okt 06 2021

Lev mer, tänk mindre av Pia Callesen

Metakognitiv – alltså tankar om tankar – innebär som terapiform, (MCT eller MKT), att dra ner på grubblandet och istället fokusera vad som försiggår utanför oss själva. Här kommer det alltså igen, det som jag för första gången såg på pränt i Tjatter: vi ska inte utan restriktioner prata om, tänka på och analysera vad vi känner. När vi tror att vi bearbetar saker genom att vända ut och in på oss själva och prata om det som känns jobbigt, gör det kanske istället oss mer nedstämda.

”På samma sätt som vår kropp ofta självläker, kan vårt psyke också göra det.”

Det är enligt Adrian Wells forskning inte trauman som utlöser depressioner, utan överdriven självanalys. Att ha negativa känslor och tankar är normalt likaså att ibland tänka på hur vi mår och varför, men idén om att man måste bearbeta traumatiska händelser för att de annars samlas på hög, stämmer inte. Tankar, bilder och impulser försvinner efter hand om vi låter dem. Naturligtvis ska vi självreflektera ibland. Men inte mer än en timme om dagen (en konstnär kan tillåta sig två).

Anledningen till att vissa blir deprimerade efter en livskris medan andra inte blir det beror på det kognitiva uppmärksamhetssyndromet, CAS (Cognitive Attentional Syndrome). CAS innebär fyra olika strategier: grubblerier, oro, monitorering (att fundera över sitt eget mående) och icke ändamålsenligt hanterande (exempelvis att undvika vissa situationer eller en överdriven mängd vila, sömn, alkohol). CAS-elementen kan ge en lugnande effekt, på kort sikt. Om man sysselsätter sig överdrivet mycket med CAS kan det leda till depression.

Med metakognitiv terapi angriper Wells följande faktorer som leder till CAS: att man inte är medveten om att man grubblar, man tror inte att man kan kontrollera sina grubblerier, man tror att man behöver motivation för att göra saker, man tror att grubblet ska lösa problemen, man tror att depression är en biologisk sjukdom utom ens kontroll.

Några av de 30 000–70 000 tankar som hjärnan producerar varenda dag berör oss mer känslomässigt än andra. Dessa kallar Wales för triggertankar. Terapin går ut på att identifiera dem, kartlägga hur mycket tid man lägger på dem och sen arbeta mot att låta tankarna bara passera och rikta fokuset någon annanstans.

Målet är att övervinna problemet med ältande genom att minska tankeverksamheten och förkorta grubbeltiden. Därför ska vi i den metakognitiva terapin varken bekämpa eller omforma tankarna, utan minska grubbeltiden. Detta kan göras genom att skjuta upp tänkandet till en bestämd tid (exempelvis mellan 17-18 varje kväll), skifta fokus vilket kan kräva uppmärksamhetsträning (exempelvis med musik), skapa distans till tankarna genom att bara observera dem. Det ingår också att öva sig på att handla utan lust (exempelvis äta även när man inte är hungrig).

”WHO förutspår att depression kommer att vara en av de största utmaningarna för mänskligheten år 2025. Med hjälp av de metakognitiva insikterna kan uppemot 70–80 procent övervinna sin depression, helt utan medicinering eller årslånga samtalsterapier. Dessa resultat är, så vitt vi vet idag, avsevärt mycket bättre än för andra former av psykoterapi eller antidepressiva preparat.”

Pia Callesen, psykolog, som skrivit den här boken har i en fallstudie sett att metakognitiv terapi ger bättre resultat än KBT. Hon ger i förordet sig hän åt en och annan triggertanke när hon skriver att hon förmodligen inte har hjälpt sina tidigare patienter på ett optimalt sätt. MCT är en slags omvänd terapiform som möjligen ställer psykologin inför ett paradigmskifte. Jag som lekman med stort intresse av psykologi känner lite som så att allt det jag lärt mig bör jag glömma. Istället borde jag helt enkelt ha lyssnat till den äldre generationen som sa: Ält int!

okt 05 2021

Tecknet på väggen av Virginia Woolf

Det här är en kort novell som är väldigt Woolfsk det vill säga prosan flödar fram i en medvetandeström, tankar och idéer hakar i varandra. Virginia Woolf var en modernistisk författare som i början av 1900-talet skrev experimentellt, normkritiskt, i protest mot romantikens och religioners idéer och hierarkier, där sökandet efter sanningen pågår via samvaro, undersökningar och diskussioner men svaren uteblir. Att läsa Woolf är att tvivla tillsammans med henne.

