Passera av Nella Larsen

Med den här klassiska amerikanska romanen från 1929 tar sig författaren an rasifiering på ett väldigt elegant sätt. Konstigt och dumt att den inte översatts förrän nu, men bättre sent än aldrig. ”Rasproblemet” och hur det såg ut för ett sekel sedan gestaltas av huvudpersonerna Clare och Irene som är svarta men passerar som vita – ett i sig rasistiskt påfund.

De var vänner som barn och stöter efter många år på varandra på en flott hotellterrass bara för vita. Clare lever numera alltid som vit och har klippt alla band till den svarta identiteten. Hon är gift med en vit, rik och rasistisk man som inte vet att hon är svart. Irene är gift med en svart man som inte passerar. Hon lever ett tryggt liv och kommer snart att besväras av den oerhört karismatiska och förtjusande Clare.

Det segregerade samhällets rasistiska strukturer påverkar givetvis de två kvinnorna på olika sätt. Det är med hög insats Clare spelar vit. Det är farligt, hon står ensam och förnekar sig själv när hon allierar sig med sina förtryckare. Men å andra sidan vinner hon en sorts trygghet, dörrar som annars skulle vara stängda öppnas för henne i och med vithetsnormen. Vad är rätt och fel? Den här romanen spelar flipper med moralen.

”Hon var fången mellan två lojaliteter. Olika men ändå lika. Sig själv, sin ras. Ras. Det som fjättrade och kvävde henne vad hon än gjorde. Eller om hon gjorde ingenting alls, skulle nånting komma att krossas. En person eller hennes ras. Clare, hon själv eller rasen? Eller kanske alla tre?”

Så vad är ras? Ett skämt enligt Nella Larsen. En genetisk fantasi, en föreställning enligt Toni Morrison. Utan rasism skulle inte begreppet ras finnas.

Jag älskar temat, karaktären Clare och slutordet av Brit Bennett, jag gillar också det gammalmodiga språket, däremot tycker jag inte alls om slutet.

Passera finns också som film.