Hej hej Monika! Det är kul att mötas igen. Du är ju en intelligent och rolig en, som väger ord och uttrycker dig underfundigt. Dig hänger jag gärna med. Du pratar inte gärna om dina bekymmer, men för oss läsare blottar du ditt mörker. Tack för det (Sara Lövestam), det betyder guld inte minst för ofrivilligt barnlösa, tror jag.
Monika har efter 46 försök (11 år) bestämt sig för att acceptera ett liv utan barn. Det är förstås mycket svårt. Hennes källa till endorfinkickar är släktforskning, hon söker efter bland annat sin farmors mor Lisa.
Och så växlar berättarperspektivet från jag-form till tredje person och Lisa blir vår protagonist. Året är 1933 och under smeknamnet Nattavaara tvingas hon försörja sig som ”glädjeflicka” i Stockholm. Hon frågar sig om lyckan så småningom kommer ifatt den saktmodiga? Vi får också – i omvänd kronologisk ordning – följa Lisas far Sten som jobbade som rallare på 1800-talet. En välbehövlig uppfriskning av svensk historia. Sten är en sån där Karl Oskar typ som jag är löjligt förtjust i; stor, stark, tystlåten och rättrådig.
Monika som lever i modern tid, går skrivkurs i Arvidsjaur för att återhämta sig och för att komma igång med en bok utifrån släktforskningens resultat. Diegesen inbegriper en slags metadiskussion när den handlar om skrivprocessen; jag läser en bok som handlar om att skriva en bok. Det är kul.
Lövestam stil är bred, den implicerar poetisk prosa, den stimulerar språkutveckling, är undervisande samt klämkäck och humoristisk. Tyvärr framstår några av karaktärerna som dockor. Dialogen är bitvis osannolik vilket är mest tydligt när det kommer till Ranka. Lite mer gestaltning och mindre övertydlig dialog hade jag önskat.
”…på gården satt Per-Olov med Jova Påggis huvud vilande i knät. Helt öppet. Så var det, i student av overklighet då någon klarat sig från döden, att människor för en stund kunde vara som de aldrig var annars. Yppa ord de annars höll inne, visa sådan ömhet som annars doldes. Bara den stunden, när dörren mellan liv och död stod på glänt.”
Samtidigt gläds jag över att Lövestam i den här romanen låter karaktärerna korsa gränsen för önskvärt beteende. Det enda jag inte älskar med Lövestams tidigare böcker är karaktärernas perfektion. De är ofta normbrytande eller tillhörande en minoritet, men i övrigt (kanske just därför?) beter de sig exemplariskt. Det är tråkigt och stämmer inte med min bild av riktiga människor. Det finns en underton av feelgood som säkerligen många av hennes läsare älskar, men inte jag. Att Monika tänker dömande tankar om andra gör att jag gillar henne mer och jag längtar redan efter att få möta henne och hennes förfäder igen.
WOOHOO vilken jäkla åktur! Som jag har njutit av att följa med på Bim Erikssons dystopiska tripp. Den är så snygg! Den är kaxig. Smart, rolig och spännande. Vi åker genom osäkerhetens tunnel, andas in rökpuffar av kärlek, duschas i acceptans. Den alloderar på Boyes Kallocain och Orwells 1984 vilket inte gör saken sämre.
Om vi tänker oss att SD blir största parti och att Åkesson blir statsminister då behöver vi inte vänta länge innan grundlagen ändras och det bästa med Sverige är ett minne blott. Rättigheter och lagar som skyddar medborgare utarmas successivt. På tv kan vi snart bara se inkomstbringande program, intellektuell verksamhet är bannlyst, sjukvården kostar dyra pengar, rasifieringen är inte längre ett problem eftersom alla som inte är vita utvisats (alternativt jobbar under slavliknande förhållanden). Övervakning, censur och sexism är en naturlig del av vardagen. De kvinnliga moderaterna kommer att ångra sig när sambeskattningen återinförs, aborträtten försvinner och förskoleverksamheten, vilket förpassar kvinnorna till hemmen. Och då kommer en motståndsrörelse växa fram som motsvarar en knivsegg av vad gängkriminaliteten orsakar. Foucault har ju lärt oss det där, att där det finns makt finns det motstånd.
Det är den psykiska hälsan i detta lyckofascistiska samhälle som Bim Eriksson tar itu med. Protagonisten Betty Pott är en medborgare som gör så gott hon kan, men hon har svårt att acceptera vad samhället förväntar sig av henne, att sälja saker med ett leende exempelvis. Hon vet att det är fel men hon kan bara inte känna sig glad och lycklig hela tiden. När hon bevittnar ett självmord råkar hon gråta öppet vilket är att bryta mot lagen. Hon utgör ett hot mot samhällskroppen och tvångsdrogas till ett ”rent psyke”. Så småningom kommer hon i kontakt med en motståndsrörelse.
Baby blue är en fröjd för ögat, gamman för psyket, njutning för intellektet och vällust för systerskapet.
”Jag vill leva mitt liv med mina vänner rådjuren, intensivt, det spelar ingen roll om det blir kort. Men om jag ska rädda dem från undergången, orsakad av den här världen som håller på att bli galen, måste jag hålla mig vid liv så att jag kan berätta deras historia och göra folk medvetna om hur tillvaron ute i det vilda ser ut.”
Med syfte att göra sig till språkrör för rådjuren lever Geoffroy Delmore i skogen som nomad i sju år utan varken tält eller sovsäck. Vi snackar alltså hardcore nedmontering av välfärd. Han försöker avhumanisera sig själv och klippa banden till civilisationen. Rådjur, rävar, vildsvin och andra vilda djur visar honom hur han kan göra för att överleva. Det är inte direkt någon harmonisk tillvaro och det blir tydligt vilka människans tillgångar och brister är i förhållande till andra djur. Han äter vad skogen bjuder på (ej djur), borstar varken tänder eller tvättar sina kläder.
Delorme älskar skogen och rådjuren så mycket att han vill vara en av dem. Han tycks se människan som en fiende vilket är begripligt med tanke på hur människan behandlar natur och djur. Han lyckas komma flera rådjur helt nära, namnger dem, blir slickad i ansiktet och kan till och med kommunicera med dem. Han hävdar att hans sinnen förändras och mer lik rådjurens. Antingen har jag huvudet för långt uppe i min egen moderna röv eller så är jag bara skeptisk, men jag har svårt att ta honom på orden, åtminstone inledningsvis. Hade det inte varit för hans gravallvarliga ton hade jag trott att han skojar med mig. Boken lämnar mig med en känsla av djup förundran. Om det han skriver är sant är det helt otroligt.
Att marknadsföra den här boken som självbiografi tycker jag är märkligt, den handlar om hans aktivistiska sju år i vildmarken. Det är inte en direkt intellektuell text, inte heller speciellt politisk, utan mer sensibel och med praktiskt fokus. Hur blad och rötter smakar, hur han undviker nedkylning, hans sovvanor och hur han bekämpar fukten. Men mest handlar det om rådjurens beteenden. Han skriver att när han är i skogen, slutar han ”tänka” och ”göra” för att övergå till att ”vara”. Men han övertygar mig inte på den punkten. Han både tänker och gör tror jag, han tolkar också rådjurens kroppsspråk och beteende utifrån sin mänskliga hjärna och sina mänskliga erfarenheter. Säkerligen finner han stunder där han bara är, och det är väl gott nog.
Som litterärt verk gör Rådjursmannen inget större avtryck. Många upprepningar och tveksam struktur gör läsningen till lite av en besvikelse för mig, även om den också innehåller fina avsnitt personligt skrivna och vackra naturskildringar. Men prestationen, som ligger till grund för boken är verkligen anmärkningsvärd. Jag är paff!
Inne i spegelsalen handlar det om existentiell ångest och alienation och hur dessa tillstånd förhåller sig till utseendefixering, skönhet och bilder.
Det kunde varit en elegi, men är det faktiskt inte. Det finns många skäl att älska Liv Strömquist, men det största skälet av alla måste vara att hon på ett roligt och informativt sätt förklarar vår samtid och människors beteenden på ett sätt som väcker medkänsla. Hon gör sina läsare barmhärtiga genom att öka våra kunskaper.
Strömquist använder det mimetiska idealet (att begära vad andra begär) för att förklara den psykologiska anledningen till influensers framgång. Tillsammans med att vårt största (enda?) samhällsprojekt är konsumtion, det självförverkligande narrativet som innebär att ställa världen till vårt förfogande och kapitalismens järngrepp får vi oss en soppa att försöka äta med gaffel. Den gör oss inte mätta utan alienerade från oss själva och från känslan av att vara levande.
Hon tar itu med hur vårt vardagliga liv förhåller sig till fotografering och hänvisar till Susan Sontag som redan på 70-talet skrev (alltså innan sociala medier fanns) att ”idag existerar allting för att hamna i ett fotografi”. En litotes i vår tid. Inte lär jag vara ensam om att från att ha älskat foto, för dess illusoriska funktion att frysa tiden, blivit övermätt på tillrättalagda bilder.
Eftersom alla ska dö och vi har ett medvetande får vi dras med mer eller mindre existentiell ångest. Att försöka minska den genom att motverka åldrandet och genom att via sociala medier skapa en persona som klyver vårt jag i en privat och en offentlig del får vårt samhälle att allt mer likna en spegelsal som drivs av uppmärksamhetsekonomi. Man kan försöka komma undan genom att dela ”autentiska” bilder från sitt liv, där man är ledsen eller har det stökigt (jag har provat det). Men även dessa bilder kommer att vara del av det offentliga jaget vilket lämnar det privata jaget kolonialiserat.
