Det här är en liten kapitelbok på 54 sidor, lämplig för barn att läsa själva. Publicerad 1985.
Den handlar om Johanna som är åtta år. Johannas föräldrar är skilda. Hon bor med sin mamma och Sven. De grälar om vem som ska vårda Johanna när hon är sjuk, då säger Sven till mamman, det där han inte fick säga, ”det är i alla fall ditt barn”. När hon träffar sin pappa vill hon bara vara med honom och sitta i knät, inte gå på tivoli eller utställningar, inte heller tvingas dela honom med hans olika ”tanter”. Hon vill ha ett djur eller ett syskon, men Sven är allergisk och det finns inga platser inom barnomsorgen säger mamman.
Thorvalls förmåga till osamtidighet, hur hon ifrågasätter vad det är att vara i en viss ålder och att man kan vara i alla åldrar samtidigt, tror jag är fundamentet i hennes framgångar med att skriva för barn. Det didaktiska tilltalet lyser förstås med sin frånvaro. Det är realistiskt och vardagsnära. Johanna är en komplex karaktär som gör både bra och dåliga saker, som tänker snälla och elaka tankar. Texten är så levande att jag känner det i min kropp när Johanna blir svartsjuk, kär, skamsen, längtansfull och orolig.
Jag är djupt imponerad av Kerstin Thorvalls stilsäkra förmåga att skriva för barn, unga och vuxna. Realismen och obehaget som alltid finns där, är på precis rätt nivå. Barnböckerna slutar lyckligt, och den här är inget undantag.
Senaste kommentarer