Homo Line av Edith Hammar

Homo Line är ett grafiskt seriealbum av finlandssvenska Edith Hammar som är född och nu boende i Finland, men som under flera år bodde i Stockholm. Man kan misstänka att hon när hon bodde i Finland längtade till Sverige, för att när hon väl var här, längta tillbaka till Finland. Viking Line är förbindelselänken där bristen på hemhörighet var som tydligast vilket mynnat ut i denna debut som handlar om hemlängtan som kroniskt tillstånd.

Men. Som titeln mycket riktigt belyser handlar det här också om homosexualitet. Som en positiv kraft. Det är roligt att läsa om Finlands homohistoria med Tom of Finland. Huvudpersonen, misstänkt likt författaren själv, är queer och har därför upplevt trauma i form av våld och hot om våld. Det kan vara en anledning att längta bort.

Men tyvärr förekommer hatbrott även i Sverige. Och att vara queer och finsk i Sverige blev kanske att sticka ut för mycket? Vi lever i en modern tid där storstäderna gentrifieras och allt ska vara vinstdrivande och modernt, detta stör bokjaget. Hon sörjer att sunkiga hamburgerhak rivs till fördel för fräscha tapasrestauranger.

”Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande.”

”…det tar sju generationer att komma över krigstrauman.”

Det går ju dessvärre inte att flytta ifrån traumatiska minnen. Däremot tillkommer ofta hemlängtan, när man flyttar. Huvudkaraktären är en kluven människa. Både och alternativt varken eller. De binära begreppen duger inte när det gäller hemma/borta, nutid/dåtid, kvinna/man, Finland/Sverige. Med konstnärlig förmåga lyckas författaren förmedla sig förbi dikotomierna. Människor är alltför komplexa för att lätt kunna placeras i fack. Hammars många ritade rumpor inkluderar alla oavsett hur man ser ut på framsidan. Vi slungas in i en magisk och absurd stämning där gränserna mellan nutid och nostalgiska minnen är suddiga. Det är poetiskt och väldigt snyggt samtidigt som hon håller fokus på det skitiga som också ryms i en realistisk världsbild.

Jag hoppas nästa bok handlar mer om flator!

Lämna ett svar