Karantändagboken av Elin Lucassi

Jag – och säkerligen många med mig – delar Lucassis upplevelser av hur livet sakta men säkert förändras av att leva under en pandemi. Förutom sorgen över de som drabbas, rädslan över att mina kära eller jag själv ska bli sjuk, funderar jag på vem jag kommer vara när det här är över. Eremit?

Så skönt att under läsningen av seriealbumet Karantändagboken känna mig mindre ensam med mina känslor. Dessutom är det här – som alltid när Elin Lucassi står som avsändare – politiskt, roligt och smart. Hon är en fiffig fena på satir utan att snåla med värmen. Det är bitvis så berörande att jag ryser faktiskt (ungdomarna som handarbetar). Och jag skrattar högt och igenkännande åt svårigheter med uttal. Lucassi vågar lita på att läsaren kan hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Hon banaliserar inte människors komplexitet utan låter det få vara som det är. En priviligierad människa kan vara rädd, orolig och ledsen utan att för den skull blunda för samhällets orättvisor.

Konstigt nog var det här inte alls tråkigt eller tjatigt, som samtal/nyheter/artiklar om covid annars kan få mig att känna. Det här var en förträfflig läsupplevelse nu, och kommer att vara fin att ha som historiskt dokument när vi lagt det här bakom oss och glömt.

Tack till Galago!

Kommentera