Mina ryska vänner av Johanna Melén

Jolka-palki! (Jäklar också, på ryska.) Det här var läsning som fick igång mig. Jag har ett stort intresse av Ryssland och Sovjetunionen. Jag vill veta mycket men vet väldigt lite om det moderna livet i Ryssland. Jag är osäker på om jag sett en enda rysk film eller tv-serie. Tveksamt om jag läst någon samtida rysk författare heller (däremot klassisk). Tips mottages tacksamt!

Jag har i vilket fall hållit väl till godo med den svenska korrespondenten som levt delar av sitt liv i Ryssland, och som skrivit ett mycket intressant dokument i Mina ryska vänner. Det börjar 1999 då Melén studerar i Sankt Petersburg med målet att lära sig ryska och skaffa ryska vänner. Hon lyckas med båda. Genom att följa vännerna Lena, Sergej, Olga, Natasja, Vika med flera kan jag åtminstone förnimma någon slags känsla av att leva i Ryssland. Melén målar fram en bild genom att beskriva hur människor beter sig, vad de berättar, hur de klär sig och hur de luktar. Hon har också gjort intervjuer.

Ryssland är då postkommunistiskt, mittemellan det gamla och det nya. Mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism. Författaren upplever ett fattigt Ryssland, med stora klasskillnader. Ibland fick medborgare lön i livsmedel, om de fick något alls. De sker två terrordåd då 1999, som landets ledning menade utfördes av talibaner tillhörande Tjetjenien. Dessa skräckinjagande upplevelser banade väg för Putin. Men redan redan då fanns misstankar om att det var den ryska säkerhetstjänsten som var skyldiga till dåden.

Här får jag lära mig om hur stort behovet var av en ny ledare då. Att Putin ansågs vara ett alternativ mittemellan sträng kommunism och fri liberalism. Den demokratiskt valda Boris Jeltsin, som ledde landet antiauktoritärt och lät omvandlingen från planekonomi till marknadsekonomi gå för snabbt, orsakade kaos för stora delar av folket. Rika oligarker och affärsmän gynnades. Jeltsin hade lyckats uppnå en förhållandevis levande demokrati, med hyfsat fria val, yttrandefrihet och frispråkig press. Men också hunger, krig och ett samhälle på randen till sammanbrott med regelbundna inflationstoppar. Priset på varor kunde variera från en dag till en annan. Putin lovade ordning och reda. Han lyckades också förbättrade ekonomin och den materiella standarden. Men han ströp demokratin.

Han satte en affärsman som opponerat sig, i fängelse. Det var slut med fri media. Under Jeltsins tid hade man kunnat se satiriska program om landets ledare. Nu blev teven något man kritiskt kunde kalla för ”zombielådan”. Ryssland gick alltmer åt den konformism som rådde under sovjettiden.

2006 försvann alternativet ”mot alla” på röstsedeln. En opposition uppmanade medborgarna att rösta på vad som helst förutom Putins parti Enade Ryssland, för att ge maktpartiet en knäpp på näsan. Alltså det vi känner igen som missnöjesröstning. Jag tänker att det går kanske inte att jämför Ryssland med Sverige. Ryssland har imperiekomplex. Många anser att Putin fått landet på fötter och gett det sin självständighet och stormaktstillhörighet tillbaka. Men ändå. Orsaken till missnöjesröstning verkar bottna i liknande problem. Saknaden av olika partier att rösta på, som står för olika saker.

Vid omval 2011 som egentligen bara hade en möjlig utgång i och med fusk, utbröt demonstrationer. Då hade många medborgare fått en stabil ekonomisk tillvaro och godtagbar materiell standard, men nöjde sig inte längre bara med det. De ville också ha en fungerande demokrati. Demonstranterna möttes med våld och bestraffningar. Efter det ändrades lagarna för att skydda Putins plats vid makten och konservativa ortodoxa värden uppvärderades. Att demonstrera blev olagligt, homosexualitet förbjöds.

