Pia Koskelas debut är en grafisk collage-berättelse om det finska vinterkriget och fortsättningskriget (1939-1944) där hennes far deltog. Han föddes i finska Karelen och tvångsförflyttades därifrån när det blev ryskt. I modern tid, när pappan är död, reser Pia Koskela tillsammans med sin mamma till pappans hemby för att få reda på mer om det karelska ursprunget som pappan inte ville prata om.
Resan tillsammans med barndomsminnen, gamla foton, arkivbilder, dagböcker, efterforskningar, information från släktingar utgör stoffet till berättelsen. Formgivningen är ganska brokig, rörig och snygg. Det är mycket glädjande att även röriga personer kan ge ut böcker. Pluspoäng till Koskela som erkänner att hon tappat bort material. Jag tycker att den här lättsamma utformningen gifter sig fint med det tunga ämnet. Men så gillar jag ju serieromaner också! Det slår mig med full kraft hur oerhört meningslöst krig är. Säga vad man vill om den svenska ”neutraliteten” men att i första hand prioritera att undvika att befolkningen deltar i strid är av godo.
Karelen är ungefär som en finsk variant av Nora Krugs Heimat, inte riktigt lika stark dock.
Koskela infogar lite smårolig kuriosa om exempelvis den guidande munken som tittar på åhörarnas bröst, i övrigt är det mest sorgligt. Resan genom Ryssland går på dåliga vägar. Glädjande dock att läsa om Datja-kulturen.
Jag greps av den här berättelsen och fick mig en historielektion.
Tack Syster förlag!
Senaste kommentarer