Diana & Charlie av Elias Ericson

Jag borde väl inte skriva offentligt vad jag tycker om den här serieboken. Men det verkar som att jag är på väg att göra det i alla fall. Jag tillhör antagligen inte målgruppen, jag är för gammal och konservativ, dessutom cis, hetero och radikalfeminist. Man kan om man brukar använda begreppet transfob gärna sluta att läsa här.

Jag stör mig nämligen avsevärt på både Diana & Charlie:

1. Jag förargas av att psykisk sjukdom och trans ALLTID hör samman i kulturen men ALDRIG att den osäkre transpersonen som tvivlar på allt och lite till skulle tvivla på om kanske lusten att transitionera faktiskt kommer ur psykisk sjukdom. Att vara trans kanske är ett symptom på något annat? Som i Charlies fall? Hen säger:

2. ”Jag lever i nån sorts vacker mardröm av alkohol, knark och vassa saker.” Men det är inte vackert med ångest. Att identifiera sig med sin sjukdom är ett vanligt problem som man förstås alltid bör kämpa emot då det medför försämrad sjukdomsbild. Eftersom trans och psykisk sjukdom är som ler och långhalm (i alla fall i kulturen) bygger inte sällan transpersoners identiteter på destruktivitet i en utsträckning som jag uppfattar som koketterande – som om ångest vore något exotiskt. Diana och Charlies looks är: ”Snygg, utmattad glamsophög” och ”labil svinpackad glitterkompost”.

3. En anledning till att transpersoner mår dåligt är samhällets etiketter och fack som man helst ska passa in i för att inte bli ifrågasatt eller i värsta fall utsättas för mobbning och hatbrott. Men sällan har jag mött två karaktärer så besatta av just etiketter som Diana och Charlie. Charlie vet inte vad kärlek är (det visste inte jag heller som sjutton). Hen vet inte vad kön är heller (snopp/snippa kanske?). Men hen vet att hen inte är cishetero.

4. En annan anledning till transungdomens dåliga mående är föräldern som nekar medicinsk behandling. Först när Diana fyller arton kan hon påbörja hormonbehandling. Fint dock att författaren inte skapat pappan till en demon, utan till en vanlig trött pappa som inte kan ställa sig bakom att hans barn ska stoppa i sig artificiella hormoner med oklara risker.

4. ”Transperson kan alltså den person kalla sig som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet.” Det är vi ju i och för sig många som gör. Jag tror vi skulle bespara många stort lidande om vi kunde bekräfta människors känsla av att vara och kalla sig trans och könsdysforisk, men utan ingrepp och medicin.

5. Jag får nästan lite panik av att läsa om relationen mellan Charlie och Diana. Inte bara för att de triggar varandras ångest och missbruk utan för att Charlie är beroende av Diana på ett vidrigt sätt. Man får hemskt gärna skriva om osund vänskap, men jag hade önskat att det slutade realistiskt med att vänskapen bryts och att Diana släpper Charlie.

Jag är så fruktansvärt fyrtioplus och tyngd av döden. Min inre sjuttonåring är uppenbarligen spårlöst försvunnen. Kanske är det därför jag känner FÖR I HELVETE SKÄRP ER! BORTSKÄMDA JÄVLA UNGAR! Alla kan inte få allt. Människan kan inte hålla på och välja allting. Diana och Charlie har kärleksfulla föräldrar, boende, mat, vänner, kläder, studiebidrag. Kan de nöja sig eller! Kan de åtminstone sträva mot att acceptera att det är svårt att vara människa, mer eller mindre för alla. Livet är orättvist, vissa människor får i princip allt och andra nästan ingenting. Och när Charlies fantastiska mamma säger till hen: ”Kalla aldrig dig själv jobbig igen, dumma unge.” Så vill jag krama om mamman och säga: Hen ÄR jobbig. Stackars dig!

Men bara för att jag KÄNNER så, betyder det ju inte att det är rätt. Hepp!

Lämna ett svar