Vi borde istället försöka acceptera att livet är förgängligt, vore det inte det skulle det inte vara värdefullt (läs mer i Vårt enda liv). Vi borde också sluta dela ”content” som handlar om vårt jag, varför inte om böcker istället (jag har provat det med).
Boktips till: Danny Saucedo och Isabella Löwengrip.
Vidare läsning: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.
”Jag gillar att rida i terräng och leva som andra män lever. Jag menar inte att jag för den skull skulle vilja bli en dålig människa…”
Med fantastisk språkglädje, vitalitet och precision tecknar Mary Ann Evans livets gilla gång i den fiktiva landsortsstaden Middlemarch. Författaren förmedlar en härligt ironisk inställning till de viktorianska normerna i en annars realistisk folklivsskildring befolkad med åtskilliga medel- och överklasskaraktärer och snirkliga släktskap. Realistisk i sin ambition att skildra – inte bara tiden fram till giftermålet – utan också äktenskapets utmaningar och sorger. Middlemarch är i flera avseenden lik en rysk roman (exempelvis Anna Karenina); hur moraliska frågor avhandlas och hur detaljerad, välskriven och välkomponerad den är. En personförteckning hade inte varit fel, varför jag har gjort en, se nedan.
Författaren Mary Ann Evans som skrev under manlig pseudonym, dog ett sekel innan jag föddes och var då nygift med en 20 år yngre man. Hon fick själv erfara utanförskapet efter att ha dömts av folktribunalen. Men ingalunda kan det ha gjort henne till en bitter människa. Berättaren i Middlemarch hyser stort medlidande med de stackars människorna och allt vad de ställer till med i sin världsliga fåfänga. Konstigt nog är Evans relativt okänd i Sverige. Jag tror att läsare som uppskattar samtida verk av systrarna Brontë och May Alcotts också skulle tycka mycket om Middlemarch.
” – ja kära söta, har det inte vid det här laget upphört att förvåna oss – är det inte vad vi mer eller mindre väntar oss av människan att hon har ett antal skiftande erfarenheter, som löper sida vid sida utan att hon någonsin jämkar ihop dem med varann?”
I elegant språkdräkt presenterar Evans karaktärerna i romantisk stil där deras medvetande och känslor står i fokus. Hon penetrerar det mänskliga psyket på ett genialt sätt. Känslor och beteenden, samtal och relationer är huvudtemat som vilar på ett fundament tudelat i en manlig och en kvinnlig. På dessa grunder finns också utrymme för stor individualitet. Även om jag i första hand tolkar Middlemarch som en berättelse om kvinnans plats i ett föränderligt men ständigt patriarkalt samhälle, är det alls inte banalt upplagt med onda män och goda kvinnor. (Nästan) alla karaktärer är komplexa, och jag tycker att en av storheterna med romanen är just de utförliga porträtten av Dorothea, Celia, Mary och Rosamund som är långt från de menlösa dockor som samtida manliga författare bidrog med. Kvinnorna är förtryckta, föränderliga, kloka och roliga men har också, liksom männen, sidor som det är sämre bevänt med, exempelvis fokus på respektabilitet och rikedom. Människor är motsägelsefulla och den kognitiva dissonansen uppträder frekvent vilken läsaren får insikt i med hjälp av den allvetande berättaren.
”Rosamund lydde och han tog henne i knät, men inners inne var hon ytterst otillgänglig. Den stackars flickan såg endast att världen inte var ordnad efter hennes smak, och Lydgate var en del av den världen. Men han lade armen om hennes midja och den fria handen varsamt över hennes händer – ty denne ganska tväre man lade i dagen stor ömhet i sitt sätt mot kvinnor och tycktes alltid vara medveten om hur spröda och svaga och ömtåliga de var såväl till kropp och själ. […] Lydgates harm vaknade. Han var beredd på att ha överseende med kvinnlig svaghet men inte med kvinnliga diktat. Det grunda i en vattennymf själ kan ha sin charm till dess vattennymfen blir didaktiskt.”
Den karaktär som i mina moderna ögon är mest stelbent är Dorothea (som kanske delvis är skriven som en revansch för författaren själv). Hon är en tydlig hjältefigur vars moraliska leverne smittar. Hon var inte helt rättrådig enligt 1800-talets ideal, däremot agerar hon mer i linje med våra samtida.
Det Middlemarch förlorar på bristande gestaltning vinner den i formuleringskonst. Evan har strösslat den redan maxade texten med mustiga maximer.
”Hästens lass kan vara tungt, men det skulle inte hjälpa honom att välta ner det i diket när det delvis består av hans eget foder.”