Det börjar som så att en kvinna sitter i en fåtölj och genom sin cigaretts rökslingor ser hon ett litet märke på väggen. Hon börjar fundera på vad det är för ett tecken. Är det ett spikhål, eller resterna av en blomma? Associationerna löper efter varandra i en transcendent spiral som går allt djupare in i medvetandet och snart har hon glömt bort tecknet på väggen. Hon filosoferar över livets mening, kriget, Shakespeare och vad som händer efter döden. Hon funderar på hur vardagliga händelserna påverkar människans psyke. Novellen förtydligar hur materiella ting omkring oss är obetydliga i förhållande till vårt medvetande, vår själ.

Hon bläddrar i huvudet mellan verklighet och fantasi. Här finns gott om glapp i texten för läsaren att fylla. Det kan vara så att den tänkande kvinnan lider av psykisk ohälsa. När hennes tankar blir för jobbiga hjälper fläcken på väggen henne att knyta an till den fysiska verkligheten.

Min tolkning är att Woolf vill sätta ord på hur slumpartat människolivet är, trots att vi försöker ta kontrollen med hjälp av civilisationer, regler och kunskap. Kan vi egentligen veta någonting säkert?

Hon berör förstås också hur den manliga makten, de manliga normerna och den manliga kunskapen verkar begränsande. Det förtydligas när hon som vill sitta och tänka ifred blir avbruten av en man som förklarar vad märket på väggen är för något. Jag ser det som en symbol för hur kvinnors och mäns kunskap relaterar till varandra. Hur materia relaterar till andlighet. Men också hur en psykiskt sjuk människa relaterar till en frisk.

okt 04 2021

Barndomsbrunnen av Göran Greider

”Barndom och sjukdom. Två domar föll. Den första blir jag aldrig fri från. Den andra ska jag klara.”

Som jag förstår det har Göran Greider undvikit att fundera på och processa sin barndom, kanske för att barndomstankar verkar försvagande. Han liknar mötet med barndomen vid kryptonit som får superkrafterna att tryta. Men när han i sextioårsåldern blir allvarligt sjuk tränger minnen av arbetarklassuppväxten i Vingåker fram.

”Barndomens dagar är den vuxnes nätter.”

Greider är en av få i offentligheten som bedriver både litterär verksamhet och dagspolitisk analys. Han misstros från två håll. Han förstår och relaterar till sverigedemokrater då de delar samma naiva trosvissa moralismer. Han förlåter dem allt utom deras val av parti.

”Från tonåren ända till den dag som idag är har jag ibland fantiserat om att slippa detta liv. Nästan någongång varje dag har tanken infunnit sig. Med åren har jag förstått vad det där är. Ett sätt att vila ut. Utslocknandets vila.”

Greider ryggar inför det privata men i Barndomsbrunnen bjuder han till ganska frikostigt. Han träder fram i sin fulla mänsklighet. Tillåter sig säga emot sig själv. Läsaren får veta att han slog ihjäl fågelungar och snattade som barn. Han funderar på hur det påverkar en människa att vara ful och frånstötande, kanske gjorde det honom normkritisk. Anledningen till att han aldrig har haft några nära vänner, hittar han i klassresan, i sitt självförtroende och sin frigörelseförmåga. Han är en solitär som förhåller sig diagonalt till människor.

Han skriver vackert, poetiskt med epifaniska metaforer. Vissa rader om livet och döden, själen och kroppen, fåglar och demokrati riktigt skimrar. Serietidningarna som han läste som barn, var arbetarklassens gudavärld. Marx ett sommarlov av ljus. Hans pappa som en underbar sång till anarkismen.

”Döden är en dörr som när som helst kan öppnas. Döden stiger in och tänder alla lampor. Du kommer att vara yrvaken när döden klampar in.”

okt 03 2021

Vackra värld, var är du av Sally Rooney

I Vackra värld, var är du har Sally Rooney fått med i stort sett allt som intresserar mig; kärlek, politik, vänskap, kapitalism, könsroller, filosofi, barn, religion, litteratur, klimatförändringar, kändisskap, livskris, överkonsumtion. Precis som titeln belyser är romanen ett försök att hitta det sköna i en värld där skönhet inte längre finns. Var det bättre förr alltså? Enligt en av romanens huvudkaraktärer, Alice, var romanerna bättre. Hon hävdar att civilisationen dog med kommunismen. Tidigare var skönhet förknippat med estetik nu är det ett överanvänt ord för att kränga smink och ansiktskrämer. Kapitalismen har dödat skönheten.

”Men jag tror att du har fel om den här instinktiva känslan för skönhet. Människan förlorade den när Berlinmuren föll. Jag kommer inte att ge mig in i ytterligare en diskussion om Sovjetunionen med dig, men när den gick under gjorde historien detsamma. Jag föreställer mig 1900-talet som en enda lång fråga och tillslut missförstod vi svaret. Är vi inte olyckligt lottade som föddes när världen tog slut? Efter det fanns ingen utsikt för planeten och ingen utsikt för oss. Kanske var det bara slutet på en civilisation, vår, och någon gång i framtiden kommer en annan civilisation att ta dess plats. I så fall står vi under sista upplysta rummet före mörkret och vittnar om någonting.”

Den här romanen har varken tydlig plot eller dramatisk kurva. Vi följer Alice, Eileen, Felix och Simon som är i trettioårsåldern. Alice, en framgångsrik författare som avskyr kändisskapet möter Felix via Tinder. Eileen och Simon har någon slags kärleksrelation. Karaktärernas handlingar och tankar vecklas ut likt en stor karta som i sin helhet visar läsaren en oerhört deppig men intressant bild; Vad har unga (privilegierade) människor att se fram emot? Hur och vad ska de njuta av i en värld som brinner? Tidigare generationer kunde tro på gud, hoppas på rättvisan, på den fria kärleken, på att världen skulle bli bättre. Vad har milleniumgenerationen att känna tillförsikt till?

Även i den här romanen tar Rooney itu med samtiden. Och hon gör det riktigt bra. Sally Rooney kan ställa sig i bredd med Lena Dunhamn som sa: ”Jag tror att jag kan vara min generations röst. Eller, åtminstone en röst i en generation.” Jag tänker på att den oerhört talangfulle Lena Dunham försvann från rampljuset, i den här romanen får vi nycklar till varför.

Karaktärerna är realistiska och oerhört väl formade, relationerna mångbottnade. På vissa sätt starka, på andra sätt sköra, det finns kärlek och attraktion, missunnsamhet och aversion, vänlighet och elakhet, trygghet och osäkerhet. Det blir missförstånd och gräl, symbios och kaos. Klass- och könstillhörighet avhandlas med fingertoppskänsla. Eftersom karaktärerna mestadels fokaliseras utifrån framstår de alla fyra som mer eller mindre osympatiska men jag känner ändå starkt för dem.

Kanske borde man triggervarna för den här romanen som kan framkalla en känsla av uppgivenhet. Men jag känner tvärtom ett stöd. Jag är inte ensam om att njuta av ännu en borgerlig roman – trots det som händer i Afghanistan, trots klimatkris, pandemi och högerpolitikens framfart. Relationer till andra människor och litteratur gör livet värt att leva.

okt 02 2021

Fjärilens tyngd av Erri De Luca

Fjärilens tyngd utspelar sig i de italienska alperna och handlar om en stor och stark alpgetsbock som härskar över sin flock. Han kallas kungen av den tjuvjägare som är bokens andra protagonist. Tjuvjägaren, som inte helt saknar likheter med Erri De Luca, sköt en gång kungens mamma och har som slutmål i sin jägarkarriär att också fälla kungen.

Den här korta och poetiska texten på 67 sidor handlar om människans försök och misslyckanden att samspela med naturen. Om människors och djurs likheter och olikheter. Språket är oerhört vackert. Jag sträckläste med en känsla av att hålla andan under tiden. Nu vill jag helst citera hela boken.

”Mannen passerade flocken tvåhundra luftmeter längre ner. Han kunde inte se den, så många klippsprång högre upp. Inget sinne upplyste honom om att den fanns där. Människans art har bara utrustats med ett fåtal sinnen. Hon förbättrar dem genom intelligenta sammanfattningar. Människohjärnan är en idisslare, den tuggar om informationer från sinnena, kombinerar dem till sannolikheter. På så vis är hon i stånd att organisera sin tid, att planlägga den. Det är också hennes förbannelse, eftersom det medför vissheten om hennes död.”

De Luca varken förmänskligar eller nedvärderar djuren, tvärtom. Han försöker och lyckas att lyfta vilka omänskliga och fantastiska förmågor de besitter. Han ger läsaren skäl att ifrågasätta människans synsätt på sig själv som den högsta i hierarkin. Men han romantiserar inte utan beskriver naturen som hård och våldsam, vild och vacker.

Att den här sagolika berättelsen är en tragedi står klart redan på de första sidorna. Tragedi betyder dessutom ”bocksång” på grekiska. Den utspelar sig i november, månaden som enligt Tranströmer bjuder på karameller av granit. Det är två åldrade karaktärer vi följer. Båda två anses av andra vara kungar, båda är utanför flocken. Dessutom får vi veta att från april till november landar på kungens horn, vita fjärilar.

Jag har läst många böcker på sistone som undersöker människans medvetande och oförmåga att leva i nuet. Sorgegondolen, Hunter i Huskvarna och Önskestjärnan för att nämna de tre senaste. Jag tycker De Luca utmärker sig i hur väl han formar orden kring detta. Här ska förstås översättaren Madeleine Gustafsson också ha en eloge. Det är lättbegripligt utan att vara störande övertydligt. Titeln är enastående. Den lätta fjärilen som symbol för själen kontrasterar mot ordet ”tyngd”, som medvetandet innebär.

”En vit fjäril kom och satte sig på den [gevärspipan]. Han gjorde en lätt rörelse för att jaga bort den utan att nudda den. Fjärilens ryckiga flykt, i sicksack, var motsatsen till blykulans raka linje mot det stora målet, där den låg dold i den glänsande gevärspipans mörker. En fjäril på ett gevär driver med det. Dess sikte görs till åtlöje av den ryckiga flykten hos fjärilen som var den än landar har nått sitt mål. Där fjärilen landar, där är centrum. Mannen jagade bort den med en långsam gest, blåste bort den.”

Det här är den första boken jag läser av Erri De Luca, men jag bara måste läsa fler. Jag så tagen av hur han verbaliserar naturnära realism och filosofi att hans reducerande utifrånblick på kvinnan blir en futilitet.

okt 01 2021

Att älska av Lone Frank

Det här var inte riktigt vad jag förväntat mig. Titeln borde vara Lone Frank och vetenskapen, eller något i den stilen för innehållet är baserat på Franks subjektiva upplevelser samt mer eller mindre vetenskapliga förklaringar till dessa. I och för sig berör hon allmängiltiga ämnen så att det finns gott om kunskaper för läsaren att tillgodo se sig. Bara det att jag hade hört (nästan) alltihop förut.

Föräldrakärlek och anknytningsteori är ämnet de första hundra sidorna. Jag lär mig att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande faktor för barns utveckling kom till först på 1960-talet. Det är vanligt att föräldrar (två av tre enligt en amerikansk studie) älskar sina barn olika mycket och det kan vara en anledning till att syskon inte älskar varandra. 16% har som vuxna en direkt fientlig relation till sitt syskon.

Vi får ta del av hur vetenskapsjournalisten Lone Frank förlorade sin man och sin mamma, hur hon ser på sin barndom och sitt kärleksliv samt hänga med henne till terapeuten. Jag är inte speciellt intresserad av Frank och läsningen får mitt intresse att svalna än mer då hon framstår som en ganska osympatisk person.

Men den här utsagon gillar jag, det är nog bokens höjdpunkt:

” ’Det finns saker som vi bara måste acceptera’, säger Asger Neumann snustorrt. ’Därför blir jag så otroligt trött på lyckoindustrin. I den finns en föreställning om att bara man gör det riktiga, så blir man lycklig. Köp min bok, köp mitt program, så blir du lycklig. Så ifall jag ändå inte blir lycklig betyder det att jag inte har ansträngt mig tillräckligt mycket. Det är mig det är fel på. Kanske borde man istället erkänna att det här förbannade livet kan göra rätt ont, det gör verkligen ont, men smärtan hindrar inte att man kan ha ett liv.’ ”

Efter hundra sidor anknytningsteori kommer hon in på den vetenskapliga förklaringen till vad kärlek är, de mätbara biologiska och kemiska korrelaten.