2014 sker annekteringen av Ukrainska Krim, som delade ryssarna i två läger samt föranledde sanktioner. Detta isolerade det ryska folket ytterligare. (Krim kan förresten kanske liknas lite vid Gotland på det sättet att det var till Krims stränder ryssarna reste under sovjettiden.) Rubeln rasade jämför med utländska valutor och Meléns vän Olga har inte längre råd att resa.

Putin har fortfarande stöd av vissa som oroar sig för att om Putin inte kan omväljas riskerar ledningen övertas av en nationalist. Men det är ingen risk att de blir av med Putin. 2020 genomfördes en röstning som av Meléns vän liknas vid ett skådespel. Lagarna som tidigare reglerade att inte samma person skulle kunna vara president mer än åtta år i sträck, punkterades, igen, och nu kan Putin sitta kvar vid makten till 2036.

”’Vet du’, skrev hon [Olga] som kommentar till någon av alla mina frågor om den politiska utvecklingen, ’jag har en känsla av att man ser på politiken annorlunda här jämfört med i väst. Här är politiken och människornas liv mycket tätt sammanflätade. Enkla människors liv är så beroende av politiken samtidigt som politiken här är så föränderlig. Och därför har man tröttnat på att prata om den, att alls tänka på den.’ Som en slags förträngningsmekanism. I väst däremot, skrev Olga, levde människorna på i sina välordnade liv och kanske till och med hade lite långtråkigt. Då kunde det bli som ett intresse i sig att intressera sig för politiken, att analysera och reflektera, även om man egentligen inte behövde. Som en slags lyx.”

Jag får en förståelse för känslan om att vem som sitter vid makten är egalt. Den folkliga viljan saknar betydelse. Putin eller någon annan maktgalen. Vissa menar att man istället bör fokusera på vad man kan påverka, sin egen hälsa, sina närmaste, sitt hem och så vidare.

Avslutningsvis måste jag skriva något om bokens fysik också. Endast med ett avtagbart pappersband finns information om titel och författare. Lyfter man av detta band kan man inte döma om bokens innehåll förrän man öppnar den. Som en metafor för att inte låta utsidan ta fokus. Jag tolkar det som en motståndshandling till klickbetesrubriker och glansiga omslag. För att få veta något ordentligt måste man förkovra sig i innehållet, inte nöja sig med att titta på fodralet.

Tack till Natur & Kultur för recex.

Maran (Pax #9) av Åsa Larsson & Ingela Korsell

Då har jag och 12-åringen läst ut den nionde och näst sista boken i fantasy-serien Pax. Vi har inte tröttnat.

Här är vi i drömmarnas värld, och det är ett spännande tema. Det väcker tankar och samtal om vad drömmar egentligen är för något och hur de kan fungera.

Pax är en fantastisk bokserie, vars blandning av fantasy och realism är utmärkt. I den verkliga världen anses bröderna Alrik och Viggo vara ”problembarn”. De har ingen pappa att räkna med och deras mamma är alkoholist, därför bor de med fosterföräldrar. Utdömda av omgivningen står de maktlösa. Men i den magiska världen besitter de krafter.

Författarna skriver med mjuk hand, hela tiden värnar de barnens perspektiv både litterärt och mot delar av vuxenvärldens förutfattade meningar och idiotier. När barn gör knäppa grejer finns det bakomliggande anledningar, här får vi ta del av förklaringarna. Vuxenvärldens stelbenthet, förtryck och fördömanden skildras med all önskvärd tydlighet genom Träslöjds-Thomas, en vuxen som helt enkelt är dum i huvudet. Man blir tokig på honom och det är härligt att i högläsningssituationen få dela en stark känsla med sitt barn.

Långt bortom havet av Isabel Allende

1939 vinner Franco det spanska inbördeskriget vilket tvingar tusentals att fly, bland annat till Chile. Romanen är dels en inventering av den politiska utvecklingen i Chile, dels en kärleks- och relationsroman. Vi följer pianisten Roser och läkaren Victor som ingår ett konvenansäktenskap.

