Bergtagen av Thomas Mann

Så har jag då Ä N T L I G E N tagit mig igenom Thomas Manns Bergtagen. Boken som är en av hundra på Le Modes lista. Jag hade höga förväntningar efter att ha njutit av Buddenbroks. Dessvärre blev jag inte det minsta bergtagen utan tvärtom krävde läsningen rationell vilja och tröttande koncentration. Jag måste ändå så här inledningsvis uttrycka min förundran över detta gedigna verk (1000 sidor) vars innebörd och språk är oerhört väl genomtänkt och genomarbetat. Ulrika Wallenström som har gjort ett makalöst översättningsarbete förtjänar också en eloge.

Vi möter Hans Castorp, 24 år, borgarson från Hamburg som 1907 kommer till Berghofs Internarionella Sanatorium beläget på ett berg i Schweiz, för att hälsa på sin kusin Joachim. Det visar sig att även Hans har en fläck på lungan varför han blir kvar som patient i sju år. Han genomgår under denna tid en inre bildningsresa med hjälp av andra patienter.

Jag funderade ganska mycket på vad borgargrabben Hans är för en kille. Detta ”livets sorgebarn” som han kallas av sin läromästare. Mann gör honom till en svårplacerad liten rackare. Hans blev föräldralös som barn, omhändertogs av släktingar. Kom alltså i unga år i kontakt med döden. Blev ingenjör. Hans borgerliga maner bjuder honom att tränga undan obehag och starka emotioner. Han tycks avstängd och rädd för sina egna tankar till en början. Livet levs på marken och högt stående funderingar blockeras. På berget får han avstånd till och skäl att omvärdera livet där nere på marken. Han börjar ompröva synen på arbete och militarism exempelvis. Han frågar sig: ”Är det mest moraliskt att vara rädd om sig eller att förlora och fördärva sig” (som militärer gör)? Fortfarande relevant fråga!

På berget – halvvägs till himlen, kanske metafor för något slags limbo – i det lyxiga sanatoriet befinner sig de upphöja, en nivå högre än de enkla arbetande människorna på marken. Där finns tillsammans med Hans humanisten Settembrini och jesuiten Naptha. De diskuterar vildsint om förnuft/öde, klassicism/medeltid, vetenskap/tro, frihet/lydnad, livsbejakelse/askes, dag/natt, framstegsoptimism/reaktion. Hans som tar del av deras diskussioner genomgår vad som i sitt dialektiska upplägg påminner om Sokrates samtal med en novis och leder denne fram till sanningen. Här finns också Clavda som väcker Hans lust samt läkaren Behrens som fokuserar den materiella kroppen.

”Ty döden var bara livets logiska negation; mellan liv och livlös natur däremot gapade en avgrund som forskningen förgäves strävade efter att överbrygga. Man försökte sluta klyftan med teorier, teorier som den slukade utan att för den skull minska ett dugg i djup och bredd.”

I den här ironiska bildningsromanen utvecklas Hans likt Candide, fast istället för att resa runt är han fast på ett berg. Bergtagen är dock enormt mycket vidare och mer djupgående, med ett storartat och utmanande språk. Det är också en idéroman som behandlar politik, filosofi, teologi, historia, vetenskap med mera. Hur förhåller sig kropp och själ? Hur ska människan ta sig an den korta stund vi har på jorden och hur ska vi tänka om det? Vad är tid? Vad är liv? Mann intellektualiserar också manlighet, sexualitet, kärlek och förstås läkekonsten. Egentligen berör nog Mann det mesta som finns att skriva om.

Och det är väl därför det blir segt. Den är alldeles för lång för min smak. För omständlig och torr. För högt svävande och svår. Han borde kunnat skriva fram det han vill ha sagt mindre krångligt. Han har i och för sig ett svar på det också: ”Att inte allting står där med en gång är och förblir ett villkor man får respektera i livet och berättelsen…”

Det här är ändå den svåraste bok jag läst. Flera sidor på franska mitt i (fanns översättning längst bak insåg jag sen), latinska termer i överflöd och många svåra ord jag tvingades googla. Den knäckte mig nästan. Jag började ifrågasätta varför jag läser så mycket, till vilken nytta, hur kul är det egentligen och så vidare.

Exempel på svåra ord:
Pultron (fegis)
Impromptu (infall)
Indulgens (tillåtelse)
Peripatetisk (arestotelisk)
Holmgång (tvekamp)
Filatelistisk (frimärks-)
Inaugurera (inviga)

Exempel på språklig labyrint om att gråta: ”Sedan stod även han och grät, lät tårarna rinna över sina kinder, de tårar som hade svidit så på den engelske sjöofficerens kinder – denna klara vätska, så ymnigt-bittert flödande överallt i världen och i varje stund att man poetiskt har givit jordens dal namn efter den; denna alkaliskt salta körtelprodukt som nervskakningen, orsakad av genomträngande smärta, fysisk såväl som psykisk, pressar ur vår kropp. Han visste att det fanns litet mucin och äggvita i den också.”

Den här ironiska tonen som jag förnimmer men sällan finner underhållande gör min läsupplevelse mestadels avdomnad. Jag kommer aldrig Hans eller de andra personerna nära. Men några epifaniska ögonblick bjuder mig ändå läsningen:

”Jag tycker världen och livet är sådant att man allmänt borde gå i svart, med stärkt halskrås istället för er [militärens] krage, och umgås allvarsamt, dämpat och formellt med varandra i tanken på döden – så skulle jag vilja ha det, det vore moraliskt.”

Kommentera