Oxytocin (och några andra hormoner) är för kärleken vad hjärtat är för blodomloppet. Mängden av detta hormon och dess receptorer är avgörande för hur vi upplever kärlek. Hos djur gäller att ju fler oxytocinreceptorer desto större benägenhet att välja monogama förhållanden där omsorg är ledordet. Anknytningen avgör mängden, men receptorerna behöver också användas regelbundet för att bibehålla sin kapacitet. Hos åkersorken (som lever monogamt), har man sett att de individer med många receptorer pysslar om sina partners mer och tycks också uppleva starkare sorg om de förlorar sin partner.

Frank hävdar att man bör man skilja på förälskelse och kärlek. En häftig förälskelse behöver inte övergå i en djup kärlek och tvärtom, en djup kärlek behöver inte börja med häftig förälskelse. Eros (att begära någon) och Agape (att vaka över någon) bör samexistera i en fungerande kärleksrelation. Att älska är ett verb, vi måste alltså agera för att visa kärlek. ”Kärleken är inget slutmål, som något man lättad kan pusta ut vid, kärleken är själva den väg vi vandrar på.”

Vidare hävdas att otrohetsbenägenheten kan sammanfalla med en muterad gen, men att män, av biologiska orsaker, oftare är otrogna än kvinnor. Och där har hon bron över till könsaspekten. Lone Frank vill gärna proklamera skillnader mellan könen. Hon skriver, som vore hon lite i affekt, om forskning som visat att män har starkare könsdrift, att de reagerar annorlunda på kvinnor som har ägglossning, att män som har partner beter sig annorlunda kring snygga tjejer än de som är singlar. Jag vet inte vad jag ska ha den här informationen till riktigt. Genomgången av polyamorösa relationer intresserar mig inte heller. Kulturella skillnader däremot gör det. Jag fastnar för den ”ryska synen” på kärlek som betonar ödets inverkan. Hon tar itu med nätdejtingens parametrar och huruvida det finns en själsfrände för alla. Hur ensamhet påverkar människan och vad sorg innebär. Jag tar med mig beskrivningen av sorgearbete som ett liv med två spår. Ett spår för själva sorgen, den döde och allt som gör ont. I det andra spåret tar man sig an de utmaningar som följer på ett liv utan den andra. Sen kör man längs båda spåren i resten av sitt liv. Ett sorgearbete blir alltså aldrig helt färdigt, men trots det är sorg en grundläggande del av livet som de flesta drabbas av, och kan hantera.

Det här var tyvärr inte en himlastormande läsupplevelse. Inte bara för att de personliga anekdoterna är alldeles för många. Jag känner mig skeptisk till de slutsatser Frank drar, även om hon inte nonchalerar att det är svårt att avgöra vad som är arv/genetik och miljö/kultur är hon lite för säker på sin sak. Jag saknar disposition, någon slags ämnesindelning hade varit bra. Jag tycker att språket är konstigt ibland också, det kan delvis bero på översättningen. Men inte bara. Exempelvis skriver hon anakronistiskt att det känns stenåldersmässigt att män gillar opererade blonderade tjejer.

Tack Albert Bonniers Förlag!

sep 30 2021

Önskestjärnan av Ingelin Angerborn

Men vilket underbart språk, känner jag och min nioåring direkt när vi börjar läsa Önskestjärnan. Det är realistiskt, humoristiskt och vardagsnära, långt ifrån romantisering och tillgjordhet. Barnet gillar hur Astrid beskriver och bemöter sin gnälliga mamma. Och jag, känner förstås igen mig i den gnälliga mamman.

Det börjar med att bokjaget försäkrar att det här är en absolut sann historia. Det förvirrar min nioåring vilket leder till att vi måste prata lite om sanning och vad det kan vara, varje gång vi läser. Mycket intressant.

Det handlar om Astrid som är trött på sitt liv. Hon är osams med sin kompis och med sin mamma. I samband med ett stjärnfall önskar hon att hon var en hund, det verkar enkelt och mysigt.

Men. Var försiktig med vad du önskar dig. Eller snarare, tro inte att gräset är grönare på andra sidan.

Sen fortsätter berättelsen ur hundens perspektiv, och det är kul eftersom Ingelin Angerborn beskriver det på ett komiskt sätt. Extra roligt blir det för att vi nyligen skaffat oss en hund. Därtill blir det en utifrånblick på människan, våra små korta näsor och vårt språk. Och inte minst, hur vi människor ser på hundar.

