Kvinnan i sanden av Kobo Abé

”Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe.” Sa Kenzaburo Oe när han fick priset 1994. Kvinnan i sanden (1962) är Kobo Abés (1924-1993) mest kända roman (den finns också som film). Och vilken roman sen! Den här måste ni bara läsa (innan ni läser min text).

Det är en väldigt enkel och väldigt udda historia som likt en lök består av åtskilliga lager. För oss som gillar Haushofer och Kafka är den här allegorin en självklar och skimrande pärla att trä på bokhalsbandet. Romanen utforskar tillvarons villkor och lockar till reflektion kring arbete, frihet och livets mening. Läsare som helst slipper att tolka och reflektera kan underhållas av en spännande och absurd fabel.

Som titeln belyser handlar Kvinnan i sanden väldigt mycket om sand, däremot ganska lite om kvinnan. Hon är änka, bosatt i ett sandbrott beläget i en liten ökenby. Huvudpersonen är ”mannen”, misantropisk lärare och hobbyentomolog, på semester för att ägna tid åt sitt stora intresse, studera insekter. Han missar sista bussen och blir rådd av några bybor att övernatta hos kvinnan i sandbrottet. På morgonen när han ska klättra upp ur gropen är repstegen borta och han är själv som en insamlad insekt. Kvinnan arbetar dagligen med att skyffla undan sand för att skydda byn från att begravas. Det är mannen läsaren får komma nära, hans flyktplaner, hans upplevelser av sanden och hans tankar om livet. Kvinnan fokaliseras aldrig och används mer som ett medel än ett mål vilket jag väljer att tolka välvilligt, att författaren erkänner patriarkatet. Mannen och kvinnan representerar det mänskliga släktet och ger boken en universell karaktär.

”Och en dag vaknade han upp till den himmelska ellipsens enkla cykel och till sandens rike, styrt av 1/8 mm korn.”

Abé gestaltar mästerligt och realistiskt hur kroppen reagerar på att leva under sandens tryck. De sträva kornen tar sig in överallt, grusar ögon och skaver sönder huden. Hettan och vätskebristen gör saliven till klister i munnen. Jag kan nästan känna hur det knastrar mellan mina egna tänder. Sanden fungerar som en metafor för tiden, den flödar oavbrutet och begraver allt.

”’Hjälp!’
Det vanliga uttrycket. Ja, just det, det vanliga ordet duger bra för mig nu. Vad hjälper personlighet, när man håller på att dö?”

Dock är det mellan raderna som jag finner min skatt, en metafysisk upplevelse. Först tänkte jag att mannens vistelse i hålet handlar om alienation. Han har flytt plikternas plåga och tillvarons intighet för att vara bland sand och insekter. Livet i hålet gestaltar kanske mannens alienation från kollektivet, så småningom också från sin egen mänsklighet och verklighet. Moralen brister hos inburade som fråntas sin identitet och sitt sociala sammanhang.

”Kärleken är som en skjorta som måste strykas varje morgon. Den blir gammal så fort man tagit den på sig.”

Sen tänkte jag att författaren vill berätta om ett mardrömslikt tvångsäktenskap där paret i gropen är vanmäktigt utlämnade åt släktens mäktiga män vilka representeras av de vid gropens kant som levererar vatten och transporterar bort sand. Om rovbaggen skriver han: ”Dessa skalbaggar heter på japanska helt romantiskt ’Kärlekens sändebud’ och ser vackra och tilltalande ut. Men de har skarpa käkar och är grymma och mordiska och äter till och med varandra.”

”Den fisk man inte lyckades fånga är alltid störst.”

Men sen – pang! En existentiell insikt landar i mig och jag njuter av att ta del av hur filosofin friserar människotankens trassliga hårsvall för att sedan släppa loss det på nytt. Människan tycks vara ämnad att längta och jaga efter ett drömtillstånd, vi vill ha mer, bättre, större och ännu mer. Eftersom den perfekta tillvaron inte finns kommer vi ju aldrig kunna nå den vilket frustrerar oss. Myten om Sisyfos påvisar människans villkor, i romanen gestaltat som sandskyfflandet; ett sisyfosarbete som kan verka meningslöst eftersom sanden rinner tillbaka. Därför bör man som Camus: ”tänka sig Sisyfos lycklig”. Abé skriver att ”detta livets mål och mening – kanske var det just att stanna här i detta ögonblick” vilket kvinnan i gropen insett. Hon är en slags kvinnlig Sisyfos som insett att livets mening ligger i varje ögonblick, i livet självt, i görandet, i resan – inte i målet.

Mot slutet avstår mannen att fly när möjligheten äntligen finns. Beror det på att han har domesticerats och gett upp sin egen vilja eller på att han blivit kär i kvinnan? Ja kanske, men jag tror att han slutat förvänta sig att få se enhörningar på gräsmattan. Lycka är summan av verkligheten minus förväntningarna.