Ellen har tagit livet av sig och hennes vänner tvingas bearbeta sorgen och rannsaka sig själva, hårdast tar det på bokens huvudperson Matilda som var Ellens bästa vän.
”Tänk om jag aldrig någonsin mer kan känna mig bara lycklig?” (Jag undrar också.)
Det här är en ojämn debutbok som inte lämnar några tvivel om att författaren varit i en liknande situation som Matilda. En av oss kommer dö ung är bitvis mycket realistisk och klok, rolig och träffande. När Matilda släpper ut sin filterlösa frustration – sorg kanaliserad som ilska – över sin familj och en ung stackars skoförsäljare, fångar hon mig. Jag tycker om rättframheten med vilken författaren låter Matilda klaga över intetsägande avskedsbrev, att hon har mage att kalla den döda för dramaqueen och annat nedsättande. (Jag tycker man ska minnas döda som de var i sin komplexitet. Tänker extra mycket på det idag då det är precis två år sedan min pappa dog.)
”Är det inte så alla tänker? Det måste vara något fel på mamman, varför var hon inte där?”
Flera av Astrid Billengrens fina formuleringar ger mig aha-upplevelser exempelvis om vänskapsrelationer, moderskapet och om att det inte gick att byta identitet när man började högstadiet. Jag skrattar högt när hon låter Matilda slänga sin sons krans överbord och när hon i ringen runt midsommarstången väser till den stackars kranslösa sonen ”men dansa då”.
”Jag hade aldrig sett några män ha en sådan gemenskap som jag hade med mina tjejkompisar. Män gjorde saker tillsammans men de var mer som små barn, de lekte bredvid varandra, inte med varandra. Det måste vara därför vissa tjejer sa att de gillade att hänga med killar, att allt var så enkelt med killar.”
Mellan varven känns det dock som att jag läser en privat hyllningsbok. De nostalgiska avsnitten som handlar om författarens tillbakablickar på barn- och ungdomsåren med Ellen är inte speciellt intressanta. (Men gillar man Kalmars jägarinnor, gillar man nog den här också.) Det här med att festa ”bort” problem och på så sätt skaffa sig nya dito blir tröttsamt att läsa om. Jag får ingen klar bild av Ellen heller. Hon är å ena sidan en smått extrem person som förför gränslöst, klättrar högst och festar hårdast, samtidigt är hennes största önskan man och barn (som Anna). Jag har själv aldrig mött någon sådan person. Alla extroverta festprissar jag mötte som ung ville inte ha barn (då). Egentligen tycker jag inte att plotten med hemligheten fungerar riktigt. Det är paradoxalt att Matilda på detaljnivå kan läsa sin mammas kroppsspråk samtidigt som samma mamma kunnat bära på en smärtsam hemlighet vilken Matilda dessutom hela tiden har en saftig ledtråd till. Men okej Matilda är väl en sådan som kan förtränga grejer, vad vet jag. Antagligen är det väl det hon gör när hon knappt reagerar på sin mans otrohet.
”Människor brukar säga att man blir skör av att få barn. Att man inte vet hur man ska göra rätt. Så kände inte jag. Jag kände mig stor och mäktig. Nu hade jag honom och inget kunde någonsin komma åt mig. Hjalmar skulle älska mig oavsett vad jag gjorde.” (Byt ut barnnamnet där så kunde det varit skrivet av mig.)
Senaste kommentarer