”Ty slumpen är – när den är effektiv – bara gnistan när blånorna och oljan redan finns där.”
Första delen var lite trög att komma in i, men i den här spänns bågen redan från start och de sista raderna är fullkomligt ljuvliga. Middlemarch har mina varmaste rekommendationer.
PERSONFÖRTECKNING MIDDLEMARCH:
Dorothea Brooke (Dodo): Celia syster. Gift med Casaubon.
Arthur Brooke: Dorotheas och Celias farbror och förmyndare. Har en tidning där han anställer Will Ladislaw.
Celia Brooke (Kitty): Dorotheas syster. Gift med Sir James Chettam.
Nicholas Bulstrode: Bankir. Gift med Harriet.
Harriet Bulstrode: Gift med Nicholas Bulstrode. Syster med Walter Vincy.
Elinor Cadwallader: Gift med Humphrey.
Humphrey Cadwallader: Rector at Tipton Grange, Brookes estate.
Edward Casaubon: Gift med Dorothea. Will Ladislaws kusin.
Sir James Chettam: Gift med Celia. Baron.
Camden Farebrother: Vän med Lydgate. Kär i Mary. Kyrkoherde.
Mrs. Farebrother: Camdens mamma, änka.
Winifred Farebrother: Camdens ogifta syster.
Peter Featherstone: Först gift med Caleb Garths syster, sen med Lucy Vincys syster. Rik.
Caleb Garth: Anställer Fred Vincy. Marys pappa.
Susan Garth: Calebs fru, lärare. Marys mamma.
Mary Garth: Calebs och Susans dotter.
Will Ladislaw: Släkt med Casaubon. Konstnär. Son till mamma Sara och pappa John (döda).
Tertius Lydgate: Gift med Rosamond Vincy, doktor.
Sir Godwin Lydgate: Tertius släkting.
Captain Lydgate: Släkt med Tertius.
Naumann: Will Ladislaws vän.
Miss Noble: Mrs. Farebrothers syster.
Selina Plymdale: Vän med Harriet Bulstrode.
Ned Plymdale: Ned Plymdale vill gifta sig med Rosamund men får nobben.
John Raffles: En gammal affärspartner med Bulstrode. Joshua Rigg Featherstones styvpappa.
Joshua Rigg Featherstone: Peter Featherstone’s oäkta son. Styvson till John Raffles.
Borthrop Trumbell: Auktionerare.
Walter Tyke: Politiker i konkurrans med Farebrother.
Rosamond Vincy: Dotter till Walter and Lucy Vincy. Syster till Fred. Gift med Tertius Lydgate
Fred Vincy: Walter and Lucys äldsta son. Bror till Rosamund.
Walter Vincy: Pappa till Rosamund och Fred. Gift med Lucy. Harriet Bulstrodes bror.
Lucy Vincy: Mamma till Rosamund och Fred. Gift med Walter. Hennes syster är gift med Peter Featherstone.
Misstag i Moskva är en långnovell som Simone de Beauvoir skrev på 60-talet (men som publicerades 30 år senare). Den handlar om det gamla paret Nicole och André, båda pensionerade lärare, som besöker Andrés dotter Mascha (från ett tidigare äktenskap) i Moskva där det rena socialistiska idealet lyser med sin frånvaro. Absurd sovjetisk byråkrati, dålig mat, förbud att resa runt hur de vill gör det franska paret irriterade. Dessutom känner sig Nicole som det femte hjulet när de andra två diskuterar politik med mera. Nicole och André börjar gräla – om en skitsak förstås – och på ett ögonblick vänds den självklara tvåsamheten till en komplicerad och osäker relation. Kommunikationsproblem mellan människor som försvåras ytterligare av att de har olika tillhörigheter avseende kön, kultur och generation går som en röd tråd genom berättelsen.
Det är roligt att författaren inledningsvis låter Nicole avfärda böcker som implicerar klagovisor om hur svårt det är med kommunikation, och så är det här ännu en text om just detta. Kanske får vi här en aning om anledningen till att de Beauvoir inte ville låta Misstag i Moskva publiceras.
Genom att informera läsaren via en allvetande berättare som fokaliserar än Nicole än André, får vi tillgång till flera bilder. Dels karaktärernas självbilder, dels vilka bilder de väljer att visa upp utåt för andra samt bilderna de har/får av varandra. Om vi tänker oss dessa bilder tecknade på karbonpapper och vi lägger dem uppå varandra börjar vi komma i närheten av något som man brukar förenkla med begreppet identitet.
