Det här är inte en bok primärt om Alzheimers sjukdom, som jag förväntade mig. Det är en biografi om författarens mamma innan, under och efter sjukdomen, deras relation och författaren själv. Jag var helt oförberedd på att bli så berörd som jag faktiskt blev av att läsa om den här mor-dotter-relationen. Det är nämligen inte temat döden som skakar om mig mest.
Anna-Karin Palm beundrade sin mamma som började studera till läkare vid 38 års ålder med sex års folkskola i bagaget. Och visst är det beundransvärt att hon som trebarnsmamma skaffade sig ett eget rum att studera i. Hon drog med sin familj på en kulturell klassresa och vägrade foga sig i jantelag och kritik om att verka märkvärdig. Men hon styrde också familjen och lät sitt kontrollbehov och sina känslor gå ut över alla andra.
”Vi [Anna-karin och hennes syster] är båda mycket bra på att lyssna, läsa av och känna in andra människor. Vi är mycket bra på att ha överseende med andras egendomligheter. Vi har båda erfarenhet av psykiskt sjuka eller labila väninnor, vars mörka trollkrets vi dragit in i och som vi ofta utnyttjats av på olika sätt. Vi har lätt att glömma våra egna känslor och fokusera på andras. När det blir för svårt retirerar vi gärna, vi konfronterar inte men skyddar oss genom att gå iväg, lämna, dra oss undan.”
Här finns tankar och emotioner som jag tänker är speciella för mig, nedlagda av Palm. Och det är som om en hand kommer ut och tar min. Jag vet inte hur det kan vara att jag känner igen mig så starkt i det Palm nedtecknar. Kanske kan en förklaring vara att jag liksom hon är storasyster, liknande uppväxter eller mödrar har vi då i alla fall inte.
Naturligtvis är det i första hand Palms författarbegåvning som gör att texten slår an i mig. Hennes ömsinta röst, genuin och mogen tilltalar mig enormt. Språkbruk och stildrag faller mig precis i smaken. Läsupplevelsen är både sensorisk och intellektuell. Hon lyckas skriva om sig själv och de sina och ändå lyfta stoffet till en allmänmänsklig nivå. Jag känner för Palm och hennes mamma, och för mig själv och för hela mänskligheten när jag läser. Vetskapen om livets gång med döden som avslut (befrielse i vissa fall) uppfyller mig starkt. Vad vi kämpar och håller på allesammans. Det är fint och så hemskt sorgligt också. Tänker jag.
Porträttet Palm tecknar av sin mamma är uttrycksfullt och med försonande uppsåt. Det är en fördjupad bild skapad ur förstående och utan dömande blick men ändå komplex och verkligen inte unilateral. Läsningen satte igång tankar på min egen position som dotter och ännu mer som mamma. Hur svårt det är att balansera mellan att vara en slags förebild, ha ett eget liv och samtidigt vara intresserad av och engagera sig i sina barns liv. Det där att barnen måste frigöra sig från mig som mor, se mina baksidor och kunna kritisera mig är helt okej om jag bara fick ha kvar en nära relation till dem. Jag bli förtvivlad när jag tänker på att vi ska skiljas åt och leva separata liv. Som Palm gjorde med sin mor.
Trots det gravallvarliga ämnet finns här både humor och hopp. Demensen tycks faktiskt frigöra den styrande mamman och hon får uppleva lyckliga stunder i sin sjukdom.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer