom att sätta min lit till en annan människa. Det är en föråldrad idé som har kullkastats av det västerländska samhället och av psykoterapin – ingen är väl beroende av sin partner idag, och om några ändå är det beror det på att de är omedvetna och lågutbildade, och har ett osunt beteende – men en del av mig tror fortfarande att det finns något viktigt i att överlämna sig på det där sättet, i den klarsynta tilliten.”
”Nu får det fan vara nog. Nu måste man beta av puckeln med mejl och tänka ut rätt blandning av bedövning och belöning. Ost på kran, vin på kaka, […] med vitaminer och syrligt kött att de vitaliserar hela själen i en enda lång smekning. Nu måste man rädda pandorna och demokratin. Nu messar man de hemlösa. Nu mår man riktigt dåligt. Nu bokar man kurs i att finna nuet. Nu jävlar ska det bli spikmatta och klangresa, nu jojnar man after worken. Nu ringer man maken och ber honom hämta. Nu svarar han. Nu pratar man med honom, nu försöker man prata med honom, och vabba, flyter det?”
Ja! Panta rei, det flyter! Det här är något helt eget, det liknar inget annat. Jag känner igen andemeningen, pessimismen och misantropin som Daniel Sjölin utvecklade i Underskottet men som gör sig mycket bättre i det här formatet. Det här är en tät och förbannat rolig novell från 2014, som finns på Spotify, här.
Sjölin är bestört över var den moderna västerländska människan har hamnat, hur vi lever, vad vi tänker och vad vi gör – allt för att få byta ”grevé till gruyère”. Vi förstör planeten, vi roffar åt oss av resurserna och så är vi inte ens nöjda utan alla verkar längta någon annanstans. Vi vill egentligen bara gå hem.
Författaren är en av oss det är nog därför han är så stressad och liksom skriker. Med en enorm intensitet och ett lekfullt språk låter Sjölin vardagsrealism möta existentiella frågor i en dystopisk framtidsversion där allt har sålts ut och privatiserats, där de fria valen knäckt oss, där den gröna omställningen gått åt helvete och där den sista ungen är diagnostiserad. Det här är smart samhällskritik som fick mig att skratta högt många gånger. Mitt intresse svalnade dock lite mot slutet.
Den här (ljud)boken om det värsta som kan hända har hypnotisk effekt på mig. Jag sugs in i Marie Richardsons röst som läser den här poetiska texten väldigt fint. Omtagen laddade med mer detaljer och starkare känslor för varje gång. Oerhörd smärta. Panik. Rädsla. Vrede. Och sorg förstås.
”C.S. Lewis skriver i Anteckningar under dagar av sorg: Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. Jag är inte rädd, men upplevelsen påminner om rädsla. Panik som en gejser i kroppen. Den skjuter sitt giftiga vatten upp från urgrund till kräldjurshjärna.”
Författarens son dör 25 år gammal.
Naja Marie Aidt söker tröst i litteraturen och delar frikostigt med sig av de mest fantastiska citat. Det här är en liten bok men en stor och drabbande läsupplevelse.
”Jessalyn är fast besluten att aldrig vara dyster. Eller ge intryck av att vara det. För vem vill ha en dyster hustru?”
Jag är fast besluten att aldrig mer läsa något av Joyce Carol Oats. Eller ge intryck av att vilja göra det. För vem vill vara en dyster hustru?
Jessalyn (vad är det för ett namn ens?) är en UNDERBAR hustru som känner ansvar för sin man – patriarken Whitey – till och med efter döden. Hon visar sig aldrig offentligt utan smink. För henne går alltid uppfostrad artighet före de egna känslorna. Hon får dock diarré på grund av sorg efter sin man, vilket jag trodde skulle kunna rädda den här mastodantromanen från lägsta möjliga betyg. Men nej, nu när jag lyssnat på hela vet jag att lägsta möjliga betyg måste det bli.
Jag blir enormt irriterad på henne och på alla(!) karaktärer i den här romanen som har det gemensamt att de är orealistiska och totalt dumma i huvudet. Jag tycker inte om dem och jag bryr mig inte om hur det ska gå för dem. De är korkade, giriga, rasistiska, egoistiska, mår skit och förmår inte ta ansvar för sina egna känslor utan skyller på varandra eller ännu hellre på sin ”estetiska” bror Virgil (den enda ”kloka”) som är lika orealistisk han. Jag befarar att författaren vill påvisa hur tokigt det kan bli ”när tuppen lämnar hönsgården”.
Ett tag trodde jag att det här skulle vara en slags utvecklingsroman om den uppoffrande livegna kvinnan som blir fri (från sin man) och slutar bry sig om vad andra tycker. Hon skippar sminket, hårfärgen och klackskorna, hon vill bli av med sin minkpäls, hon orkar inte vara mormor, men sen stagnerar det. Så var det nog inte. Men vad var det då?
Splittrat och alldeles för långt.
Jag förstår verkligen inte alls poängen. Finns det någon? Det är så mycket som är konstigt. Exempel på konstigheter: En uteliggare som blir inbjuden i huset visar sig vara en galning, varför? Det beskrivs som olidligt smärtsamt att göra mammografi. Eh va?