André försöker lösa det obekväma missnöje som uppstått i Moskva genom att lära sig språket. För honom, som man, är det naturligt att fokusera saker utanför sig själv och sin familj. Nackdelen med det är att han röker och dricker för mycket utan att oroa sig för dess konsekvenser. Nicole som präglats av en patriarkal fransk kultur tvingas acceptera att hennes tankar uppehåller sig vid mer självkritiska spörsmål. Hon är missnöjd med sin åldrande alltför tjocka kropp, hon funderar mycket på den äktenskapliga samvaron. De Beauvoir tycks vilja påvisa att Mascha, som ung kvinna i ett jämställt samhälle (som Sovjet) inte på samma sätt ”blivit” det andra könet, hon är avspänd och självständig.
Jag tycker författaren lyckas realisera hur åldrande kan te sig, hur ungdomens ansatser och naiva optimism sakta slocknar och hur glappet mellan det som önskades och det som blev, skiljer sig mellan könen. Nicole som aldrig riktigt accepterat sin roll som kvinna har svårt att visa och ta emot kärlek från den positionen. Hon ville egentligen inte ta plats i den heterosexuella matrisen, hade som livsmål att utbilda sig och visa att en kvinnas hjärna är lika bra som en man. Men det blev inte så, familjen kom emellan. Existentiell ångest ansätter båda makarna, men den tar sig uttryck på olika sätt och dess dignitet skiljer sig åt.
Förutom dikotomierna mellan man/kvinna, ung/erfaren, inifrån/utifrån, trygghet/skräck, öst/väst så avhandlas individ/kollektiv och liv/död.
Jag känner stor igenkänning med Nicole som när åldern inte längre tillåter att man leker turturduvor, tänker att det är omöjligt att komma helt nära och förstå en annan människa. Man är i någon mening alltid ensam. Kanske kan man se döden som en befrielse från alienationen? Eller så lär man sig acceptera att nästan ärlig och nästan transparent är gott nog.
Nu har jag alltså läst ytterligare en vederkvickande sakprosaisk bok och fått en ny idol i Ingela Lind. Den här gången handlar det om Bloomsburygruppen som utövade konst, litteratur, filosofi och politik i England tidigt 1900-tal, för mig mest känd för sin medlem Virginia Woolf. Detta kollektiv verkade och bodde tillsammans i Londons stadsdel med samma namn. De var en samling radikala kreativa dandys och älskare som fortfarande idag fascinerar människor som exempelvis mig och författaren Lind.
Hon lyfter fram den mjuka modernism som Bloomsburygruppen stod för, där allt kan ifrågasättas och innebär en protest mot romantikens, religionens, viktorianismens, fundamentalismens, aristokratins och hjältedyrkans idéer. Ett förstadie till existentialismen med andra ord. De tvivlade tillsammans och undvek (åtminstone i teorin) att markera revir. Precis som i det antika Grekland hyllades dialog och långa samtal, allvar löpte parallellt med lek. De framhöll inte lönearbetet som människans centrum, däremot skönhet, kunskap, vänskap, kärlek och konst. De stod för sexuell frihet och var queer långt före begreppet myntades.
”Min [Ingela Linds] huvudfråga är hur medlemmarna mitt under första världskriget kunde fortsätta att hävda konstens förvandlande kraft och ett människovärdigt liv i sanning och mening?”
Det är underbart att läsa Linds vitala språk som uppmanar till återupprättande av den mjuka modernismens sanningslängtan, komplikation och spännvidd. Jag tycker liksom hon att det är befriande och absolut nödvändigt att bli påmind om att nyttovärdet av en handling inte bör avgöra dess dignitet. Det är norm i vårt genomkommersialiserade och aktivitetsinriktade samhälle att arbete betyder produktion som kan mätas, helst i pengar. Men att njuta är också nyttigt. Att ha roligt. Att tänka utan att alltid komma fram till svar, låta saker vara komplexa och svåra.
”Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan bara erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet: att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant; att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott; och att alla frågor är öppna.” /Clive Bell, en av medlemmarna i Bloomsburrygruppen.
De var naturligtvis inga perfekta människor. Snobbiga, elakt uppriktiga, elitistiska och raljerade över allt och alla. Tyvärr tycktes exempelvis Virginia Woolf ha hyst antisemitiska idéer vilket var vanligt i den övre medelklassen, men hon hatade samtidigt Hitler.
De inspirerades av rysk kultur och suffragettrörelsen. Av bohemer, kosmopoliter, ateister, pacifister och nudister. De var många och olika men med ett gemensamt mål att trotsa de inskränkta normerna som hörde viktorianismen till. I deras kritik av materialismen, äktenskapet, monarkin, maktens inskränkthet och privilegier, källborgerligheten, armén och börsen finns aktualiteter att inspireras av i modern tid. De använde konsten och estetiken som sköldar mot den själlösa industrialismen, vi skulle kunna använda densamma mot den förtärande kapitalismen som industrialismen blommat ut i.
I en tid med mycket få visioner, där medietränade politiker sällan vidrör filosofiska, konstnärliga eller andliga spörsmål är det en fröjd att drömma sig bort med hjälp av nostalgisk läsning. Jag hävdar inte att det var bättre förr, men jag tror att drömmarna var bättre.
