Torgny Lindgren (1938-2017) har skrivit några av mina favoritböcker; Ormens väg på hälleberget och Hummelhonung. Ljuset från 1987 är inte en av dem. Denna burleska medeltidsallegori är som Lindgrens verk brukar; humoristisk och gravallvarlig om stora existentiella frågor och enkla dåraktiga människor.
”Döden har tappat synen och förståndet och griper runt om sig i blindo.”
I en nordligt belägen by vid namn Kadis blir det tystlåtna och allvarsamma folket fångad inuti en skröna som ger upphov till flera skrönor. Av de som var ett litet folk återstår bara några få efter att en förfärlig farsot i stil med digerdöden drar fram. Här är det inte ”smutsiga råttor” utan gulliga kaniner som kommer med de smittbärande lopporna. På grund av manfallet uppstår allmän kris och rättslöshet i byn. Åkrar, vägar och moraluppfattningar gror igen, folket ”irrar som myggor”.
Lindgren använder sin enorma berättartalang och fantasi när han gestaltar vad det är att vara människa, hur vi liknar och skiljer oss från andra djur. Jag brukar gilla författarens stil som kanske kan beskrivas som magisk realism. Orden tycks uppstå ur den smutsiga jorden och drar mot himlen och de transcendenta. I Ljuset beskrivs både tidelag och incest vilket gör mig matt och avog. Däremot gillar jag hans filosofiska tankeutbyten om att människan är tillfällig, att kunskapen (om gott och ont) är en tung börda och att två goda saker med människan är hennes förmåga att hysa medlidande och drift att jaga efter rättvisan (det är jakten som är själva rättvisan).
”Människan är visserligen Guds avbild, men det finns även en Gud som har skapat kaninen till sin avbild. Det är en munterhetens och sprittningarnas och skvätträddhetens och förökningens Gud.”
Med Ljuset sätter Lindgren strålkastaren på egenrättfärdighet och fenomenet skenbar fromhet. Det är ett tema jag gillar. Men tyvärr roar mig icke berättelsen så värst, inte blir jag berörd heller. Jag fastnar varken för Könik, Jaspar eller kaninkärringen Maria, jag tycker inte det är så fyndigt att galten och prästen heter samma sak eller att Öndö som alltid säger sanningen också är av ondo.
Men det här är ändå en läsupplevelse jag kommer att minnas på grund av den närmast explosiva aha-upplevelse jag plötsligt får när barnet Ädla samtalar med sin pappa Avar. För mig öppnar sig nya dimensioner av ett spörsmål jag funderade kring mycket; hur kunskap och kärlek förhåller sig. Avar tror att människan står i centrum, han slår grisarna med en käpp för att få godare fläsk och han gör värre saker än så. Ädla vet bättre, hon är benådad för hon vet ”ingenting”, (det lilla hon vet ryms på en lillfingernagel). Är det därför vi älskar och skyddar barnen, slår det mig, för att de är naiva och vet så lite. Kunskapens frukt som gjorde människan medveten ledde till syndafallet. Att veta är en börda och ett straff. Nu verkligen f a t t a r jag det för första gången.
Jag har fortfarande Klingsor, Dorés bibel och Batseba kvar att läsa, men det får nog dröja ett slag.
Senaste kommentarer