Spännande teman och bra språk, men av någon anledning väcker lyssningen inga starkare känslor hos mig. Uppläsaren är inte min favorit, det kan spela in.

Det är intressant eftersom romanen baseras på delvis verkliga händelser. Mina tankar fastnar vid resonemangsäktenskap, eftersom det är ett lyckligt sådant som gestaltas i boken. Det är något som är helt uteslutet i vår kultur, vi kopplar det samman med tvång. Jag är inte helt säker på att man borde avfärda det så kategoriskt. Läsningen väcker diskussionslusta!

Jag har tidigare läst Andarnas hus av samma författare, den tyckte jag mycket om.

Thornhill av Pam Smy

Men wow! I den här gripande boken finns två parallella historier som båda utspelar sig i och omkring huset Thornhill. En i bild och en i text. I den ena följer vi föräldralösa Mary genom hennes dagboksanteckningar från 1982. Hon bor då på flickhemmet Thornhill. Hon är talangfull och introvert, mobbad och har selektiv mutism. Den andra berättelsen fokaliserar Ella, år 2017. Med bilder i olika nyanser av grått och stor skicklighet vävs flickornas liv samman.

Mycket spännande, skrämmande och förkrossande sorglig ungdomsbok. Om utsatta barn, frånvaron av kärlek och mänsklig kontakt samt omhändertagande vuxna, mobbing och längtan efter vänskap.

Det är frapperande att Mary är ”stum”, men berättar ändå med ord. Ella är stum på riktigt i boken, hon säger inget, men som bekant säger bilder mer än 1000 ord. Det får mig att tänka på vad språk och kommunikation är för något. Hur vårt språk hänger ihop med vårt jag, och det knepiga i att vi kan ljuga.

Det här är kanske en slags parafras på klassikern Den hemliga trädgården där det också finns en föräldralös Mary och en vildvuxen trädgård som döljer hemligheter.

Boken är tjock (>500 sidor), men det är relativt lite text så man läser ut den snabbt. Det tycker jag både vuxna och unga ska göra.

Mamma fuckar upp av Elisabet Omsén & Charlie Rosales

Rolig titel som, om jag ger mig tillåtelse att kokettera, ibland kan kännas som storyn of a mothers life lite grand. (Att frågan inte gäller OM vi pajar våra barn utan HUR.) Men det finns ingen som helst anledning att skratta i det här fallet. Mamma fuckar upp är ett litet seriealbum om Petter och Sahar vars mamma Maja sitter i fängelse för narkotikabrott. På baksidan blir vi informerade om att ungefär 30 000 barn i Sverige lever med en frihetsberövad förälder. Missbruk är ett helvete och missbrukande föräldrar är dubbel sorg. Boken är baserad på ungdomars berättelser.

Litteratur har många funktioner. Identifikation, hitta nya perspektiv, väcka eftertanke och diskussion vilket kan leda till nya synvinklar, öka förståelsen för andra människors erfarenheter och livsvillkor – kort och gott personlig utveckling. Vinster jag kan tänka mig att den här boken kan bidra till tack vare text och bild.

I Mamma fuckar upp är barnens perspektiv i fokus. Om att vara familjehemsplacerad och att inte kunna varken lita på eller luta sig mot sina föräldrar. Vi får ta del av Petters ångest som handlar om att leva upp till skolans krav, att inte passa in, hitta någon slags identitet och oron inför om han ska bli som sin mamma.

Det här är en fin parhäst till Istället för en pappa, som jag skrivit om tidigare. Den är också ett väldigt konkret svar på gårdagens inlägg, om dåliga mammor.