Den här korta romanen är en dialog mellan en mamma och hennes 16-årige son Nikolai. Berättelsen är abstrakt och bortom tid och rum. Ganska snart förstår jag att sonen är död och jag börjar genast be små böner om att det här nu inte är autofiktion. Inte förrän jag lyssnat klart på hela boken vågar jag ta reda på det jag befarat; det finns sanningsgrund. Alltså författaren Yiyun Li har haft en son som tog livet av sig vid 16 års ålder.
Det drabbar mig hårt. Vad ska jag nu skriva, om detta bottenlösa mörker?
Jag vet inte om jag hade orkat ta mig igenom den här om jag vetat bakgrunden. När jag inte visste kunde jag fokusera på författarens språk. Hon lämnade Kina och kom till USA i vuxen ålder vilket har gett henne en position att ansätta det engelska språket utifrån. Det märks i hennes text. Tillsammans med Nikolai intar hon ett dialektiskt förhållningssätt till orden.
”’Lider du fortfarande?’ Han var tyst en stund. ’Beror på hur du använder ordet’, sa han. Jag slog upp ordet suffer. ’Att lida. Det kommer från sub, underifrån, och färre, att bära.’ ’Om du alltså undrar om jag fortfarande tvingas bära tyngden av att leva’, sa han, ’så är svaret nej. Jag lider inte längre.'”
Mamman föredrar substantiven som likt byggstenar formar en stabil realitet, Nikolai förhåller sig främst till adjektiven och dess värderande funktion. Och kanske var det just känslan av att inte lyckas tillräckligt bra som fick honom att välja att avsluta sitt liv. Det vet vi inte. Inte heller om någon kunde gjort något för att förhindra det.
”’Livet är ofullkomligt, men det betyder väl någonting? Eller?’ ’Javisst, det är ett tröstpris’, sa han. ’Men jag lever inte för tröstpriser, kära mor.'”
När chocken lagt sig måste jag ändå tillstå att texten är inte så sentimental som man kan tro faktiskt. Sonen har en raljant lite stöddig ton mot sin mamma som är betryggande. Detta vittnesmål, eller om det är en minnesskrift, är fylld med ljusa minnen. Minnen som garant för någon slags persistens. Om någon dör är minnena allt vi har, det är inte mycket men det är något.
Som en röd tråd upprepar mamman hur hon bannlyst orden ”aldrig”, ”alltid” och ”evigt” men nu när han är död tvingas hon föra in dem i sin ordbok igen.
Den här romanen påminner mig om de görligheter litteratur och fantasi möjliggör. Här kan mamman samtala med sin son. Det är ändå en liten tröst. Även om deras samtal är som kvicksand.
”’Men har du tänkt på att tid som bryts ner så där blir kvicksand’, sa han. ’Ja, det är jag fullt medveten om’, sa jag. ’Och du föresätter dig ändå att leva på kvicksand?’ ’Det du kallar kvicksand är vår verklighet.’ ’Din och min?’ ’Ja, våra gener.’ ’Varför lyckas vi inte leva som andra på en lika platt och fast jord som innan det upptäcktes att den var rund?'”
När jag läser på om författaren framkommer det att även hon har försökt ta sitt liv. Denna information sätter berättelsen i ännu ett annat ljus. Mamman kanske förstår sin sons val mer än jag först trodde.
”’Ord, kära mor’, sa Nikolai. ’Vi ska rädda varandras ord har du inte förstått det?'”
Det här var hemskt, och hemskt bra. Jag vill läsa mer av Yiyun Li.
Under den vederkvickande titeln Världen väntar mig skriver litteraturdocent Paul Tenngart om Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen. Om hennes faustiska ambition behärskat av ”lusten att se, höra, känna och uppleva så mycket som möjligt av världen” och sen berätta om sina erfarenheter. Hon låter sitt livsträd ympas till friskhet, om och om igen.
Tenngart börjar med erkännandet att han vid deras första möte inte hyste något större intresse för Stenbergs prosa. Han hade fokus på hennes samtida manliga kollegor. Men när han väl började analysera efterkrigsgenerationens poesi insåg han att Stenbergs böcker var viktigast av alla. För att långt många fler läst dem och för dess påverkan på människor och samhället i stort. Och vilken tur att Tenngart insåg detta för den här boken skulle jag inte vilja vara utan.
Som 18-åring när andra världskriget äntligen är till ända, kan Stenberg lämna det perifera och instängda Sverige för att landa i konstnärslivets absoluta centrum – Paris. Där de intellektuella bohemerna förväntas skapa en bättre framtid genom att hitta en tredje samhällsform mellan den amerikanska kapitalismen och den sovjetiska kommunismen. Där slår hon följe med poeten Paul Andersson och hans färgstarka aura av självförtroende, charm och oanständighet. Hon börjar använda amfetamin vilket gör hennes tankar och känslor kristallklara. Amfetaminet och Andersson är katalysatorer för hennes liv som tillsvidare präglas av kompromisslöshet, oförutsägbarhet och våghalsighet. Det sätter henne i kontakt med själva livets kärna.
