Främlingsfigurer av Mara Lee

Det här är den första bok jag läser av Mara Lee och jag måste säga att jag blev lite tagen på sängen av formen. Det här är en blandning av olika genrer essä, poesi, myter, fiktion och litteraturkritik. Mara Lee är akademiskt skolad vilket förstås ger avtryck i texten. Det är ganska likt det jag tidigare läst av Anne Carson, (som Mara Lee för övrigt har översatt).

Trots olika stilarter finns det en mycket tydlig linje i Främlingsfigurer. Temat är maktstrukturer och förtryck som tar sig uttryck med hjälp av sociala konstruktioner om ras och kön. Alltså skapandet av främlingen, eller den andra. Texten berör dels ett historiskt perspektiv, tiden då det fanns explicita lagar (Crow-lagarna) som upprätthöll segregationen mellan svarta och vita, dels hur rasism verkar i modern tid i form av hatbrott och hela tiden återskapas genom känslor och kroppar. Med fötterna i poststrukturalismen och med hjälp av intersektionell feminism, postkolonial teori och litteraturvetenskap förmedlar Mara Lee hur språket, filmer och vardagspraktiker reproducerar rasism och rasifiering i samhället.

Något jag finner mycket intressant är att hon presenterar hur rasism hänger ihop med kärlek. Inte kärleken som motpol till, eller som vapen mot rasism. Utan hur kärleken och begäret till ett transnationellt adoptivbarn, eller en vacker svart kvinna, en hushållerska, eller en prostituerad också reproducerar rasism.

Hon gör också en tänkvärd koppling till frivilligheten som Foucault och andra poststrukturalister undersökt. Det nyliberala samhället känns igen av att människan inte längre ”måste” arbeta/migrera på grund av lagar eller auktoriteter. ”Måste” är i vissa fall ersatt av ”kunna” i det moderna samhället. Människor som ”själva väljer” att arbetsmigrera tvingas förebrå sig själva och sitt eget val, när de blir diskriminerade. Det är mycket problematiskt.

Mara Lee lyckas med knivskarpt språk, skapa ett väldigt stark och drabbande verk. Kanske är det just på grund av att hon använder sig av olika genrer som det berör så starkt. Det akademiska språket kan bidra med en pusselbit som inte poesin kan, novellen drabbar på ett tredje sätt. Genom att förflytta sig mellan olika genrer synliggör hon på alla sätt som är möjliga genom språk och litteratur rasismens uttryck och följder.

Jag uppskattar framförallt de litterära avsnitten där myten om Myrrha, Virginia Woolf och Mary Shelley diskuteras och också troper om natten och resandet. Novellen Buren går också rakt in, det är en allegori över white saviorism.

Jag vill absolut läsa mera av Mara Lee.

Tack till Albert Bonniers förlag!

Kommentera