Två skådespel av Lars Norén

Två skådespel innehåller de klassiska pjäserna Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). (Tillsammans med Stillheten (1983) utgör de en en trilogi. Den har jag dock inte läst än.) Båda dessa pjäser är delvis självbiografiska och föranledde Noréns genombrott som dramatiker.

Det handlar om en familj i sönderfall bestående av mamma, pappa och två söner. De driver ett hotell och pjäserna utspelar sig i köket, under ett dygn vardera. Den första 1956, den andra 1961.

Det bärande temat genom båda skådespelen är pappans alkoholism. I och med missbruket tar pappan plats som två karaktärer. Den nyktra, svaga och den onyktra, aggressiva. Han är den svaga länken i familjen. Han har bedömt sig själv som omöjlig att älska. Han tycker synd om sig själv, han ljuger och spelar martyr. Mamman är storrökare, sjuklig, uppgiven och osentimental. Hon är den bärande länken och det riktiga överhuvudet i familjen. Den äldste sonen försöker sida vid sida med henne axla någon slags manlig ledarroll i familjen, eftersom pappan inte besitter den platsen. Storebrodern är homofob, vill flytta från barndomshemmet och frigöra sig. Han heter Georg i Natten är dagens mor och eftersom hans yngre bror heter David går tankarna till kampen mellan David och Goliat. David är precis som i Bibelns berättelse en underdog med styrkor. Han söker efter sin identitet. I den första pjäsen är han 16 år. Första akten inleds med att han står framför en spegel med könet mellan låren och målade läppar.

”Vem leker du att du är idag då?” Frågar Elin David. ”Idag, mamma, leker jag att jag är jag.”

I den andra pjäsen heter den yngsta brodern Ricky och vårdas på sinnessjukhus. Han är den karaktär som förändras mest, de andra tre är ganska stabila genom de större delen av båda pjäserna.

Jag har inte läst något av Lars Norén tidigare, men ändå känns det som att jag har gjort det. Det är ungefär som jag föreställt mig. Detta crescendo är mycket bra gestaltat med hjälp av dialoger. Det är rått, mörkt, blodigt och grovt. Välskildrad mångbottnad socialrealism som skapar en klaustrofobisk känsla och väcker eftertanke. Både skoningslöst rakt på och suggestivt med surrealistiska inslag. Om hur en destruktiv familjs bindningar består av både kärlek och hat. Hur svårt det är att frigöra sig som barn från föräldrar som kommer till korta. Norén utmanar sociala praktiker och könsroller på ett väldigt intressant sätt.

I båda pjäserna finns scener där musiken förenar bröderna. Saxofonscenen i Natten är dagens mor berör mig något makalöst. Jag tänker på Tranströmers dikt Allegro:

Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna.
/…/
Jag hissar haydnflaggan – det betyder: / ”Vi ger oss inte. Men vill fred.
Musiken är ett glashus på sluttningen / där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom / men varje ruta förblir hel.

Precis som Tranströmer förmedlar Norén hur musiken står för harmoni. Den får bröderna att hissa vit flagg och lägga ner stridsyxan för en stund. Ett ljus i det nattsvarta.

Mamma, var är du? av Kerstin Thorvall

Så här på internationella kvinnodagen tycker jag det är lämpligt att skriva om Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du? Den publicerades 1972 och jag vågar lova att den var minst lika viktig då, som nu.

Den handlar om en mamma med fem barn. Ibland när barnen bråkar med varandra får mamman huvudvärk och en känsla att att hon ska bli tokig. En lördag när pappan är bortrest ska mamman städa. Men detta visar sig vara ett sisyfosarbete då den yngsta häller ut saft, två stycken har vattenkrig i badrummet och de andra två leker frisör och sprider ut hår i vardagsrummet. Och alla skriker de på mamma så att det ekar genom rummen. Mamman får nog och gömmer sig under en filt.