”hellre krossas av risk än av ordning”
En fördel – men inget måste – är det kanske om man läst det Stenberg skrivit innan man läser den här. Jag har då rakt inte läst hela hennes bibliografi men blir sugen på att göra det. Tenngarts text handlar om Stenberg och alla hennes verk förstås, men också om litteraturhistoria, litteraturvetenskap och om politik och samhälle under 1900-talets andra hälft. Han ser att Stenberg allierade sig med utsatta och unga, hon var en del i en bred kritik mot folkhemmets trygga men strömlinjeformade, materialistiska och homogena regelverk. Det tycktes finnas för lite plats för individualitet och andlighet och för mycket av en ingenjörssyn på livet.
Det är så underbart med Birgitta Stenberg (bortsett från att hon initialt var en borgarbracka). Att läsa om och böcker av henne är att få inblick i ett liv långt ifrån min egen trygga vardag. Jag känner inte igen mig i någonting (förutom att hon kopplar samman ekonomiska tillgångar med frihet). Däremot kan jag inte låta bli att jämföra henne med personlighetsstörda Ingrid och jag tänker på hur litteraturen är en utmärkt ventil för personer som vill leva skiten ur livet, som skyr vanlighet, har mondäna anspråk och vill skilja sig ur flocken. Att utöva författandet kräver kanske i viss mån att kunna agera hänsynslöst. Det finns oerhört mycket att lära av Stenberg, inte minst för den som har liknande personlighetsdrag som innefattar sökande, missbruk, självmordstankar, megalomani, tomhetskänslor. Stenberg lyckades skapa ur sin personlighets krumbukter men satte också sitt liv på spel. Tack vare stor tur och vilja blev hon ju i alla fall 82 år. Vi andra kan låta oss smittas av hennes förhöjda livskänsla och bubblande glädje. Vi ges möjlighet att ta del av världens rikedom och vi får tillgång till miljöer vi aldrig skulle sätta vår fot, allt medan vi ligger tryggt nersjunkna i soffan.
Det finns förstås också mycket hos Stenberg som skiljer sig från den personlighetsstörda. Hennes förmåga att förlåta. När olyckor drabbade henne som våldtäkter eller annat utnyttjande, såg hon dessa som något slags erfarenheter och lät inte gräva ner sig. (Kanske ”lyckades” detta på grund av droger.) Varken ältande eller självömkan låg för henne, tvärtom drev hon sig hela tiden framåt mot nya äventyr. Sa ja till allt. Trots att hon inledningsvis motarbetades av manliga recensenter (ständigt denna Olof Lagercrantz) och förminskades av manliga författare kämpade hon på och visade sig vara oomkullrunkelig. Man får inte glömma att hon debuterade som författare i en tid då kvinnor ännu inte bar byxor.
Konstnärerna som bröt ny mark på femtiotalet och utlöste moralpanik hos tidigare generationer kan lära oss något om vår egen tid. Jag tänker på bilburen ungdom och gangsterrappare (som jag läste om i Tills alla dör). En rappare som skriver texter om brott han inte självt genomfört är ”studiobandit” precis som Stenberg och hennes gelikar menade att skulle man som ”riktig konstnär” skriva om droger, homosexualitet, arbetsfrihet, kringflackande liv med mera skulle man också uppleva detsamma. Stenberg hade en integrerad position i den raggarkultur hon gestaltade i genombrottsromanen Chans.
”Birgittas strategi för att ta sig över det patriarkala hindret är att ta spjärn mot det och ge igen med hjälp av de resurser som står henne till buds inom dess ramar. Vägen till friheten från männens inskränkande förtryck går inte vid sidan av dem eller under dem, utan via dem. Så här säger hon när hon och Paul sitter och beundrar en prostituerad svart mans skönhet: ’På svenska sa jag till Paul att jag alltid hade tänkt mej att tränga mej in i den riktiga, stora världen via männen.’ Hon vänder här på penetrationens traditionella sexuella symbolvärde och blir själv den som tränger sig fram och in. I hennes ambition att nå ända in i tillvarons kärna är det männen som blir symboliskt penetrerade av hennes medvetna och systematiska utnyttjande av deras begär till hennes kropp.”
