Sunnanäng av Astrid Lindgren

Jag hörde talas om Sunnanäng för länge sedan och nu kom jag mig äntligen för att läsa den (barnet somnade efter halva men jag ville förstås veta hur det skulle sluta). Det är en otroligt sorglig och vacker saga om två föräldralösa barn som heter Anna och Mattias. De får förutsatt att de arbetar hårt bo hos bonden i Myra, där maten består av inget annat än potatis doppad i sillake.

Två ledmotiv som förekommer som omkväden i texten är ”i Myra är alla dagar grå som sorkarna i ladugården” och ”jag får visst aldrig mer något roligt i mitt barnaliv”. Först fantiserar de om och längtar till vintern då de ska få gå i skolan. Men skolan blir en besvikelse. Läraren slåss och de andra barnen hånar dem. Den röda glädjen som de trodde skulle infinna sig uteblir och ”gråheten kom inte bort”. Men en dag på väg hem från skolan ser de en knallröd fågel. Barnen följer den och hittar då till Sunnanäng. Där finns en snäll mamma, barn att leka med, det är vår, körsbärsträden blommar och de kan bygga barkbåtar.

Slutet är både lyckligt och sorgligt. Jag finner sagan upplyftande samtidigt som jag vill gråta en skvätt. Tack vare det öppna slutet och alla bibliska allusioner finns här gott om utrymme för tolkningar. Sunnanäng som metafor för Paradiset dit barnen kommer efter döden. Eller som något i barnens fantasi. Fantasin kan bonden i Myra inte styra över. I vilket fall är det Sunnanäng som gör livet värt att leva för Anna och Mattias.

Det var rent märkvärdigt hur hon kunde få till det, Astrid Lindgren. Sunnanäng är som en blandning av Narnia och Flickan med svavelstickorna, fast bättre.

Kommentera