Som natten David Ärlemalm

Om jag inte hade fått upp ögonen för David Ärlemalm via Lite död runt ögonen, hade jag nog inte läst den här. Som natten är något så klyschigt som en spänningsroman kretsande kring drogaffärer i Stockholmsmiljö. Ett slitet tema som egentligen inte alls lockar mig. Med det inte sagt att det inte är ett viktigt ämne. Droghandel pågår ständigt och är en väsentlig del av många människors liv, varför det naturligtvis också ska avhandlas i kulturen. Men jag upplever att dessa skildringar ofta är nischade mot en manlig publik och rågade med våld, vapen och sexualiserade kvinnor.

I sin fantastiska debut och även i den här lyckas Ärlemalm tillföra denna genre något nytt. Han låter barnen komma till oss. Verkligen inte likt en Gud, fast jo kanske lite ändå. Med en kärleksfull syn på människan skapar han komplexa karaktärer som trots sina brister är älskvärda. Människor kan vara både snälla och goda och också göra väldigt dåliga saker. Utan att varken försvara eller försköna, förenkla eller fördöma skildrar författaren hur missbruk och drogförsäljning kan påverka barn och vuxna på individnivå. Känslan av att alla kan hamna på samhällets skuggsida skiner igenom. Den positiva människosynen som författaren ger uttryck åt inkluderar också en sund kvinnosyn och klassmedvetenhet.

I den här romanen är det tjugoåriga Asynja och hennes bebis Snäckan som fokaliseras. Det är en imponerande trovärdig beskrivning av moderskapet Ärlemalm skapar med kvinnoporträttet Asynja. Hon värdesätter sin bebis högst av allt, hon är ansvarfull, tålmodig och kärleksfull. Och hon är i missbruk. Hon är ett offer och ett subjekt. Istället för att beskriva henne med värderande adjektiv låter han läsaren bilda sin egen uppfattning utifrån hur hon bemöts av omgivningen. Bra gestaltning.

Här finns också Snäckans pappa Eddie och hans kompis Kevin. Asynjas vän Gisela och en feministiskt medveten bartender. Mellan varven kastas vi tillbaka i analepser för att få en bild av hur Asynja hade det innan hon träffade Eddie.

Det finns en nerv som bär genom hela berättelsen. Jag undrar hur det ska gå, men har också momentan behållning av texten. Den är tät utan onödiga beskrivningar eller överflödiga trådar. Det är en konst som författaren behärskar, att skriva en lagom lång bok med ett lagom förslösande slut. Den håller ända in i mål och vissa trådar hålls öppna för läsaren at klura på. Jag uppskattar Ärlemalms prosa som behandlar våldsamheter och övergrepp utan att reproducera detsamma. Hans mjuka penna undviker explicita våldsscener, tack och lov.

Kommentera