Att mäns begär av kvinnors kroppar skulle vara en makttillgång för kvinnor, är inte fallet. Men det är den enda väg Stenberg hittar genom muren av män. Den segdragna myten om att kvinnor dras till farliga män samt den missbrukade sadomasochismen kan vi nog dels beskylla Stenberg för. Jag tycker Tenngart gör ett enastående arbete (vilket Stenberg själv också tackade honom för) med att försöka förstå hennes val mot fonden av historia, samhälle, patriarkat och hennes personlighet. En orsak kan vara att hon själv känner sig som en underdog och därför vill umgås med likasinnade. En annan är att hon vill gå på tvären gentemot normer och regler. En tredje att hon vill förhålla sig moraliskt neutral och inte döma ut någon. Men jag tänker att Birgitta Stenberg också själv var farlig. Kaka söker maka.
När man som jag har Kerstin Thorvall som favoritförfattare är det svårt att låta bli att dra paralleller mellan henne och Stenberg. Jag väntar också hela tiden på att Tenngart ska ta upp deras relation, men det händer inte. Dessa båda kvinnliga feministiska giganter skrev normbrytande om sexualitet på äldre dagar dels med yngre och med svarta män, de vill båda ge en nyanserad bild av kriminella handlingar och tar upp kampen för hur brottslingar behandlas i fängelset. De bröt mark när det kommer till vad det kunde innebära att vara kvinna i mitten av 1900-talet och de båda ratade sina mödrars leverne. Men egentligen passar de Beauvoir bättre som jämförande objekt. Stenberg livsideal påminner starkt om existentialisternas i att varje individ måste hitta sitt eget livsmål och Stenberg skrev liksom dem, i tron på att företeelser försvinner inte för att man inte låtsas om dem.
Världen väntar på mig får stå på en väl utvald plats i bokhyllan bredvid Den ensamma staden och Kvinnor jag tänker på om natten. Den platsar i samlingen för att den inspirerar till att leva livet fullt ut och informerar om hur konsten kan förgylla vägen bort från den utstakade som leder fram till de sociala strukturernas botten. Dessa berättelser – om individer (i sin tur inspirerade av flera andra) som trotsat hinder och funnit sin egen väg mot en slags frihet utanför de binära könskonventionerna och den heterosexuella normen – är ovärderliga. Känslan som förmedlas är LUST – på kroppar, världen och livet.
Och naturligtvis var Birgitta Stenberg det som man brukar kalla geni.
Leo återkommer till Sverige från Kanada efter ett halvt sekel. När han var 17 år lämnade han Sverige för att följa sin svensk-grekiske pappa som blev utvisad. Året är nu 2009 (boken skrevs 2004) och Sverige är ett sargat, kraftigt polariserat och isolerat land på grund av nationalismens framfart. Nästan all mat importeras, det finns inga byar och socknar längre, bara städer.
”Allt han vänder sig emot offentligt, hyllar han i hemlighet. Ett svenskt medelklassöde.”
Citatet ovan handlar om Leos fosterbror Bertil. De växte upp tillsammans i en religiös familj, Leo var fosterbarn. Precis som Kain såg en fiende i Abel, ser brodern i Leo. Nu är Leo sjuk och innan han dör vill han ta reda på vem som är hans biologiska mor och far och vem som såg till att få fadern utvisad. Med sitt kaukasiske utseende och med tanke på att han är i Sverige illegalt är det inte helt lätt då samhället präglas av angiveri, poliskontroller och vägspärrar.
Det här är alltså en thrilleraktig dystopi med en ganska djärv samhällskritisk diskussion vars protagonist heter Leo Kyllén vilket för tankarna till Kallocains Leo Kall. Jag älskar att han utan omskrivningar tar ställning mot rasism och sammankopplar den onda ideologin med hat mot kultur och intellektualitet.
Det är en allvarlig bok skriven med härlig humor. Jag tycker mycket om denna förbluffande skickliga författares paranta språk som med små medel framkallar stora känslor. Det är språket, humorn, brodersfajten och samhällskritiken jag uppskattar mest i denna idéroman. Man bör nog helst vara bättre förkovrad inom svensk och internationell historia än vad jag är för att uppskatta resonemangen som är kopplade till nederlaget vid Poltava och förlusten av Finland.
Jag tycker mycket om hur Wijkmark sätter fokus på små psykologiska detaljer. Hur han skriver om sexualitet och lust är underhållande. De kvinnliga karaktärerna är tyvärr inte lika fylliga som de manliga.
Diegesen håller samman men hur vissa karaktärer springer på varandra anser jag vara ganska orealistiskt. Leo envisas med att använda telefonkatalogen trots att tidningar har ersatts av webbaserad media, det känns som en anakronism. (Men när jag googlar inser jag att telefonkatalogen hamnade på internet 1996, men gick i graven som pappersprodukt först 2014.)
På det stora hela en mycket skickligt nedtecknad och sammanfogad berättelse som nog förtjänar att uppskattas mer än vad den gör av mig. Den hade nog tjänat på att läsas före 2009.
Senaste kommentarer