Klara och solen av Kazuo Ishiguro

Klara är en tonårs-robot, en artificiell vän (AV), en cyborg. Det är ungefär vad jag har lust att avslöja gällande handlingen. Romanen är utformad in media res vilket betyder att en stor del av läsupplevelsen ligger i att inte veta på förhand, utan låta bilden klarna efter hand.

Författaren har som bekant fått nobelpris och jag förstår varför. Han har en slående förmåga att vara ny inför världen. Se på den med en utifrånblick. Genomskåda vad vi tar för givet. Genom att använda sig av fusionen mellan det mänskliga och det artificiella blir människans förmåga att älska satt på sin spets. Att läsa hans böcker blir lite som att läsa en filosofisk text för att det bygger på ifrågasättanden kring vad vi gör och tänker samt varför vi gör det. Den här romanen väcker funderingar kring mellanmänskliga relationer, existentiella och kanske även religiösa spörsmål. Än mer närvarande är diskurser om makt, hierarkier, samhällsklasser, vetenskapens progression och vuxnas önskan om högpresterande barn.

Ishiguro lyckas att måla upp sin dystopiska värld utan oriktigheter. Den är fullkomligt rimlig i sin orimlighet. Karaktärerna, språket, dialogerna, miljöbeskrivningarna och alla detaljer om artificiell intelligens passar ihop och bildar en lysande helhet. Jag lever mig verkligen in i berättelsen.

Men helt perfekt tycker jag inte att den här romanen är. Det här med att solens pronomen är han? Öppnar i och för sig upp för tolkning om patriarkatet, men det känns långsökt. Jag är sedan tidigare inte förtjust i Ishiguros sätt att ta sig an kvinnliga karaktärer och den kritiken är befogad även här. Grannens mamma får jag inget grepp om i sin skörhet. Att Klara är självutplånande med oantastlig moral, passar väl in med tanke på att hon inte är en människa. Men det blir ändå lite tröttsamt med en så pass stel karaktär. Jag saknar att bli överraskad. Ganska tidigt i berättelsen kan jag lista ut hur det ska sluta.