Efterbörd av Rachel Cusk

”Det jag känner är att jag har hoppat från en höjd i tron att jag kan flyga, och efter några korta virvlande ögonblick förstår jag att jag helt enkelt faller. Jag känner att jag slungas mot katastrofen. Och jag har trott att mina döttrar faller tillsammans med mig; jag har trott att jag har tittat in i deras hjärtan, i deras själar, och sett skräck och förtvivlan där. Är det möjligt att barnen inte är fönster utan speglar? Att det jag har sett är mitt eget fall, min egen skräck, och inte deras?”

Rachel Cusk! Vilken författare hon är! Jag vill läsa allt av henne och jag vill citera nästan hela den här boken.

Efterbörd – publicerades 2012 som en föregångare till trilogin som börjar med Konturer – är en mer eller mindre självbiografisk berättelse om vad som kan komma efter äktenskap, skilsmässa. Jag har så här långt aldrig själv lidit av denna skrämmande företeelse, men när jag läser Cusk ord känns det som att jag är med om det. Trots hennes osentimentala krassa språk sätter sig läsningen i kroppen. Det är en skoningslös uppgörelse med den kris som efterbörden av äktenskapet åsamkade henne.

”Min man ansåg att jag hade betett mig vidrigt mot honom. Det var en åsikt som inte gick att rubba: hela hans värld var upphängd på den. Det var hans berättelse, och jag har på senare tid börjat avsky berättelser. Om någon skulle fråga vad för slags katastrof som inträffat i mitt liv skulle jag nog fråga dem om de ville höra en berättelse eller sanningen. […] Problemet brukar ligga i förhållandet mellan berättelsen och sanningen. Berättelsen måste lyda sanningen, representera den, på samma sätt som kläder representerar kroppen. Ju snävare snitt, desto mer tilltalande resultat. Utan kläder kan sanningen bli sårbar, obekväm, stötande. En alltför uppklädd sanning blir en lögn. Det svåra i livet har för mig handlat om att försöka förena dessa två, som när ett skilsmässobarn försöker förena sina föräldrar.”

Och med snäva snitt framför Cusk sin sanning och hon tar på ett mycket elegant sätt grekisk mytologi till hjälp. Hon slutar äta mat, hon omprövar sina tidigare uppfattningar och kommer fram till att barn delar man inte på. Det gick en stöt genom kroppen när jag läste det. Att barnen tillhör henne!

”Min kroppsliga historia med döttrarna har befunnit sig i ett slags exil. Har jag blivit avvisad som mor? Havandeskapets långa pilgrimsvandring med sina under och förödmjukelser, barnafödandets apoteos, plundrandet av varenda vrå av ett privatliv som långsamt fick återuppbyggas under moderskapets gång – allt har passerat utan kommentar, det har avsiktligt eller omedvetet fallit i glömska allteftersom tiden har gått. Det är den mörka medeltid som jag nu känner att vår familjs civilisation har byggts på. Och jag var på sätt och vis delaktig i tystnadspakten: den var ett villkor för jämställdheten, jag fick inte åkalla den primitiva moderligheten, moderns medfödda överlägsenhet, den voodoo som får hela maskineriet bakom mäns och kvinnors lika rättigheter att kollapsa.”

Jag misstänker att det är den här självklara men samtidigt kontroversiella sanningen och att hon anser att barnen är hennes, som gjort läsare arga. Hon har fått utstå mycket kritik för den här boken. Det finns här en rasande och rak feministisk underton och på samma gång problematiserar hon den feminism som består i att anamma manliga och kvinnofientliga värderingar. Hon resonerar på ett oerhört intressant och tankeväckande sätt kring moderskap, jämställdhet, familjeidyll och parnormen.

”Jag kände bara mamma från insidan; jag delade hennes synvinkel, jag befann mig inuti hennes leda eller glädje eller irritation. Jag levde oseende i hennes persona. Hur skulle jag kunna veta hur min mamma var? Hur skulle jag kunna se henne? Hennes uppmärksamhet kändes som ett snabbt ögonkast från ett inre öga som aldrig tittade rakt på mig, och som hämtade sin kunskap om mig från min egen kunskap om mig själv.”

Och när hon redan har mig i sitt grepp. Jag är helt och hållet fast alltså, förundrad och närmast förälskad. Jag ler när jag läser för att det är så bra. Då kommer sista avsnittet och liksom kramar den sista musten ur mig. Jag älskar att Sonia med sitt perspektiv får avsluta det här fantastiska verket.

Kommentera