Språket är bedrövligt (kan delvis bero på översättningen) och den mångordiga adjektivrika massan bara vägrade att ta slut (ljudboken är 30 timmar). Exempel på irriterande språk: ”Hennes alldagliga, tuffa, älvlika ansikte.” Eller ”De växlar blickar av manlig bestörtning”.
Det är förstås jättebra att lyfta problem med polisbrutalitet mot svarta, är det vad hon vill? Varför i så fall på detta sätt genom att en vit man också blir misshandlad? Eller vill hon informera om trikotillomani? Har Oats fullständigt förlorat tron på mänskligheten och vill smitta sina läsare? Får hon betalt per sida? ELLER VAD? (Hon ska ju vara bra, jag läste Blonde och Fallen en gång och har för mig att de var bra.) Har hon tappat det?
”Man är inte lyckligare än sitt minst lyckliga barn.” Kanske det enda vettiga jag tar med mig från den här jävla boken.
Ja, jag har ett litterärt självskadebeteende, borde naturligtvis inte lyssnat klart. Ska undvika amerikanska mastodantromaner i fortsättningen och böcker från HarperCollins.
Hon är 19 år, från överklassen och förälskad i mannen hon är förlovad med när han på en bal väljer bort henne till förmån för en vacker främling. Hon känner inte direkt någon smärta men tio år senare förstår vi att hur hon blev ratad tog henne mycket hårt. Hon är gift med en annan man och har tre barn men är deprimerad, känner varken smärta eller glädje. Lols hänförelse – som titeln belyser – pekar på vännen Tatiana Karl och hennes älskare som möts på ett hotell. Lol blir voyeur vilket går helt i linje med hennes alienation till omvärlden. Och helt i linje med vad det verkar Duras idé att meningen med livet är passionen, inte långvariga relationer eftersom de stagnerar (jämför De små hästarna i Tarquinia).
Förutom passion är det är smärta, rågfält, hotell och stora känslor som leder till att kvinnor svimmar. Kärlekslösa äktenskap och passionerad men omöjlig kärlek bredvid – som sig bör i en Duras-roman. Berättandet pågår främst via dialoger, mellan män och kvinnor (som inte är gifta) medan de dricker sprit och svettas.
Jag gillar det osäkra och hemliga berättarjaget. Han är bekant med Lol förstår man, men vem det är förblir osäkert ett bra stycke in i romanen. Berättaren erkänner sin osäkerhet och att han emellanåt hittar på vilket inbjuder läsaren till en lek med sanningen som intresserar mig. Handlingen fokuserar berättarens (resultatlösa) försök att förstå sig på Lol. Ingen känner henne, kanske inte heller hon själv. Det är tydligt att för Lol är det inte bara svårt att vara kvinna – utan människa.
”Hon betraktar stötvis, hon ser dåligt, sluter ögonen för att se bättre, öppnar dem igen.”
Den här romanen pågår i två nivåer; en fysisk och en metafysisk. Det är främst den sistnämnda som intresserar Duras. Romanen saknar dramatisk kurva, klimax och upplösning. Men den är ändå dramatiskt från början till slut, och intim. Enormt intim. Boken är ”bara” 170 sidor men Lols deprimerade person påverkar mig så starkt att det blir liksom kvalmigt. Jag vill därifrån, andas frisk luft.
Det är rent märkvärdigt hur hon kan gestalta och skapa emotioner i läsaren. Och hur hon kan skriva eggande och sexigt utan att det blir obehagligt explicit. Jag tror mycket ligger i att hon är sparsmakad och lämnar utrymme åt läsaren att fylla i luckor. Det känns som att jag kommer att minnas vissa av scenerna för alltid exempelvis när Lol ligger i ett hav av råg, vilsen i sina minnen och i sin sorg. Fantastiskt fin feelbad.
Tänk ändå va, att få mejsla fram sin kvinnas drag och kroppsdelar just som man vill ha dem. Och hon skulle vara evigt ung. Aldrig skulle hon gnälla, tjata, bli besviken eller kränkt utan alltid vara sval som marmor. Inte heller skulle hon svettas, lukta, säga nej eller ens säga något alls.
En incels dröm? Inceln i den här mytiska berättelsen som Ovidius från början är upphovsmakare till är Pygmalion – kung på Cypern. Han tycker att prostituerade är obscena och han äcklas av kvinnor. Men han vill ändå ha en, dumfan, därför skapar han en kvinnostaty i elfenben. En i hans ögon perfekt kvinna som han förälskar sig i. Han ber till kärleksgudinnan som ger statyn liv – Galatea är född. Tillsammans får de dottern Pafos och lever ”lyckliga”.
Att den här misogyna sagan har romantiserats och låtit inspirera filmer som exempelvis Pretty Woman har irriterat Miller och därför ger hon i denna fantastiska novell Galatea upprättelse. Åh det är så härligt! Slutet är underbart hemskt och tillfredställande.