Det här är alltså en bok att skratta till men den har också en existentiell klangbotten. Om jag aldrig funnits hur hade det varit då? Hur kan det vara att inte kunna göra sig förstådd eller att inte bli lyssnad på. Att vara i fel kropp och bli bemött på ett sätt man inte uppskattar. Den väcker tankar kring människans förmåga att tänka framåt och bakåt i tiden, vilken hunden (troligen) saknar.

sep 29 2021

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg

Jag har läst och uppskattat alla Sara Stridsbergs verk varför jag alltid har höga förväntningar och ändå gör hon mig inte besviken. Hon är ett geni, en naturkraft, som en mörk vår, hennes verk en välsignelse.

Teman som återkommer genom novellerna är förlåtelse, cigaretter, gudstro, vatten, träd, bibliska allusioner, döda djur och människor, missbruk, barnets blick på omvärlden, föräldralängtan och transcendental nostalgi. Den starka prosan är hypnotisk, vacker och tidlös. Hennes naturbeskrivningar har en aura av magi, hon lockar fram epifanier när hon skildrar det blanka eller rytande havet, de små fina snäckorna som liknar en flickas kön, solens heta strålar som träffar jorden och himlen som tycks stiga mot rymden. De här novellerna är som vuxensagor.

Jag tror att det bara är Sara Stridsberg som kan jämföra porrtidningar med bibeln utan att brista i höjd eller respekt.

Karaktärerna är alltid i prekära situationer och det slår mig hur utsatthetens position manar fram fantasin. Jag tänker att för den vars verklighet är svår kan fantasin erbjuda skydd, trygghet, frihet, glädje. Och kanske har jag här funnit anledningen till att jag själv helt saknar fantasi? I drömmen kan det övergivna barnet vara älskat av sin förälder, den rädde blir modig och den döde levande. Hur drabbad en udda Stridsbergkaraktär än må vara har hon en orubblig själ och ett gränsöverskridande beteende. Där det finns makt finns också alltid motstånd.

Stridsberg målar konstverk med sina ord. Ett gammalt och tungt klädskåp ur vilket kläder väller ut som ett litet vulkanutbrott. Ett piano mitt på stranden som en jättelik svart insekt. En jättenäckros som ett flytande bo, vars blad sluter sig om ett par flickor som ligger där och vänslas.

Vattnet tolkar jag som en slags dödens eller evighetens förgård. Som vore det porten mellan gud och människa eller mellan natur och ande. Jag tycker mycket om bokens omslagsbild med bilvägen och dess räcke skapat av människan, som en skiljelinje mot det blanka stilla vattnet. Det mänskliga medvetandet kan jämföras med en våg på havet, där varje våg är olika den andra, unik, men alltid en del av det stora världshavet. I vattnet frigörs människan från gravitationens kraft på kroppens massa vilket är ett tillstånd Stridsberg tycks sträva efter och som hon även får med mig i, ett slags transcendentalt tillstånd, bortom de fysiska kategorierna, in i det obegripliga.

Det märkvärdiga är att mycket av detta epifaniska; hemska och våldsamma, vackra och magiska utspelar sig i vanliga små svenska städer bland motorvägar och höghus. Ibland far vi över till andra kontinenter.

Det sprakar till lite extra när jag läser Familjen. Här kommer den nu, Stridsbergs version av vad som hände i den svenska Akademiens såpbubblevärld. Jag tycker mig hitta både Sara Danius (svanen), Horace Engdahl (homoerotiskt lagd), Kristina Lugn (ständigt skuldtyngd) och kultur-profilen (skojare och gud i samma person).

”Ingen i församlingen visste längre riktigt varför de var upphöjda, men de kom ihåg att de var det, det var någonting med deras ursprung eller en eller annan utmärkelse de fått någon gång i tidernas början. En del kom inte ihåg någonting alls, de satt bara där med ett barns skinande glada ansikte och fingrade på sina medaljer.”

I dessa noveller liksom i Stridsbergs tidigare böcker besitter de beundransvärda karaktärerna en sval inställning till livet. De som bara föredrar livet pyttelite mer än döden, är de coolaste. Eller så är det bara min läsning. Men det skulle i så fall betyda att mod hör samman med likgiltighet som i sin tur kommer ur trasighet, och att rädsla drabbar den hårdast som har mycket att förlora. Varför tycker jag då att det finns något sugande i denna oberördhet? Kanske för att jag är trött på mig själv och mina egna brännande känslor kring bagateller. Den priviligerades klagovisa är tradig. Den slipper vi helt och hållet i Stridsbergs värld.