När jag googlar ”orkar inte vara mamma” får jag 1 740 000 träffar. Känslan som Kerstin Thorvall förmedlar är oerhört vanlig, men inte konventionell. Trots att vi är många som känner igen oss i att inte orka med våra barn, hör känslan ihop med skam och skuld. Om vi kommit så långt att vi kan förlåta oss själva för att vi tappar orken emellanåt, finns det ofta någon annan person som påminner oss om att vi borde skämmas. Kunskapen om förlossningsdepression och andra mörka känslor kring föräldraskap är breddad, men problemet kvarstår. Delvis för att föräldraskap fortfarande i väldigt stor utsträckning hänger ihop med kvinnorollen. Både kvinnor och män förväntar sig att kvinnor utan undantag ska vara bra mammor.

Men, nu är det ju så att kvinnor liksom män är individer med olika viljor, känslor och behov. Så var det på 70-talet och så är det nu. Ändå finns strukturen kvar för hur kvinnor och män lever.

I de allra flesta heterosexuella familjer väljer mannen att överlåta en del av sina föräldraledighetsdagar till kvinnan. Kvinnorna står för den största delen av föräldraledigheten, de vårdar oftare barnen vid sjukdom och de utför obetalt hemarbete i större utsträckning än män. Barnen söker sig i första hand till sina mammor när de är oroliga och behöver prata. Många barn väljer hellre att inte prata med någon alls än att prata med sin pappa.

Det finns dåliga mammor. Men ja, kvinnor är ofta bättre föräldrar än män. Mammor måste ju om inte pappor, annars får barnen lida. Det är dock hög tid att acceptera att mammor får nog ibland. Tappar orken. Beter sig olämpligt, eller ännu hellre lägger sig under en filt för att ta en välbehövlig paus.

I stället för en pappa av Kerstin Thorvall

Det här är ju en rent märkvärdig ungdomsbok. Otroligt spännande och lagom otäck. Den fokaliserar Magnus som är nio år, men läsaren får nog gärna vara lite äldre. Att jag tänker så är kan hända en frukt av mina privilegier, jag har ingen erfarenhet av missbruk eller kriminalitet. Den är rekommenderad från åtta år. För I stället för en pappa, vann Thorvall pris (15 000kr) 1971 för bästa barn- och ungdomsbok.

Här få vi möta ett kriminellt element. En man som har gjort ett bankrån, suttit i fängelse och är alkoholist, flyttar in till Magnus. Leffe, som han heter, är också snäll, bra på att laga mat, kärleksfull, bra att prata med, en duktig fotograf och han bakar bröd och bullar. Lika mångsidig som karaktären Leffe är, är också Magnus unga mamma. Hon lämnar sin nioåring ensam för att gå ut och dansa. Hon låter sig tröstas av sitt barn. Och hon är också den som tröstar, som alltid är nykter, som sköter ekonomin, som städar och utgör Magnus trygghet.

Den här boken handlar också om hur det är att vara barn till en förälder som är förälskad. Att ha sin förälder närvarande i rummet men inte med känslan. Att stå bredvid när två vuxna hånglar och fnittrar och inte ”kan låta bli varandra”. De ser inte barnet utan har bara ögonen för varandra. Det är en sak jag tänkt ganska mycket på. Jag minns hur ”psykotisk” jag själv var som förälskad, om jag hade haft barn då?? Det blir väldigt tydligt hur en vuxen människas känslor liksom är för mycket och inte får plats när den vuxna ska vara förälder. Men som tur är behöver inte en förälder vara perfekt jämt, ingen är ju det.

Som vanligt låter Thorvall oss få veta hur det är, eller kan vara. Istället för hur det borde vara, eller hur vi önskar att det vore.

En viktig lärdom förankrad i verklighet som förmedlas är den tragik som brottslighet alltid innebär.

”Brott och straff. Bovar och fångvaktare. Att dom kan få det så spännande och underhållande på bio?”

De blåaste ögonen av Toni Morrison

”Ingen brydde sig om oss, så vi brydde oss mycket om oss själva.”

