Det är är den tredje boken i klimatkvartetten, genre cli-fi av Maja Lunde.
Det är tre parallella berättelser, i tre olika tidslinjer, som pågår här. Jag gillar det greppet för att det ger variation och ofta höjer det spänningsnivån. Men baksidan är att det oftast är någon tråd jag favoriserar och liksom längtar till. I det här fallet är det berättelsen om Eva, Isa och Louise som får de andra att blekna.
”Att bli hållen av Louise var som att bli hållen av sig själv.”
Eva är mamma till Isa, 14 år. De bor i Norge, på sin gård med djur. Året är 2064 och merparten av människorna lever som nomader, bland annat Louise. Människosläktet och andra djur håller på att dö ut på grund av klimatkrisen.
Karin och hennes son Mattias fokaliseras i en berättelse som utspelar sig 1992-2019. De hålls i Mongoliet för att återföra vildhästarna till sitt naturliga habitat.
Michail är zoologen som reser till Mongoliet 1882 för att hämta hem vildhästarna till djurparken i Sankt Petersburg.
Det övergripande temat är att människan är människans varg. Likt en predator kolonialiserar, exploaterar, skövlar och prioriterar människan tillväxt i alla lägen utan att ta hänsyn till varken ekosystem eller andra arter. Detta drabbar också den egna arten. Precis som hingstar kan ta död på varandra.
”Hingstar gör det. Inte hästar.”
Jag tycker mycket om hur Lunde närmar sig spörsmålet mänskligt beteende, inte minst när Eva får uttrycka sina tankar.
Lunde lyckas bra med att anpassa stilen till de olika karaktärerna. Michail har inget behov att fundera kring överlevnad varför han har gott om tid att fundera kring sin identitet. Karin har minnen av Hermann Göring vilket naturligtvis präglar henne. För Eva, Isa och Louise handlar det om att få tag på mat och skydda sig. Språket flyter fint. Hon har fått in väldigt många ämnen i en och samma bok. Moderskap, missbruk, klimat, sexualitet, frigörelse, feminism med mera. Det är riktigt snyggt gjort!
Senaste kommentarer