Den här lilla novellen skulle kunna fungera som en lättillgänglig och informativ första läsning med syfte att få insikt i mäns våld mot kvinnor. Här finns det gamla hederliga kvinnohatet med våld, infantilisering, kontroll, idéer om renhet, sexism, svartsjuka och objektifiering.
Pygmalion framför sin sköna staty, på en målning av Jean-Baptiste Regnault (1786)
Sally Rooney kan åstadkomma långt mer på 23 små sidor än vad andra kan få fram på hundratals. Hon har ett jädrans sug i sitt språk och hennes karaktärer är levande. Mr Högavlönad är en fulländad novell som bjöd mig på en epifanisk stund. Ni måste läsa den och det innan ni läser mina avslöjande reflektioner. Rooney överlämnar åt läsaren att tyda vad det handlar om och min tolkning verkar skilja sig från somliga andras varför jag anser det vara min plikt att avslöja hur jag tror att författaren har tänkt.
Sukie är en ung kvinnlig protagonist som fokaliseras via sitt jag. Texten filtrerad genom hennes modus försätter läsaren i ett särskilt tillstånd, jag ”är” Sukie och har samtidigt tillgång till min kritiska hjärna. Jag älskar det perspektivet.
Sukies mamma dog vid födseln, hennes pappa Frank missbrukar och är nu sjuk i leukemi. Utan anknytningspersoner faller Sukie fritt genom livet och utgör ett utmärkt offer för pedofiler och sugardaddys. Nu är hon dessutom extra sårbar på grund av hennes pappas sjukdom. Nathan kommer in i bilden när han blir ombedd av släkten att ta emot 19-åriga Sukie i sitt hem. Han är 15 år äldre och passar på att utnyttja henne a la Humbert Humbert.
Märkligt nog tycks många läsare helt blinda för vad Nathan är för typ och vad han egentligen håller på med (grooming). Kanske tycker man att en föräldralös 19-årig flicka är vuxen och får ta fullt ansvar. Kanske beror det på att de luras av baksidestexten som utlovar: ”kärlek med förhinder och nervkittlande sexuell laddning”. Kanske glömmer de att kritiskt granska den unga opålitliga berättaren. Jag älskar att Rooney lämnar tolkningen åt läsaren för det visar sanningen om vår (pedofil)kultur. Just som Heidegger menar att ett konstverk kan göra.
Rooney ger många ledtrådar som stärker min tes: Sukie blir trött i Nathans närhet, han röker gräs med henne, testar henne genom att skämta om att han har flickvän, han kysste henne först, han hatar hennes ex, hon vill få vara nära honom men utan laddad uppmärksamhet, de hamnar i säng etcetera.
Det fina i kråksången är också att Rooney låter Sukie – just som Lolita – vara sexuellt intresserad av sin förövare och uppfödare Nathan. Kanske är det vad som lurar vissa läsare, de har en idé om att Sukie borde vara avvisande. Jag tror att Sukie förstår vad Nathan vill med henne och som barn brukar vara lojala med sina föräldrar är Sukie med Nathan. Han är den ende mannen som någonsin brytt sig om henne. Dessutom lever vi i en kultur där kvinnor helst ska vara kåta, glada och tacksamma om man vill ta dem bakifrån. Sukie är en duktig medborgare som gör helt rätt. Detta är mycket realistiskt och viktigt eftersom det är starkt förknippat med skam och skuld. Jag tänker på exempelvis Elaine Eksvärds berättelse om hur hon också på vissa sätt tyckte om vad pappan gjorde med henne. Sukie behöver en trygg vuxen som finns för henne, i brist på det en vuxen som finns för henne och genom att locka Nathan med sin unga kropp säkrar hon det.
Jag försöker undvika att texterna på den här bloggen handlar om mig och mitt liv, men eftersom det nu är elva dagar sedan jag miste min pappa i leukemi och Sally Rooney skriver några rader som träffar mig precis mitt i prick vill jag föra in dem här:
”Sen Frank fått sin diagnos åtta veckor tidigare hade jag ägnat min lediga tid åt att inhämta en encyklopedisk kunskap om kronisk lymfatisk leukemi. Det fanns snart sagt inte längre någonting jag inte visste. Mina studier sträckte sig långt bortom sådana broschyrer som fanns upptryckta till patienter och vidare till torra medicinska texter, nätbaserade diskussionsforum för onkologer, pdf:er med nyligen expertgranskade studier. Jag inbillade mig inte att detta innebar att jag var en bra dotter, eller att det ens var av omtanke om Frank som jag gjorde det. Jag var lagd så att jag när någonting plågade mig gärna inhämtade stora mängder information, som jag genom intellektuell dominans kunde bli herre över plågan. Det var på det här sättet jag förstod hur osannolikt det var att Frank skulle överleva. Det skulle han aldrig ha berättat själv.
”Vid kronisk leukemi kan cellerna utvecklas delvis men inte helt. […] Sådana celler kan se något så när normala ut, men det är de inte.” På samma sätt är det med ett barn som saknar trygghet, de kan inte utvecklas helt, de kan se något så när normala ut som vuxna sen, men det är de inte.
Senaste kommentarer