Flera av karaktärerna är identitetslösa i den bemärkelsen att de inte vet vem de själva är, eller att de missförstått något grundläggande i livet.

”Men vilka var vi? Jag visste det inte, och jag frågade aldrig, jag vill inte blotta min okunskap, jag hade alltid en känsla av att jag missat någon av alla grundberättelser, att jag inte varit uppmärksam nog, och jag vill inte göra honom ledsen.”

Är egentligen inte det här med identitet ett symptom på hur språket inte räcker till? Ett slarvigt sätt att försöka ringa in människans komplexa medvetande. Det jag vet är att människor är i ständig rörelse. Vi förändras både till kropp och själ, ibland fort, oftast långsamt.

Under hela läsningen lutar jag mig mot den lilla fördämning som finns mot den mörkervåg som ständigt hotar att rulla in. Det är mycket dystert, det värsta händer, människor dör men det finns alltid mer ljus och kraft i människor än vad man kan tro. Kanske är inte döden det värsta som kan drabba oss trots allt!?

Tack Albert Bonniers Förlag!

sep 28 2021

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

”Jag har länge nog för andras skull måst låtsa likhet med andra människor: åtminstone efter min död vill jag uppträda med öppet visir. Jag ger mitt anseende till spillo och ådrar mig mångas hat och förbannelse. Jag kan ej undvika det. Några få skall älska mig så mycket mer.”

Det vackert välformulerade och defaitistiska citatet ovan är ur Psykologiska självbekännelser av filosof Pontus Wikner (1837-1888). Jag blev väldigt sugen på att läsa den boken som består av hans dagboksanteckningar och utkom postumt 1971. Anteckningarna låg i en förseglad låda som ett par år efter hans död överlämnades till Uppsala universitetsbibliotek tillsammans med informationen om att den inte fick öppnas förrän femtio år framåt i tiden. Jag tycker det är svindlande att få tillgång till en historisk persons svarta låda och det får mig att tänka på vilka fler svarta lådor som finns.

”För den homosexuelle kan i början av 1900-talet beskrivas på ett otal sätt: Plågad, patetisk, tragisk, opålitlig och feg. Feminin om det är en man, manhaftig om det är en kvinna. Tillgjord, affirmerad och bitter. Oftast lite löjlig. Ibland direkt ondskefull.
En sak kan en homosexuell emellertid aldrig vara,
Lycklig.”

Den här romanen är fantastiskt fint inramad. Titeln Ett lyckligare år var vad författare E.M. Forster skrev på försättsbladet till romanen Maurice, skapad av honom1913. Maurice kan sägas vara den första homosexuella romanen, den utgavs också postumt 1971.

Gardells roman handlar om svenska homosexuellas kamp över tid, för att undvika straff, för frihet och lycka. Mot sina egna, guds och andras fördömanden. Den är delad i två delar, den första handlar om Pontus Wikner 1856-1858 i en tid då lycka var otänkbar och en homosexuell kunde vara sann endast inuti en svart låda. Den andra utspelar sig 1970-1971, då fokuserade aktivisterna på att bryta tystnaden. Jag älskar idén!

Del ett är en kärlekshistoria, extra intressant ur ett historiskt perspektiv. Gardell lyckas använda ett språk som matchar och frammanar tidsandan. Ganska mycket handlar det om hur kristen gudstro kan förhålla sig till homosexualitet. Författarens stil känns igen i och med hans förmåga att skriva på ett humoristiskt sätt om sorgliga saker. Utanförskap, självhat, tvivel och ångest. Möjligen häller han ner mer av Jonas Gardell i denne Pontus än av Wikner själv. Men inte gör det något.

Den andra delen handlar om Ronny och Vanja som i 70-talets Sverige kämpar för ökad kunskap, tolerans och lika rättigheter. Det känns lite hoppfullt – mitt i bedrövelsen – att ta del av hur deras livsvillkor kontrasterar mot Wikners. Deras berättelse är baserad på intervjuer med aktivister från den tiden, bland annat Vanja Södergren som är en livs levande person (hjälte!) som var med och anordnade Sveriges och Europas första prideparad. Jag blir stormförtjust i romanens Ronny – en obotlig optimist – och Vanja – som ett rivjärn.

