Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Natalia Ginzburg längtade efter sina föräldrar och fyra syskon, och skrev därför Familjelexikon. Enligt egen utsago ska det vara fritt från uppdiktningar. Den utkom första gången 1963 och vann Stregapriset. Nu ges den ut i nyöversättning med förord av Elisabeth Åsbrink. Det höjer ju förväntningarna en del.

Och kanske är det därför jag blir besviken. Jag hade hoppats på italiensk realism i stil med Silvia Avallone, Elsa Morante eller Elena Ferrante (Primo Levi ska jag ännu läsa). Men den här skildringen är inte vardagsnära. Inte heller präglas den av realism. Texten framstår för mig som en radda med humoristiska anekdoter av typen man borde vara med om själv för att uppskatta. Det kan vara så att en stor del av behållningen ligger i språket som, utan att belasta översättaren, kräver att man läser den på originalspråk. Den är som en äldre, ytligare, italiensk variant av Petra Medes bok Skam och högmod i Sävedalen, om man tog bort allt som handlade om Mede själv och placerade den i en tid av accelererande ohyggligheter.

Det är en skildring av den italienska överklassen på 20-talet. Pappa är patriark-wannabe, jude och fisförnäm. Båda föräldrarna är socialister i teorin och antifascister i praktiken – en del av motståndarrörelsen. Men förvånande lite handlar ändå om judeförföljelsen. Det är mer monokel, skidåkning, klänningar som sys upp av egna sömmerskor, slarviga hushållerskor och barnflickor. Det fina i kråksången är ändå att pappan egentligen inte kan styra sina familjemedlemmar trots raseriutbrott och fördömanden. Han framstår snarare som en gycklare än en patriark. Men det är ändå otroligt störande att läsa om alla hans verbala utfall mot tjänstefolket, hustrun och barnen.

”I detta hem brukade spöklika och dumma hembiträden avlösa varandra, men de fick inte lov att stå vid spisen eftersom fadern själv ville styra enväldigt över matlagningen, och eftersom de inte ens fick lov att sopa i vardagsrummet på grund av chanukkaljusstakarna som de hade kunnat ha sönder och äpplena som de hade kunnat stjäla, var det inte gott att veta vad de gjorde. Dessutom fick alla sparken efter några veckor och ersattes av nya som var lika dumma och spöklika.”

Språket är vardagligt, med en hel del upprepningar. Jag misstänker att greppet ska vara underhållande, men jag tycker det blir tjatigt. Mellan mig och karaktärerna finns en bred klyfta. Jag får en känsla av att författaren vill ha det så. Som att hon inte bjuder till. Hon visar sig inte sårbar och jag upplever inte att hon pratar med mig. För mig blir berättelsen en serie händelser utan känslor eller förmåga att beröra. Och de små dikterna på rim imponerar inte heller.

Det är helt omöjligt att sympatisera med jaget som är ”besvärande blyg” och inte vågar be hushållerskan laga avancerade rätter. Bu hu! Jag kan absolut uppskatta att läsa om karaktärer som inte är likable, men sällan om de kommer från överklassen och sparkar neråt. Jag upplever henne förmäten när hon tror sig förstå vad arbete och pengar innebär. Hon gör som övriga familjemedlemmar och yttrar skällsord om personalen som arbetar för familjen.

”Denna storvuxna barnsköterska med sina broderade förkläden och puffärmar påminde mig dessutom om min egen prekära situation, om att jag var fattig och inte skulle haft möjlighet att ha någon barnsköterska om det inte varit för mor,…”

Tack Albert Bonniers Förlag!

Kommentera