Tony Morrisson fick Nobelpriset i litteratur 1993 (som första svarta kvinna). De blåaste ögonen är hennes debutroman. Den är inte hemlig på det sätt som nobelpristagares romaner ofta är. Det finns dessutom ett förklarande och mycket intressant efterord.

De blåaste ögonen kan vara en av grymmaste böcker jag läst, (innehåller bland annat incest). När en roman är pepprad med hemskheter kan jag i vissa fall känna att det är en genväg författaren försöker ta för att skapa ”spänning”. Det är inte alls fallet med den här romanen. Morrison skriver med stor skicklighet, gestaltar som ett geni och bygger upp den här berättelsen i etapper på ett närmast perfekt sätt.

”Alla människor i hela världen kunde befalla över dem. Vita kvinnor sa: ”Gör det.” Vita barn sa: ”Ge mig det.” Vita män sa: ”Kom hit.” Svarta män sa: ”Lägg dig.” De enda de inte behövt ta order av var svarta barn och varandra. Men allt detta tog de och skapade om i sin egen föreställning. De skötte vita människors hem och var medvetna om det. När vita män slog deras egna män torkade de upp blodet och gick hem för att bli utskällda av offret.”

Romanen tar itu med den fördömande blick som faller på svarta, på kvinnor, på barn. Ur ett intersektionellt perspektiv är det svarta, fattiga flickor som hamnar längst ner i hierarkin och drabbas av mångdubbelt förtryck. Hon lyckas på samma gång gestalta den föraktfulla blicken och motverka den. Romanen publicerades 1970 och var tragiskt nog långt före sin tid, men är lika aktuell idag. Inte bara vad gäller rasifiering, hennes beskrivning av kvinnlig orgasm känns modern. Likaså uppropet mot skönhetsideal.

”Jämsides med tanken på romantisk kärlek ställdes hon inför en ny – tanken på fysisk skönhet. Den kanske mest destruktiva i det mänskliga tänkandets historia. Båda hade sitt ursprung i avund, frodades i osäkerhet och slutade i besvikelse. Genom att sätta likhetstecken mellan fysisk skönhet och dygd, kopplade hon bort sitt förstånd och drog på sig massor av självförakt.”

När jag läser den här boken når jag ett epifaniskt tillstånd. Jag glömmer bort att jag läser, mitt medvetande är helt upptaget av att vara med Claudia, Frieda, Pecola och Polly. Det är oerhört plågsamt men samtidigt underbart. Jag skulle vilja att alla läste den här boken. Den innehåller allt jag önskar av en roman.

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Rasande lockande omslag och titel på den här serieboken. Eldkvarns text går:

”Och jag försöker att gå som en man
Nerför hjärtats ensamma gata
Där kärlek och hat går hand i hand”

Det är lite vad den här boken handlar om. Med lesbiska kvinnor i fokus. Avskalat och rakt på om hur kärlek förhåller sig till makt och normer. Både på det intima planet i nära relation men också fördomar på samhällsnivå. Jag älskar att vi får följa ett lesbiskt kärlekspar som har problem. Det finns ett dilemma med representation av minoriteter och diskriminerade grupper. Ibland syftar figurerna till att humanisera och väcka sympati vilket kräver perfekta och i och med det platta karaktärer. Detta är något slags steg ett på antidiskrimineringsstegen. Anna Åhlund kliver upp på andra steget. De lesbiska karaktärerna i hennes bok beter sig både bra och dåligt, det vill säga mänskligt.

Jag brukar gilla lite fula figurer i serier dels för att jag blir trött på när allt ska vara så snyggt jämt, dels för att det känns befriande. Men de här figurerna är nästan för fula alltså.

Sen tycker jag att jag har läst det här förut. Men jag är väl för sen på bollen. 2018, när boken publicerades, kanske karaktärerna Rövhatt och Kaxiga gubben bidrog med något nytt. Men att jag upplever en upprepning betyder inte att det är öppna dörrar som slås in.