”Hon läser Karin Boye. Karin Boye var lesbisk, det vet hon. Och av det följde, att var man lesbisk skulle man ta livet av sig. Det förstod hon också.
Men om man nu till äventyrs inte ville det? För att man hade alltför mycket lust att leva?
Eller som i Vanjas fall, driv?
Kunde hon tänkt på, Karin Boye.”

Jonas Gardell har gjort det igen! På ett både drabbade och lustfyllt sätt upplyser han om homosexuellas historia. För att den inte ska tappas bort. För att få människor att förstå vad kampen har handlat om och hur den utvecklats. Att en människa har rätt att vara sig själv, att få vara med likasinnade, att få älska och bli älskad, att få vara lycklig. Jag uppskattar att han specifikt lyfter lesbiskas kamp som ju ofta har hamnat och hamnar i skymundan för bögarna. Han exemplifierar också hur det kan te sig rent praktiskt när Vanja exempelvis inte får komma till tals.

Tack Norsteds!

sep 27 2021

Aldrig mer Sankt Petersburg av Åke Sandahl

Berättelsen börjar in media res 1867 i Jokioninen (i Finland), av svensktalande kallat Jockis. Fattigdom och svält föranleder familjen Sy att söka lyckan österut. Rudolf är fem år när resan avgår mot Tula i Ryssland där hans pappa Carl hoppas få jobb på en vapenfabrik.

Åke Sandahl presenterar inte karaktärerna med en gång utan vi får lära känna dem efter hand. Det gör att läsningen kräver min koncentration inledningsvis, jag har lite bestyr med att hålla reda på alla namn. Men det är ändå ett grepp jag uppskattar.

Det måste vara många människors dröm detta att släktforska och få fram spännande fakta om sina släktingar och sen foga ihop det i en bok. Jag imponeras av att och hur Sandahl lyckats genomföra detta.

Det jag värderar högst med den här romanen är att det handlar om migration. Sandahl påminner läsaren om att alla människor kan tvingas fly och att vi måste värna asylrätten. Aldrig mer Sankt Petersburg är som Utvandrarna, fast åt andra hållet. På 1800-talet flydde svenskar till Ryssland för att överleva och få ett bättre liv. Där fanns tusentals svenskar och svensk skola.

Det är dubbelbottnat att det är jobbet med att tillverka vapen som ska öka livskvaliteten för Carl och hans familj. De har inte privilegiet att följa högre ideal, de måste helt enkelt göra vad de kan för att överleva. På samma sätt är det med brott. De som riskerar svälta ihjäl stjäl mat från dem som har mer, och vem kan klandra dem? Det hade varit intressant om författaren utvecklat detta moraliska spörsmål.

Sandahl lyckas skapa en atmosfär som läsaren dras med i. Miljöbeskrivningar med kyla och djup snö, alkoholkultur, våldsbenägenhet, skrock, magi, ångbåtar, tsarvälde och gudstro gör gällande att det är 1800-talets Ryssland vi befinner oss i.

Det är att få sig en välbehövlig historielektion att läsa Sandahls roman. Nordeuropeisk historia intresserar mig och det här är ett givande sätt att tillgodose sig fakta. Han har fått med väldigt mycket i den här boken på 267 sidor, kanske lite väl mycket. Jag uppskattar när han gör avkall på faktastoffet och tillåter sig språkliga utsvävningar.

”Den övergödda bläckfisken Petersburg viftade med rubler i sina tentakler och drog till sig folk, fabrikernas hjul snurrade allt snabbare och bönder förvandlades till industriarbetare, medan bläckfiskens svarta bläck förmörkade himlen.”

Det finns inga hjältar här tack och lov. Karaktärerna är mestadels realistiska, de gör både rätt och fel, ljuger och stjäl ibland, har fördomar och luktar illa om fötterna. Här finns den klassiska goda och onda brodern som alluderar bibeln. Men jag skulle gärna ha velat komma karaktärerna närmare in på livet. Jag känner just inte mycket för dem vilket kanske beror på att det är mer fokus på den fysiska miljön, vad som händer och de många olika städerna de far igenom. Det tillkommer hela tiden nya personer och det blir många ytliga bekantskaper. Bland annat med Leo Tolstoj.