Jag förstår precis hur jag ska läsa den här romanen. Jag har nämligen läst den förut. Men här heter den opålitlig berättaren inte Humbert-Humbert utan Kurt. Han är 49 år och veterinär. En av hans kunder har en fjortonårig dotter som Kurt slår klorna i. Flickan har vad han kallar för en nymfettkropp. Hon är en udda fågel, trans, ensam, fantasifull, självdestruktiv, intelligent och kulturintresserad. Inte minst älskar hon Kurt Cobain, Harry Potter och Roald Dahl. Vi får en hel lista med vad jag gissar är författarens barndomshjältar.
Det är 2005 hos den strängt kristna familjen på den nederländska landsbygden där den unga flickan bor. Ni som har läst Obehaget om kvällarna kommer att känner igen er. Då var det med barnperspektivet Rijneveld imponerade. Den här texten är förövarens, riktad till ett du, den fjortonåriga flickan, ”min dyra ögonsten”. Vi får reda på vad en pedofil kan ha varit med om i barndomen, hur han tänker, rättfärdigar och ursäktar sina handlingar. Det är bristande insikt, penisar i alla dess former, smaklöst och ohyggligt otrevligt. Bara i små glimtar får vi till oss flickans skador.
”jag åkte min väg och såg att du försökte ta några hoppsaskutt, att du försökte men att det inte gick, inte som förut”
Texten forsar fram, det är alldeles för många ord med väldigt lite luft och få punkter. Jag som tyckte mycket om den förra boken blir riktigt besviken. Det här är en kopia av Vladimir Nabokovs Lolita, en av mina favoritböcker, men utan briljans. Greppet med att låta förövaren ha ordet bygger på att göra läsaren omskakad men jag blir bara äcklad och uttråkad. För mig är det här en platt och effektsökande text som jag mest vill vara igenom. Däremot fick jag lust att läsa om Lolita.
1 ping
[…] Det vidriga och viktiga temat har jag läst om flera gånger tidigare i exempelvis Darling river, Min dyra ögonsten, Mr Högavlönad och Moral. När flickan är i en utvecklingsålder och ska lära sig om sina behov […]